Pew

Mina tankar om mitt liv, vad gömmer sig där bakom pannbenet egentligen på en FTM.

onsdag 13 oktober 2010

Tillbakablickar

Jag vet att jag är helt värdelös på att uppdatera min blogg. Och ända sedan jag skrev d där sista inlägget i somras så har jag funderat på hur jag bäst ska kunna avsluta den.

För mig själv känns det som att den inte längre behövs. de funderingar jag har idag, hur tillagar man bäst slånbär eller hur tillverkar jag mig en ryggsäck eller vad det nu kan vara jag går och funderar på finns det lixom andra forum för.

Jag startade bloggen för att på något vis reda ut alla förvirrande tankar som uppkom ioch med att jag kom ut som transsexuell. Men jag insåg även rätt snart att den där inre kärnan som egentligen var det jag ville skriva om aldrig lyckades fastna på pränt för jag fann aldrig riktigt orden att beskriva det som rörde sig inombords.
istället har den här bloggen handlat om min kamp med myndigheter, sjukvården och livet i stort. och nu känner jag att jag lixom hittat, kanske inte min plats, men iallafall vem jag är. Därför känns det onödigt att fortsätta.

Jag har inte fått sådär jättemycket feedback heller, men jag har fått tillräckligt mycket för att jag iaf i ett inledande skede kommer låta bloggen ligga kvar för er att läsa.
Den speglar på intet sätt hur det är att vara transperson generellt, den speglar mitt eget liv och mina funderingar. Som säkert vissa andra kan känna igen sig i, men det är fortfarande inte deras historia.
Det är viktigt att tänka på, jag har inte alla svaren.

Om du är nyutkommen transperson eller bara nån annan som funderat över något jag skrivit så hör gärna av dig så kan vi föra en diskussion via meijl.
(en av mina bättre vänner idag är min vän just för att hen vågade skriva ett meijl till mig efter att ha läst min blogg ett tag)
kanske vill du ha en länk till din egen blogg, eller vill att jag tar bort dig från blogglistan. Var inte rädda för att höra av er. Jag bits bara ibland.


När jag idag sitter och ser tillbaka på de senaste 3-4 åren av mitt liv så undrar jag hur jag överlevde dem. För det var en så bräcklig och skör och liten person som sökte hjälp. och när jag idag ser den personen undrar jag hur det var möjligt att stå upp. eller jag trodde iaf då att jag stod rak i ryggen och kaxig. När jag ser den idag så ser jag ett sönderslaget barn som jag vill ta i famnen och trösta.
Eller bara säga till *d är inget att ynka över, gaska upp dig* barskt men kärleksfullt.
Men det där lilla sönderslagna rädda förvirrade barnet har vuxit upp till en hård vuxen man. utredningen har egentligen inte gett mig någonting utom en tom plånbok och en massa hat. Men hatet har även omvandlats till en beslutsamhet om att INGEN NÅGONSIN mer ska kunna sätta sig på mig.

måndag 26 juli 2010

hjälpande händer

Under helgen var jag på en manshelg och vi funderade på
frågor som
vad är en man?
hur kan jag finna ut vad d är att vara man?
vad säger mitt hjärta åt mig att göra?

för mig kändes d lite weird att vara där... jag har ju inte vuxit upp i det, men å andra sidan tyckte tonårskillen att han inte heller hade nått att bistå med då vi snackade om tjejer.
För mig blev det ännu mera klart än innan att jag inte vill definiera mig som man, missförstå mig inte, jag är glad att idag se ut och uppfattas som man. så långt är allt väl. och min hjärna är betydligt mer manlig än kvinnlig.
Men OM jag själv definerar mig som man så slänger jag in mig i ett fack som säger att jag inte får tycka om rosa, inte ha lekt med barbies när jag var liten, inte hellre höra att jag var en snäll man än att jag var modig etc.
därför är min definition på mig själv "människa". inget mer inget mindre.
som människa får jag gilla rosa och vara en mjukis.
det har blivit klart för mig den här helgen.

Samtidigt som jag funderat kring d där med manlighet så har min framtid legat o gnagt.
och ju mer jag tänker på den, dessto mer säker börjar jag bli på att jag är på väg åt helt fel håll.
och att d strular är ett rätt tydligt bevis på d.
då är bara frågan vad ska jag göra istället?
vart ska jag gå?

voluntär någonstans för mat och boende?
hit eller dit eller kors o tvärs?
jag vet inte

men jag vet att jag som mest känner mig som mig själv och hel när jag kan hjälpa andra människor med småsaker såsom att lyfta av en barnvagn på tåget, räcka någon en kaka, häll upp saft åt ett barn, gå med någon som behöver sällskap på sin promenad, hjälpa nån att måla om huset eller ta in ved.

den här vardagshjälpsamheten har tyvärr fått stå tillbaka sen jag bestämde mig för att bli man, jag har varit rädd att uppfattas som svag, och kvinnoförtryckande.
Visst jag har lättast att fråga kvinnor om de behöver hjälp, jag antar att jag fortfarande är rädd att bli nedslagen om jag frågar en man. men för mig handlar d inte om att få kvinnan att känna sig värdelös och hjälplös utan att d bara ska bli lättare för henne att göra sakerna. tex genom att flytta barnstolen som står på golvet så hon inte behöver gå över den och kanske snubbla på köpet.

frågan är bara, VAD kan jag ha som ger mig inkomst samtidigt som jag kan göra just såna här vardagssaker åt folk?
jag längtar tillbax till den tiden då jag vågade fråga gamla agda om att hjälp henne hem med matkassen, och hon inte såg på mig som en tjyv, en våldtäktsman och allt annat otäckt som äldre damer kan komma på.
d är inte odelat possitivt att vara man, folk blir rädda för en på ett annat sätt än vad de blir för tjejer....

vill ha möjlighet att använda mina hjälpande händer just till att hjälpa människor...

onsdag 21 juli 2010

inre resa

obs halvdjupt inlägg!

Många människor jag känner eller har läst om har någon gång i livet tagit en timeout.
En tid då de gjort de där de kanske drömt om, bara varit i stillhet eller sökt sig bort.
Någon har rest till nepal och vandrat ensam i bergen, en annan har sålt allt den äger för att ge sig ut på havet, en tredje satte sig en sommar vid en sjö i en stuga utan el och vatten...
gemensamt för dem alla är dock att när de återkommer så finns d ett skimmer över dem.
De har ägnat tid åt att fundera över sina liv, kanske funderat över ännu djupare saker.
den troende kanske har gråtit, skrikit och bett till sin gud.
De kommer tillbaka styrkta i sina själar, med en acceptans. eller med en visshet om vad deras nästa steg i livet ska bli, vad de ska ägna sig åt nu.

Den här sommaren har varit en sommar då jag på allvar haft tid att fundera.
i konvalescensen efter min operation har jag haft tid att verkligen fundera.
Jag har kommit fram till att jag helt lämnat Gud.
eller han finns där någonstans men jag tycker idag att kristna är konstiga varelser och jag ser hellre på porr än jag ser på gudstjänster.
samtidigt som jag insett det, att jag idag är vad som bäst beskrivs som en hedning av första graden, en ateist.
Just då smyger sig kristendomen på mig igen.
En kväll satt jag hemma hos morsan och zappade på alla kanaler och hittade verkligen ingenting att titta på.
plötsligt hamnar jag på kanal 10
och simon ådahl sjunger "jag tänker be för sverige"

Jag började nästan gråta, inte för att låten var så där kalasbra utan för att jag visste att det var mig han sjöng om. Och jag mindes min tid som ungdomsledare, och all den smärta jag där mötte.
Och när jag insåg det så insåg jag att jag idag nog knappt skulle se en medmänniska som låg mitt på vägen och ville bli överkörd.
Jag har lärt mig att stänga av min omvärld så bra att jag idag verkligen inte bryr mig d minsta om min nästa.
d är skrämmande...
efter den låten kom ytterligare en "maktfaktor"
plötsligt började en låga flämta i mig igen och jag visste att han fanns igen... för att när jag vakande nästa morgon vara borta igen.

jag har även funderat på d där med vad jag ska göra till hösten... jag hade en idé om vad jag ville göra. och till viss del vill jag det fortfarande, men nu börjar jag tvivla... tvivla på att det verkligen är rätt... och om jag inte ska göra det, vad ska jag isåfall göra istället.
tiden bara går och går och jag vet ingenting verkligen ingenting om min morgondag...

till helgen nu hoppas jag bli igångkickad igen, men samtidigt är jag så rädd, rädd för att Gud så klart kommer tala om för mig vilken shitstövel jag börjat bli.
rädd för att han ska säga att han har en annan plan för mig än vad jag just nu tänker mig.
rädd för hans ansikte, rädd för att han ska komma mig nära... rädd för mig själv...
rädd...
försöker lugna mig...
d kommer gå bra...
men rädd...
otroligt rädd för min framtid...

onsdag 30 juni 2010

Post op och t-shirtar

Hej alla där ute!

en polare till mig ringde oroligt häromdagen och frågade hur det hade gått med operationen.
samtidigt sa hen lite anklagande att jag inte uppdaterat min blogg. jag fick dåligt samvete och insåg att d ju var sant.
jag har skrivit om min operation både här o var, men allting har jag visst skrivit på forum.
så nu kommer en uppdatering igen.

Operationen gick mycket bra! bättre än vad jag vågat hoppas på faktiskt.
och de tog bort väldigt mycket, ca 650g på vardera sidan.
efter några dagar på sjukhuset, fick stanna ett par dagar längre än vad som är brukligt då d inte ville sluta komma blod i dränagen, så åkte jag hem till mina föräldrar.
Väl hemkommen insåg jag att d är bra med föräldrar som kan hjälpa en att tex stryka skjortor :D
jag var väldigt öm och trött, men åxå oerhört glad!
jag kommer nog alltid minnas när jag tog en promenad iklädd shorts och t-shirt och när jag kommit till skogen åkte t-shirten av och för första gången sen jag var kanske 7 år kunde jag gå barbröstad.
hade ju stora bandage på bröstkorgen, och tejp överallt som stramade, och allting gjorde allmänt rätt ont, men ändå!

Nu är jag ca 3 veckor postop.
Smärtan börjar lägga sig och jag börjar få lite mera ork. kan fortfarnde inte använda armarna så mycket, men det kommer mer och mer. Mitt liv just nu handlar enbart om att försöka fixa rutiner. går väl sådär. men visst nått slags av rutiner är d, jag vaknar. tar en promenad som under tiden ökat från 10min till 1h10min och antingen kommer öka mer ju bättre jag mår, sen är det frukost vid datorn och kolla meijl, skriva i alla forum, sen är d dax för azeroth.
där tillbringar jag sen merparten av dagen. tills alldelles för sent på nätterna.
om du råkar hänga på darkmoon faire så hälsa på bregg om du råkar stöta på honom.
jag är väl medveten om att jag är där för mycket, men i dagsläget är det inte så mycket annat jag orkar göra.
är jag utomhus så vill jag bara paddla eller måla hus eller nått annat fysiskt som jag inte kan.
dock idag så är wow nedstängt för maintaince så antar att idag är en bra dag att kolla på kurslitteraturen till hösten, försöka få huset städat och kanske börja rita på hyllorna jag behöver för att gömma undan all bråten.

jag har insett att jag har alldelles för få t-shirtar...
eller jag har massor eg, men alla är fulla med målarfärg eller tjära.
jag har ju inte använt t-shirt som vara ute bland folk plagg sen jag kom ut som kille. alltå under 3,5år.
och t-shirtarna jag hade innan dess har jag skänkt till bättre behövande då det var tighta tjejtröjor.
idag när jag faktiskt kan gå i bara t-shirt igen så inser jag att jag behöver förnya collectionen.
visst, jag gillar skjortor, men t-shirtar bättre. skjortor har jag nog främst ändå använt för att d har varit enda sättet för mig att folk iaf nästan ska se en man. idag när jag är ute och går i bara t-shirt så hejar männen som på en like. d hände aldrig innan. om jag vågade gå i t-shirt fick jag bara konstiga blickar på mig. undrande, funderande, konfunderade...

trots att det är 3 veckor sen operationen så när jag går utanför dörren så känns d som att d är nått jag glömt. funderar ett tag och inser att det är bindern, sen skrattar jag när jag inser att jag inte längre behöver dem. åsså går jag stolt ner för trappen.
Under 13-14 år har jag inte varit utanför dörren utan, bh,sporttop eller binder. d är inget jag direkt saknar, men d är en mycket ovan känsla.
Jag kan ta djupa andetag och verkligen fylla lungorna med luft. jag minns överhuvudtaget inte när jag kunde det sist.

Så glad
hoppas att ni alla får en helt underbar sommar!

tisdag 1 juni 2010

verklighet eller fiction

ja, jag vet att det är en evighet sedan jag skrev.
jag vet att flera av er har funderat på om jag överhuvudtaget lever längre.
så...
ja jag lever.
just nu är jag bara lite osäker på om mitt liv är verklighet eller fiction.

har det senaste halvåret spenderat alldelles för mycket tid i azeroth. (world of warcraft)
Rest, questat, gjort dungeons, raider, snackat med folk. gått från en av de lägst levlade i guilden till att för några veckor sedan befodras till admiral, det är alltså GM (guild master) och sedan jag + några till. under oss har vi sen hela guilden. Jag har gjort en strålande karriär, lärt mig massor och framför allt stridit för det jag tror på.

jag läser även serien The night watch av sergei lukyanenko som godnattsaga om kvällarna.
där reser de mellan människornas värld och "twilight" världen och det ljusa slåss mot det mörka.
för mig så är det lite samma sak. jag reser mellan azeroth och den här världen.
det är bara det att d finns inte en enda som bryr sig om att jag där är admiral och har ett stort ansvar, det är inget jag kan skriva i mitt CV, det är inget som på något sätt alls ens visar sig i den här världen
men när jag kommer in där lyssnar folk på mina idéer, följer mitt ledarskap och frågar om råd.

I den här världen känner jag mig ofta ensam, oförstådd, förvirrad, undrar vart jag är på väg, och det verkar inte finnas någon som jag kan fråga.
ingen verkar ha gåt tigenom samma sak som jag, känt mina känslor...
I azeroth kan jag dö hur många ggr som helst, d finns alltid en snäll helande ande eller vän som hjäper en att uppstå.
I den här världen kämpar jag ensam mot det oundvikliga
DÖDEN
d är inget jag kan undvika, den kommer att komma. och när den kommer så kommer ingen att kunna "ressa" mig.
d kommer vara slut

frågan är bara hur min resa dit kommer se ut,
så många ggr har jag undrat NÄR jag ska få den hjälp jag behöver
så många ggr har jag undrat hur många fronter jag ska behöva slåss på samtidigt?
plötsligt verkar d som om bossen är besegrad och alla fiender bara försvinner i rök
idag ringde de från hand o plastik i linköping.
D finns en tid för mastektomi i nästa vecka!
ska jag skratta eller gråta, d där jag längtat efter i över 12 år börjar närma sig, d är dax
det är det definitiva slutet på binder, pattsvett, andfåddhet, ryggproblem... en del av mig, visserligen hatad men ändå, kommer för alltid att försvinna och jag vet inte hur jag ska ställa mig till det.
ska jag sörja förlusten av brösten, tillkomsten av stora fula ärr på bröstkorgen eller glädjas över att snart kunna bada igen, kunna gå i en helt vanlig t-shirt, köpa skjortor som passar och inte är 3 nummer för stora...

en annan alldelles för bra grej för att vara sann hände för några veckor sedan då jag träffade min utredare igen.
hen vill skicka mig till RR redan till hösten. jag trodde verkligen att jag hade MINST ett ÅR till tills dess. *happy*
men samtidigt, när jag passerat RR så är ju min kamp slut. jag har då fått mitt nya personnummer, jag är MAN även på pappret. och alla kommer tro att det är vad jag alltid varit.
men d är d ju inte, och hur gärna jag än vill bli kille och slippa oroa mig för om nån ser mig som tjej, så kan jag ju inte bara radera bort de första 26 åren av mitt liv.
jag kan inte bara radera bort de erfarenheter jag gjort, jag kan inte radera bort 4 år av intensiva utredningar där vissa moment varit både kränkande och hjärtslitande. och i min mening helt onödiga.

Så lver jag i en verklighet eller i en fantasy fiction bok, kanske är det jag tänker o känner bara vad någon annan vill att jag ska känna i den här boken, men om så är fallet så undrar jag varför hen vill att jag dör en så plågsam död.
döda mig hellre lite våldsamt i ett riktigt krig, eller i en explosion.

drakar och älvor vakar över mig nu när jag ska sova

måndag 15 februari 2010

in op' chock

I fredgas när jag precis kommit hem och satt och slappade framför wow och gjorde enkla grejer som ingenting krävde så ringde min telefon.
*skyddat nr*
blev lite nervös men svarade ändå.
det var från kirurgenheten.

vi har fått in en specialistremiss från ditt hemlandsting nu, och vi har en återbudstid på onsdag em, vill du ha den?
Jag sa såklart ja.

egentligen är det ingen stor grej, men jag hade börjat tro att det typ aldrig skulle hända.
På onsdag ska jag till kirurgen för att kolla upp vad som går att göra eller inte med mig.
Konsultation
och trots att jag haft över 3,5 månad på mig att fundera eller 3 år, eller 12 år beroende på hur en ser det så känner jag mig oerhört dåligt förberedd.
Plötsligt är det lixom dax att fundera över bröst och kukar på allvar. Innan har det varit något som jag visserligen tänkt på, men bara kunnat skåda i mina drömmar.

när jag ringde dem i dec sa de att väntan från konsultation till op var ca 1 månad, nu sa de inget alls men jag hoppas kunna få en återbudstid så snart som möjligt.
Ska resa utomlands i april och det vore nice att inte ha det alltför tätt inpå den resan, ev får jag väl spara det till senare om det inte går som jag vill.


Drömde inatt åxå att jag fick en tid bara dagen efter konsultationen och bad dem göra såna snitt som en gör när en ska göra bröstinlägg, det var tydligen en kirurg som skar upp mig snyggt och bra, och när sedan det var klart så bad han kollegan ta över.
När jag sedan vaknar upp har jag värsta pamela anderson boobsen.
Jag blev hysterisk och skrek att jag inte ville ha bröst jag ville ju ta bort dem!
de tror att jag bara är "hög" av bedövningen så bryr sig inte.
när den kirurg som avslutade op'en gick rond så sa jag att jag ju ville ta bort brösten och att de genast skulle avlägsna den här shiten.
varpå han ser konfunderad ut och säger ja, det var ju vad som stod i din journal, men jag trodde att läkaren hade skrivit fel, och med tanke på hur han la snitten så trodde jag du ville ha bröstinlägg.

minns inte hur drömmen slutade om jag fick plattbröst elle rinte, men d var nog så skrämmande. och jag hoppas verkligen att DET inte slår in.
De stora klumpar jag har räcker gott och väl till att ge mig ångest, de behöver verkligen inte bli större.

onsdag 3 februari 2010

tebax till stressträsket

Jag undrar när eller OM det överhuvudtaget är möjligt för mig att INTE vara konstant stressad.
antingen är det min oförmåga att planera och hålla i stålar som gör det, eller så är jag alltid på fel plats vid fel tidpunkt.
Nu har jag återigen lyckats sätta mig i en rävsax, BARA för att jag inte vill ge upp det jag har.
och först nu när jag börjar se hur stort berget är som jag byggt upp så blir jag stressad.
eller ja jag var ju stressad innan åxå, men nu är det lixom som att kroppen pumpar upp sig för att klara det som jag lägger på den.

För att finansera min folkhögskoleutbildning (som hittils är det bästa som hänt mig sen jag slutade frilufsa) så har jag sökt lite distanskurser på högskolan. plötsligt inser jag att jag till våren kommer inte läsa 150% som var min plan utan närmare 200%
200% WTF
jag som varit ett dött kolli bara av att plugga 100% och gärna tagit några timmar extra ledigt i veckan.
Men jag vill ju överleva och kunna äta mat.

Jag har fått ihop några sponsorer, och för dem är jag verkligen jätteglad, utan dem hade jag inte klarat januari.
Så TACK!

JAg vet ännu inte om jag får pengar från CSN, men jag kan inte se nått som skulle kunna vara i vägen. Då jag läser nästan så många poäng som en behöver på en termin.
Och jag känner nu hur kroppen börjar ladda för den här oerhörda utmaningen.
Pulsen slår snabbare
hjärnan tänker tankarna fortare
och när jag gör någonting så går det helt enkelt fortare
jag klarar inte längre av att fokusera på EN sak utan behöver ha 3-4 bollar i luften för att "må bra"
Jag är tillbaka på ruta a´la 18 år och jag bara hoppas att energin räcker till sommaren och för det sommarjobb som jag hoppas att jag får.

Och jag hoppas att inte mina högskolestudier kommer ta all energi utan att jag även kan göra det som jag faktiskt vill.
Just nu är livet gott i övrigt och jag hoppas att det får fortsätta så.

en liten update åxå om hur min utredning går då jag vet att det är det ni alla är mest spända på iaf.
jag ringde plastikkirurgen i veckan och frågade varför jag inget hört från dem trots att vårdgarantitiden gått ut.
De sa att de saknade specialistremiss från mitt hemlandsting, jag blev lite upprörd över att de inte hade kunnat bemöda sig om att tala om det för mig, men får väl bara gilla läget att jag inte kommer kunna bada i sommar heller.
Och just nu undrar jag om jag någonsin mer kommer kunna känna vattnet smeka min kropp.

I övrigt är det stiltje just nu och inget övrigt kommer att ske förräns tidigast nästa vår då jag och utredaren ska skriva till RR (enligt henoms utsago) Går på lagligt T, och blir mer finnig av det, känner heller inte av toppar och dalar som jag gjorde med det andra vilket är rätt så frustrerande. men kanske i slutändan visar att mina nivåer faktikst är mer jämna, who knows.

utredningen om mina skakningar fortsätter men där är det åxå lite stiltje just nu. men med apoteksknark kommer man långt och jag kan idag både springa och träna utan större problem än att jag blir mer andfådd än innan, och möjligtvis stumnar mina muskler lite snabbare. men på det hela taget så mår jag jättebra och är bara nöjd och glad med livet :D

fredag 15 januari 2010

endo och op funderingar

Nu i veckan hände en bra grej, eller egentligen hände den väl i förra veckan men.
I torsdags fick jag ett brev om att jag hade tid hos endon nu i veckan. Snacka om snabba ryck.
Får väl skylla på att det varit en massa helger åsådär så brevet inte kommit fram ordentligt i tid.
Tog proverna i fredags men alla provsvar hade hen inte fått.
På henoms fråga om vad jag hade för problem sa jag direkt. Jag är TS och vill att du ger mig testo.
Henom verkade tagen på sängen. och skrattade och sa " det var raka puckar"
So... d var ju d enda jag ville ha av henom.
Och efter 1,5h så gick jag därifrån med en gulgrön lapp. Besöket hade om henom faktiskt 1 varit mer förberedd, 2 inte snackat så mycket shit om annat bara tagit kanske 15-20min. Och jag började bli lite orolig att mitt tåg skulle hinna åka ifrån mig. Men jag hann med det gott o väl.
Så nu efter 1 år och nästan 3 månader så har jag lagligt T.
Trodde inte jag skulle bli glad, jag är ju redan inne i de. MEN en börda lättade från mina axlar då jag aldrig mer behöver snåla för att få det att räcka tills jag har pengar att köpa mera för, ej heller den hyper stress som jag känt senaste tiden när det inte funnits minsta gnutta T att införskaffa på nätet tack vare alla polisrazzior. Men nu behöver jag inte oroa mig för det längre. Yeaha! :D

Samtidigt för detta mig närmare min konsultation för mastektomi. Närmare bröst tankar, närmare tankar om barn och en massa annat op betingat.
sista januari nu så går vårdgarantitiden ut för konsultationen, ännu har jag inget hört mer än d innan jul när jag ringde och frågade och fick svaret att d var för få som jobbade med d, och att de inte hade någon tid över.
:P
Ingen tid för nya patienter, jamen grattis! Skaffa fler som kan d då!
Jag är ju inte ens säker på att de "specialist kirurger" vi har i sverige för just det här ändamålet är de bästa, jag hör mycket från min fd kirurgensköterska om hur hen anser att d ska gå till, och när jag säger att "så här gör kirurgen" så blir hen helt ställd och bara "vet de verkligen vad de håller på med?" av de bilder jag sett så undrar jag om de vet det.
DET gör mig orolig, jag är inte orolig att bli av med brösten, det har varit min högsta dröm sen jag överhuvudtaget började utveckla dem och när jag som 15 åring hade störst bröst av alla så ville jag själv skära bort dem.
och min sjukhus rädsla måste ha botats mirakulöst när jag började med T, för idag har jag inget problem alls med vita rockar och sterila korridorer, medans d innan T var d värsta som kunde hända bara att ta ett blodprov i fingret.
Nu vill jag lixom ändå bara få det överstökat lixom.

Nästa op som troligtvis kommer ske därnäst är sterilisationen alternativt hyston
Och den ger mig åxå ångest för lika lite som jag vill ha kvar mina äggstockar och livmoder lika rädd är jag att göra mig av med dem för TÄNK OM jag en dag vill ha egna ungar.
En tanke som ibland flyktigt svävat förbi ända sedan jag hörde om tomas beatie. Han är inte den första och inte den sista, men han är den första jag känner till som gått ut i media med det.

Och om jag gör en sterilisation innan RR berättigat mig att göra det, kommer jag då kunna göra en hysto sedan eller är d loppet kört. Så många val att tänka på...
Så mycket som jag ALDRIG skulle tänkt på om inte denypperliga svenska staten hade tvingat en.

tisdag 5 januari 2010

Skridskor

Ah,
Julen är ÄNTLIGEN över. Jul hos morsan och mellandagrna hos farsan. Shit vad trött jag är på att kaska runt mellan dem.
Nyår hade jag en romatisk dröm om, men den gick i stöpet och det här nyårsfirandet var det absolut tråkigaste jag varit med om, men med en bra poalre i telefon som vi båda pressade den andra att klara 12slaget så kom iaf det nya året. Med betydligt mindre smällande än vanligt.
jag är just nu så uttråkad i övrigt åxå att jag hela dagen igår ägnade åt att sova. alt för att tiden tills skolan börjar ska gå lite fortare.

idag snörade jag på mig skridskorna för första gången det här året. Det är inte utan att jag saknade min skridskopolare från förra året, det är verkligen inte lika kul att åka ensam.
Men samtidigt är det så sjukt skönt att kunna träna i en timme utan att bli död, bara bli lite sådär lagom trött. Men visst märks det att en inte tränat ordentligt på nästan ett år. Men nu när jag äntligen slutat skaka så är mitt nyårslöfte att iaf träna mera än förra året.
har börjat bra med iaf minst 1 timmes promenad om dagen sen nyår.

medans jag åkte där i hallen idag så tänkte jag på ett löfte jag avgav förra åtet och fick lite dåligt samvete. D enda kruxet är att jag måste hitta ett par skrillor i typ stl 44-45. Sen är d att dra till malmö och introducera polaren för isen.
Så om någon av er där ute råkar sitta på ett par rejäla hockeyrör så hör gärna av er.

de har öppet varje dag i arenan fram till skolstart om en vecja så jag hoppas att d iaf kanske kan bli ett par pass till, men trots att jag älsakr att åka skridskor så kanske jag inte ska ta ut mig allt för hårt så jag knäcker nått, typ ett knä.
och troligtvis kommer jag att vara helt död och somna när jag väl kommit hem igen, men men det är d helt klart värt.

Kommer nog inte att bli ett maratonlopp som polaren vill dra ut mig på, men jag kanske kan springa nått lopp på 5km, om jag lyckas lösa d där med att jag är dopad. nu innan jag får mitt nya personnummer som tidigast kommer om 1,5 år.

men gahhh vad jag saknar att tävla. jag ahr lixm inget direkt att kämpa mot i livet utan tävlingar och då är det svårt för mig att finna motivationen som håller träningen uppe.
D där med att en mår bätter och är friakre räcker lixom inte till för mig. Jag måste få spöa nån annan för det :D

onsdag 16 december 2009

Välfärdssamhället sverige... eller?

Jullov
Äntligen tycker vissa, redan tycker andra.
Själv fick jag en betongsäck i huvudet idag. Inte rent bokstavligt dock så ni kan andas ut, men mentalt.
Jag insåg plötsligt att det där som jag helt enkelt inte orkat tänka på på hela hösten för att min energi bara räckt till skakningar och ev skolgående. Plötsligt har hunnit ikapp mig.
Fram tills nu så har jag lixom känt, d ordnar sig alltid på något sätt.
Sverige är ett bra land som är måna om sina innevånare.

Men så slog fakta mig
Jag har inte rätt till A-Kassa
Jag har inte rätt till socialbidrag eftersom jag fortfarande är skriven hemma
Jag kan inte få sjukförsäkring för jag är för frisk. (även om jag får min op i vår så kommer jag vara för frisk även under återhämtningstiden för att få pengar därifrån, för en kan ju alltid göra nått annat än att bygga båt)
Jag får inga pengar från CSN för att de är så stelbenta och bara vill att folk ska plugga på högskolan, trots att alla roliga utbildningar (som dessutom sen kan ge en jobb) ligger på folkhögskola och av någon idiotisk anledning räknas inte som EGY utan som gymnasienivå.
Att min utbilding inte fanns på högskolan var inte skäl nog för mig att få förlängt studiemedel. Inte heller kunde de möta mina tankar kring att ev flytta över veckor från högskolepotten till gymnasiepotten med motiveringen att då skulle alla göra det.
WTF

enda sättet att få pengar idag av världsfärlds sverige är att jobba.
Hur FAAN då? Under mitt år som arbetslös sökte jag uppåt 1000 jobb, jag var på EN intervju, fick ungefär 70 svar att tjänsten var tillsatt av annan sökande. Övriga 930 hörde jag inte ens av.
Jag har inget körkort, ingen bil och inte 10 års arbetslivserfarenhet.
Det finns helt enkelt ingen som vill ha mig.
Jag tror inte heller att min TS-het underlättar.

Jag vill inte egentligen INTE göra skäl för maten, helst skulle jag jobba om så bara som voluntär och få en skål soppa som lön för mödan, Men inte ens d har folk/företag råd med idag.


Men d är så jävla typiskt att så fort jag börjar känna att jag har flow under fötterna så rycks mina fötter bort från d stadiga, d invanda.
idag vet jag med ärligt hjärta inte hur jag ska överleva.
Och idag gråter jag och undrar vad som ska ske med mig.
Mig som lixom så många andra hamnar mellan stolarna i sveriges fina välfärdssamhälle.
Jag lider sjukt mycket även med alla dem som är sjuka.
Sverige går ett dystert år till mötes där självmord och hemlöshet kommer öka oerhört fort.

tyvärr så betalas inte räkningar av trasiga hjärtan utan av pengar. Pengar som uppåt 20 000 människor inte kommer ha i januari.
jag är en av dem.

Men jag vill ändå kämpa på, och just nu letar jag efter högskolekurser som jag kan läsa på distans frö att kunna fortsätta mitt båtbyggande. Tips emottages tacksamt!

men mitt i allt detta är jag glad att jag iaf har tak över huvudet mot att jag jobbar hos min hyresvärdinna även om jag kommer få leva på vassrötter och vatten.

tips på övrig föda från naturen som kan hittas i jan-feb mottages tacksamt ;D

lördag 12 december 2009

Pew uttalas....

Nu är jag trött på att stöta på folk överallt i sverige som inte vet hur mitt namn uttalas
så här kommer nu en skola till er alla.

det är INTE pjuuuuw, phuew, puuuhw eller nått liknande dito

Men vi tar det från början
PEW,
hmm nä d där gick ju inge vidare
vi testar med att säga
Peeeer
ja d gick ju lite bättre
nu kortar vi ner det lite och säger
Per
bra, d var ju inte så svårt
men för säkerhetsskull så tar vi det en gång till
Per
Bra, testa nu att byta ut R mot V
Pevvvvvvvvvvvvvvv
låter bra nu kortar vi ner det
Pew
precis som per fast med V d var väl inte så svårt.

Så nu säger vi Pew
NI har troligen INTE åkt spark innan och fått handtaget i magen så att d blir pheuw.
Om ni dock råkar ha gjort just detta så ursäktas ni i ilskan ovan.

onsdag 9 december 2009

Idol personporträtt No 1

Jag känner vid det här laget en drös med människor. Vissa människor har kommit in i mitt liv och inte direkt gjort så mycket väsen av sig. knappt så att en märkt att de flyttat in eller senare flyttat ut.
Andra stormar in med buller o bång och börjar genast möblera om i hjärta och hjärna, för att forma det så att de kan bo där och känna sig hemma. Ytterligare andra möblerar om utan att veta om d, men bara genom att de flyttat in så inser jag att att möblerna borde stå annorlunda och möblerar om så att de ska känna sig hemma.

En av personerna som flyttat in och kanske bara ville ha ett skönt hängarställe, är en av dem som får mig att frivilligt börja möblera om.
Han heter Mackan Andersson Och är i dagsläget rätt känd i sverige(inom vissa kretsar). Folk blir alltid nästan när jag säger att jag känner honom "VA, känner du HOnOM? WoW!" någonstans får det mig att känna mig lite som en kändis jag med, samtidigt tycker jag d är lite coolt att en Ståuppande, FAsoldat och författare som dessutom helst slår shiten ur mig faktikst vill vara min vän.
Jag kan inte riktigt minnas hur det hela började, eller varför han valde att flytta in hos just mig.
Men jag vet att sen jag mötte honom (om inte ännu tidigare) 2000 då jag första gången såg honom gigga så förändrade han mig. Jag tror inte att han vet hur han förändrade 16åringens liv som satt där i publiken. Det var inte så att jag innan dess var värsta gråa och sedan värsta ljusa.
Men just då var jag inne i en period när jag tyckte att bibeln, Gud och allt som hörde dit var stenålders och boooring.
Han predikade genom att ståuppa, jag skrattade så jag tjöt och någonstans där kände jag att d är ju d här som är meningen med tro, att skratta.

När jag några år senare kom som ungdomsledare till en församling så försökte jag få kidzen att skratta med hjälp av Drama. Ibland lyckades det, men för det mesta inte och jag insåg att jag saknar typ all mackans karizma.

Åren gick och mackan kom ut med sin första bok, en bok jag trots allt inte läst ännu (skäms) och än mindre kanske tack vare att jag inte läst den kommer ihåg vad den heter. Den handlade iaf enligt utsago om humor och tro.
Vi pratade i den vevan mycket om författande och tro och humor lite sådär i största allmänhet.

För nått år sedan (eller är det 2) kom han ut med sin första skräcknovellsamling "ur mörkret" som även faktiskt finns att läsa här. Jag fick ett signat ex. och så var jag fast.

Tidigare i höstas kom han ut med sin andra skräcknovell samling "Ur djupet", som även den kan läsas på nätet nämligen här

Om ni gillar det han skriver. eller bara gillar idén att författare lägger ut sina alster på nätet så
Skicka ett SMS till nummer 72500 med texten
darkness donate

Han vet inte om att han är min inspirationskälla, eller för den delen en av de människor jag just nu ser upp till som mest. Han säger ingenting egentligen för att påverka mig åt ena eller andra hållet.
Men bara av att sitta med honom och prata om livets oväsentligheter som kladdkaka, regn eller varför inte hur tråkigt d är idag, eller genom att läsa hans blogg. Så inspirerar han mig till att skriva en bok, så inspirerar han mig att skriva på ett ståupp material, så inspirerar han mig att utforska min egen hjärna.
Det blir sällan mer än så, d stannar vid en tanke. eller snarare många tankar.
Nu har jag iaf tagit mod till mig för att hylla mannen som håller mig vaken på nätterna, mannen som får mig att känna mig så obekväm med mig själv att jag bara vill möblera om plytet på honom, och mannen som fått mig att inse vad riktig kärlek är.
Tack Mackan! för att du inspirerar mig att hela tiden söka mig djupare inom mig själv.

måndag 7 december 2009

vad saknas dig?

Min dam, alltså hon jag hyr av knackade på häromdagen och frågade hur det var med mig. eftersom hon inte sett mig på så länge.
Jag var väl inte sådär jätteuppåt.
Men sa att allt var väl.
vad skulle jag ha sagt?
det som bekymrar mig och hänger över mig är ju inget som hon kan hjälpa mig med iaf.
Mitt liv borde vara perfekt nu. Jag pluggar det jag vill, jag bor i drömhuset, bor på drömstället, har vänner både på nätet och i verkliga livet. ingen här vet om mitt förflutna. så för första gången kan jag vara den jag vill vara.
men det som saknas mig i den här idyllen är någon att dela den med. min säng gapar halvtom, nästan som ett hån.
jag längtar efter kärlek och efter närhet. längtar efter att bara ligga nära någon, känna den andas, känna dess värme mot mig kropp. känna tryggheten i ett par armar som omfamnar mig. somna i någonsfamn och vakna av att den tittar med kärleksfulla ögon.

ibland vill jag bara knulla, och är nästan beredd på att ragga upp nån på nätet för en one night stand. men jag vet åxå innerst inne att det bara är ett rop efter närheten som jag saknar.

för första gången i mitt liv vill ja ha närhet, och då kan jag inte få det. det är en stor paradox.
När jag inte ville ha kramar och närhet så skulle alla klänga på mig, idag när d är vad jag längtar som mest efter så vill ingen ge mig en.

önskar så att jag återigen kunde bli den där matcho killen som klarar sig utan andra.

lördag 5 december 2009

Stöd julgrytan!

det är inte bara jag som behöver lite extra slantar.
Just nu pågår Frälsningsarméns Julgryte insamling.
en insamling som är JÄTTEviktig, den ger människor mat på borden som kanske annars inte skulle haft någon.
Till viss del nu till julen, men d är faktiskt så att de pengar som nu kommer in används till att hjälpa människor hela året.

Antingen kan du lägga en slant i nån av grytorna ute på stan. Snacka gärna lite med grytvakten åxå.

Eller så kan du smsa
GRYTA50 till 72950 (det är alltså grytafemtio)
Då stöder du FA i sverige

Om du inte vill gå på stan, eller det kanske inte finns någon kår där du bor. och du gillar dataspel
så kan du stödja FA i detroit USA genom att spela deras coin catch
http://www.salarmycoincatch.com/

hjälp oss att göra den här julen lite gladare för en hel drös människor
Var välsignade mina vänner!

fredag 4 december 2009

Uppdatering

Ytterligare en evighet har gått sen sist.
Insåg nu att jag har passerat 100 inlägg. 100 mörka inlägg.
några kanske varit glada, vad vet jag. Det är du som läsare som måste läsa in de ena eller andra.

i Oktober var jag hos utredaren hen lovade skicka remiss till endokrin och kirurg. Har kollat med kirurgen och de har fått min remiss, men ännu inte bokat in mig för en tid. Ska se om jag kan ringa dem idag och fixa det.
endokrin har jag inte fått tag på än, får väl ta dem åxå idag.
*usch, telefoner*

I veckan nu var jag hos min läkare ang mina skakningar.
Hen såg orolig ut, när jag träffade henom tidigare i höstas hade jag en bra dag då jag knappt skakade alls och att försöka beskriva skakningar är svårt. Men nu har jag rent ut sagt haft en helvetesmånad. jag har nog knappt haft en enda dag på hela månaden som jag INTE skakat, sista veckan var värst.
Och jag funderade på att avboka mötet eftersom jag inte mådde bra, men så kom jag på att d är ju så här hen VERKLIGEN ska se mig. Så jag masade mig dit.
Hen undersökte än d ena och än d andra. Kan du göra si, kan du göra så...? en del gick bra, en del sämre.
D som gick absolut sämst var iaf "slappna av nu så ska jag kolla dina reflexer* Har ni försökt slappna av nån gång när ni har frysfrossa? då kan ni tänka er hur lätt d var :S
D gick inte alls, varpå hen konstaterade att jag verkade ha mycket svårt att slappna av.

jag skrattade, jag har skakat konstant i en månad, d fanns inte minsta ork kvar i bena. De var snarare bara sekunder från total låsning i kramp. Åsså ska jag bli spagetti. Normalt sett (alltså när kroppen inte skakat sönder och samman) så har jag inga problem att slappna av i ensamhet, men om nån tar i mig så spänner jag mig nog lite ändå. men inte riktigt så mycket som häromdagen.

Hen blev även mycket orolig över min T-konsumtion och tog genast ett T-värde (nått jag bett om sen jag började självmedicinera) Så nu får jag väl svart på vitt att jag ligger mega högt. Lite nervös faktiskt. Jag tar ju den dos som jag själv anser vara lagom, genom att lyssna på kroppen. Men d kna ju vara åt skogen åt vilket håll som helst.

Hen uteslöt vissa saker, som jag redan från början hävdat att de inte kunde vara, men men bra att iaf få d sagt till sig och att DE kan vara säkra på att d inte är d. Men remisser är skickade både hit o dit nu för att utesluta ytterligare saker så nu är bollen i rullning.
Hen skrev däremot genast ut betablockare åt mig för att få ett slut på skakningarna.
de tar inte bort orsaken till att jag skakar och skakningarna finns kvar nånstans i bakgrunden, men d är blockerade och kommer därför inte fram.

jag kan inte med ord beskriva hur skönt d är.
Den första tabletten tog jag på kvällen, och sen var jag som en duracellkanin. Spelade Gura och kornett. nått jag inte orkat eller kunnat på ett halvår. for omkring i mitt hus som en galning och visste lixom inte vars jag skulle göra av all energi som plötsligt infunnit sig.
Det var helt underbart och jag kände igen symptomen från den första tiden på T.
Men alla solskensdagar har ett slut
dagen efter drabbades jag av biverkningar som trötthet, kräkningar, andnöd etc.
Och d är där jag är nu.
Jag är skakfri, men ack så trött. Hemma från skolan idag för att försöka lugna ner mig. Till helgen skulle jag rest bort, och jag är så lack på att jag inte kommer orka det.
HAde så sett fram emot att träffa polarna igen.
men men d får bli nån annan gång

tack alla ni förresten som redan bidragit med sponsring och ni som erbjudit er till våren!

söndag 22 november 2009

skapa nått

Ibland dyker d upp såna där sköna sidor där en kan skapa nått i cyberrymden.

Idag blev jag tipsad av polaren om face your manga

tidigare har jag blivit tipsad om att en kan göra legogubbar

för några år sedan var flugan vid den här tiden på året att göra snöstjärnor

vad pysslar du med för skojsigt på nätet?

tisdag 10 november 2009

ViKT, UR ett FTM perspektiv

Har under ett tag funderat på d där med vikt. D där som alla går och bär på i olika mängd. Vissa Mycket andra lite. Vissa lagom, vissa i sina egna ögon för mycket och andra i andras ögon för mycket.

för mig finns d alltid en anledning att jag börjar tänka på någonting, det kan vara en liten liten grej som hänt och sen spinner hjärnan loss.
Oftast går den igenom en massa alternativ och finner en lösning på problemet när en minst anar det. Framför allt då om d är problem av den praktiska typen som "hur ska jag lyckas fästa DEN biten DÄR".

Men nu är d alltså vikt jag gått och tänkt på. Tyckte att jag började känna mig "tung¨" så ställde mig på min våg som jag hittade i skogen där någon tyckte att den passade bra. Allt den behövde var en ny tass och nya batterier.
What? den visar ju 3 kg mindre än vad den ska! *kliade mig i huvet*
Gick så in till grannen och tänkte att d där är ju åt skogen så lite kan jag ju inte väga.
Hennes våg visade ytterligare 4kg ner. Jag höll på att svimma och tänkte att d är åt skogen med båda, den ena är ju sämre än den andra.
Men grannen intygade att hennes våg visade rätt, för hon märkte minsann direkt om hon gick upp så mycket som ett gram på kläderna.

Nu vet jag inte vad jag ska tro, inte kan jag väl sen mitten på september gått ner mer än 7kg? Jag tycker ju snarare att jag blivit tjockare sen jag slutade upp med min regelbunda hopprepsträning varje dag.


För ca 5 år sedan passerade jag den där magiska gränsen viktmässigt då jag kände "inte ett GRAM till", Då visade vågen på 115kg.
Då blev jag nästintill anorektisk och på 3-4 månader rasade jag ca 30-35kg. Nog inte så hälsosamt skulle jag tro.
Men det fick mig att må dåligt på ett då okänt sätt. (som även kan ha att göra med att min östro prod, kickade igång på riktigt) Plötsligt som över en natt fick jag bröst och STORA höfter och bak. Bröst hade jag iofs innan åxå, C innan jag var 15, men resten av kroppen var rak och rumpan var d som var absolut minst på mig, jag ahde ingen helt enkelt. Plötsligt blev d så djävla tydligt för mig att jag var tjej, och jag blev heller inte misstagen för kille längre trots pösiga hip-hop kläder.
Då föll jag långt långt ner i deppet och de åren sen innan jag insåg att d fanns nått som hette transexualism och att d även fanns skaplig bot mot det var fruktansvärda.
Och mitt i allt d här så kämpade jag emot impulsen att bli fet igen.
Jag pendlade visserligen lite upp å ner med ett diff på kanske 10kg, men jag saknade den där raka kroppen jag hade haft även om d naturligtvis var en stor lättnad att inte kånka runt på alla kilon.

Sen började jag acceptera mig själv som kille, visserligen fortfarande som en fet sådan och inbillade mig att mina feta bröst "bara" var feta manboobs. D har inte gått sådär jättebra.
I våras sedan insåg jag att min kondis sjunkit långt under noll. Och jag var rädd för att börja träna och gå ner mer i vikt då d enda som kommer fram mer tydligt då är mina bröst och höfter.

Gick ner några kilon, men tappade främst i midjan 8cm sist jag vågade kolla (nu tror jag att jag gått upp dem igen)
D gjorde att mina binders som tidigare suttit bra plötsligt började kasa och glappa, och inte heller stötta brösten på samma sätt, så plötsligt insåg jag att allt d där bumpandet jag inte vill veta av hade kommit tillbaka trots dubbla binders.

Så som FTM är d svår tatt träna, en vill ha en tvättbräda på magen, men samtidigt vill en vara lite lagom fet för att inte höfterna ska framträda för mycket.

Är så trött på mina boobs, vill bara ta bort dem så jag iaf slipper oroa mig för dem när jag i framtiden går ner i vikt.


Sist jag var hos utredaren så sa hen iaf att hen skulle skicka remiss till endo och plastik. Hoppas att d inte tar allt för lång tid nu att få en tid.
Men nu är man alltså ÄNTLIGEN igång på riktigt, nyper mig i armen för att verkligen greppa att d snart inte är inom en oöverskådlig framtid, utan NU. hoppas jag hinner fatta att jag är klar lagom tills jag faktikst är d så d inte drar över en massa år av tveksamheter.

onsdag 21 oktober 2009

behöver sponsorer till våren

Jag har hamnat i det delikata dilemmat att jag hittat en utbildning som verkligen is tha shit för mig. Den där utbildningen som varje morgon gör mig glad att det är skoldag. Den utbildning där jag trivs så grymt bra.
OCH naturligtvis så tar då mina CSN-pengar slut. Nu ber jag därför om sponsorer till våren. Att hitta ett 50% jobb verkar rätt svårt. Alla bidrag mottages med stor tacksamhet.
en 20 krona kan ge mig mat för en dag tex.
Att skänka mig mat i form av basvaror är åxå en bra sponsring. Tex, olika mjöl (gärna grova) konserver, bönor, linser, rotfrukter etc
även verktyg är en bra investering. lista på vad som behövs kommer till våren Alternativt skicka ett meijl så kan ni få lösenordet till min önskeliste blogg.

Är du intresserad av att stödja mig en gång eller kontinuerligt så skicka ett meijl till ute.pew@gmail.com

Som tack för sponsringen så kan jag försöka skicka bilder på båtarna jag bygger. Och om ni råkar ha vägarna förbi så förväntar jag mig såklart att ni ska titta in och hälsa på och se med egna ögon hur kul vi har och hur fint det blir.

söndag 4 oktober 2009

Energy boost eller ibland behöver man bli påmind om vad man uppnått

Hela helgen har jag halvdeppat, kroppen har varit mera påtaglig än vanligt och eftersom d börjar bli kallt så förvandlas mina 2 meloner till issorbe. Så från och med nu och fram till sommaren någongång kommer min bröstkorg bestå av is som jobbar sig in mot ryggraden.

Det + det faktum att jag äntligen bestämde mig för att komma ut för min hyresvärdinna, visserligen via meijl. och jag vet inte om hon överhuvudtaget läst det ännu. Så d är lite nervöst för hur hon ska ta det.
HAr lixom gjort att jag tänkt lite mer på d där med att vara TS än vad jag brukar. normalt sett tänker jag bara på att jag är annorluda i omklädningsrummet på skolan och när jag tränar (syns brösten nu)¨
Det är jobbigt att tänka på att jag är TS, det är så svårt att fokusera på det positiva då. Då kommer alla mörka tankar. De där som är så svåra att sätta ord på. De där känslorna som bara övermannar en. ocg gör allting sådär jobbigt mörkt.

Framför eller bakom så har jag ändå känt en oerhörd glädje över att en nu får heta vad en vill i ett demokratiskt land som sverige.

Sen ikväll så kom jag in i en grupp i WOW och vi började snacka, men innan dess var jag tvungen att testa mitt headset. *testing testing* Och rösten som mötte mig var EN MANS RÖST. Ingen smurf, ingen tjej utan en MAN. Jag höll på att trilla av stolen och undrade vem som skojade med mig. Testade igen, och mansrösten fortsatte repertera vad jag sa.
Kom i exstas.
Jag har ju hört att rösten dippat en del, men jag anser fortfarande att d bara låtit som om jag är förkyld. men genom mina lurar ikväll så har jag troligtvis hört rösten som alla andra hör den. Inte underligt att verkligen ingen här genomskådat mig ännu :D
när questet var slut så loggade jag ut från wow å sen har jag suttit i ett par timmar och lyssnat på en låt och spelat in min egen röst som sångare.
och bara total njutit av det som mött mig. inte så mycket av sången, den är fortfarande en gräll tonårskilles som skär sig när jag försöker ta en högre to än G. Men jag var ändå förvånad över att tom där har min kvinnoröst lämnat mig och om jag ska sjunga med en dam så behöver jag sänka en oktav iförhållnde.
So happy
no more soprano, no more alto.
Bara skön bas, och sen vill jag träna upp mig till tenor.

Yippie!
den här röstboosten var verkligen vad jag behövde just nu och nu sitter jag bara är och LOLar.

fredag 2 oktober 2009

Ett noll till T* personer mot PRV

Jag vet inte hur jag ska kunna sluta skrika av glädje, det verkar nu som om saker och ting börjar hända för vuxna t*personer och även andra.

en artikel finns att läsa här

på PRV's hemsida kan man läsa följande

Här är domen

Jag vill ge alla som kämpat en eloge och en stor gruppkram. TACK!

Äntligen får en om jag fattat saker och ting rätt faktiskt byta namn till ett traditionellt könskonträrt utan en massa kirurgiska ingrepp eller intyg.
Sverige kanske är på väg nu att faktikst börja inse att vuxna människor faktikst har förstånd att veta vad som är bäst för dem.

Själv är jag fortfarande i chock 1,5 år sen jag själv bytte hur 17 jag lyckades med det. Idag kanske jag kan börja slappna av och inte se d som nått extraordinärt.

Sooo happy <3 `I´