bröllop, kuk, binder?...

Det har hänt mycket de senaste dagarna.
för det första började folk på jobbet fråga lite.
för det andra så tillverkade jag mig min första packing. Hade den på mig en dag på jobbet för att testa å det kändes bara sååå bra, förrutom då byxorna hade kasat ner lite så att den åkte ner i en klump på helt fel ställe, å naturligtvis när jag absolut inte hade möjlighet att justera den :(

Men det var testet å jag tyckte att det höll.
Testet för den stora dagen.
Var jättenervös flera dagar i förväg o hade ångest för om jag valt rätt klädsel verkligen. Igår gifte sig min allra bästa vän och jag hade bestämt mig för att ha kavaj, dock visste jag att min vän inte ville att jag skulle ha skägg, så trots att det från början var min plan så lät jag bli, bruden uttryckte även en önskan om att jag skulle ha "tjejkläder", något jag funderade över, men sedan insåg jag att jag inte skulle klara av att förneka mig så till den grad.
Dagen börjar med att jag stryker på slipsen o skjortan. Tar på mig bindern?, ingen riktig binder men likväl en muscle compression shirt jag köpte för några veckor sedan som funkar hyffsat(framför allt kan man andas i den) och klär på mig mina kläder. Bråkar sedan med min moster (som är mitt hotell när jag befinner mig i den här stan) som säger att min klädsel verkligen inte är accepterad och att man ska tänka på "de andra kulturerna". Hon påpekade det flera ggr hur oaccepterad min klädsel var. och jag själv stod där som ett frågetecken, tittade på min kavaj på slipsen å på skjortan och fattade ingenting jag tyckte att jag såg bra ut, och tyckte att alla andra säkert såg likadana ut. vad var det som skillde mig så från "de andra", jo jag var ju tjej å som tjej så var det där en oacceptabel klädsel. Gah vad jag ville slänga i hennes nylle att jag inte alls var tjej, men jag pallade inte med att komma ut som Kille under de formerna (dessutom gav hon mig inte chans att säga ngt alls)

Kommer iaf till kyrkan där jag direkt träffar "fastrarna" ett gäng damer jag känt sedan jag var liten som kommer från spanien. Jag hade förberett mig genom att lyssna mycket på spanskmusik o radio. men jag var ändå alldelles för dåligt förberedd och avdammad på spanskan. Det bidde pannkaka å de såg så chockade ut över min klädsel att jag valde att söka mig till min gamla gymnasiepolare, hade valt ut honom som offer att visa mig hur man beter sig i kavaj å dyl (naturligtvis utan hans vetskap mohahahaha)
När brudparet äntrar kyrkan drar jag djupt efter andan över hur "snygg och vacker" min vän är, och hur oerhört stilig brudgummen är, och inom mig föddes en längtan att lixom han en dag stå där framme och vänta på min brud...
sakta men säkert allt eftersom vigselakten pågick så började det gå upp för mig att de gamla goda dagarna var förbi och nu börjar ngt nytt, och nästa gång jag hälsar på henne kommer "han" att vara där, det kändes lite vemodigt inom mig måste jag säga.

Festen sedan var nice, d visades bilder från när paret var små och det bjöds på både norrländska tunnbröd med älgkött som brudgummen själv skjutit och peruansk buffé. För mig blev det ett kärt återseende då jag är till hälften uppvuxen på det.
Naturligtvis dansades det salsa halva natten lång.
stämningen var på topp och jag fick en dag jag kommer minnas länge.

Men det jag främst kommer bära med mig och det som satte djupast spår var när jag precis skulle gå och säger hejdå till alla, precis innanför ytterdörren satt M, mamma till min vän och tillika en god vän. jag säger hejdå och tackar för en fin dag varpå hon börjar gråta. Jag frågar vars hennes tårar kommer från. Hon tittar på mig där jag gått ner på knä för att komma mer i ögonkontakt och säger- jag klarar inte av att se dig sådär... du är skapat till en kvinna, jag klarar inte av att se hur du....*tystnad och mer gråt*.... låt dig inte luras....

När jag sedan gick ut genom ytterdörrarna kände jag mig "ledsen", hela dagen hade jag känt mig hel och snyggare än någonsin, känt mig på topp helt enkelt, och jag hade till och med gett mig ut på salsa golvet. Jag visste att de här människorna skulle ha svårt att acceptera det, men jag hade aldrig kunnat drömma om att jag skulle såra dem så till den grad bara genom min "uppenbarelse".