Jag känner vid det här laget en drös med människor. Vissa människor har kommit in i mitt liv och inte direkt gjort så mycket väsen av sig. knappt så att en märkt att de flyttat in eller senare flyttat ut.
Andra stormar in med buller o bång och börjar genast möblera om i hjärta och hjärna, för att forma det så att de kan bo där och känna sig hemma. Ytterligare andra möblerar om utan att veta om d, men bara genom att de flyttat in så inser jag att att möblerna borde stå annorlunda och möblerar om så att de ska känna sig hemma.
En av personerna som flyttat in och kanske bara ville ha ett skönt hängarställe, är en av dem som får mig att frivilligt börja möblera om.
Han heter Mackan Andersson Och är i dagsläget rätt känd i sverige(inom vissa kretsar). Folk blir alltid nästan när jag säger att jag känner honom "VA, känner du HOnOM? WoW!" någonstans får det mig att känna mig lite som en kändis jag med, samtidigt tycker jag d är lite coolt att en Ståuppande, FAsoldat och författare som dessutom helst slår shiten ur mig faktikst vill vara min vän.
Jag kan inte riktigt minnas hur det hela började, eller varför han valde att flytta in hos just mig.
Men jag vet att sen jag mötte honom (om inte ännu tidigare) 2000 då jag första gången såg honom gigga så förändrade han mig. Jag tror inte att han vet hur han förändrade 16åringens liv som satt där i publiken. Det var inte så att jag innan dess var värsta gråa och sedan värsta ljusa.
Men just då var jag inne i en period när jag tyckte att bibeln, Gud och allt som hörde dit var stenålders och boooring.
Han predikade genom att ståuppa, jag skrattade så jag tjöt och någonstans där kände jag att d är ju d här som är meningen med tro, att skratta.
När jag några år senare kom som ungdomsledare till en församling så försökte jag få kidzen att skratta med hjälp av Drama. Ibland lyckades det, men för det mesta inte och jag insåg att jag saknar typ all mackans karizma.
Åren gick och mackan kom ut med sin första bok, en bok jag trots allt inte läst ännu (skäms) och än mindre kanske tack vare att jag inte läst den kommer ihåg vad den heter. Den handlade iaf enligt utsago om humor och tro.
Vi pratade i den vevan mycket om författande och tro och humor lite sådär i största allmänhet.
För nått år sedan (eller är det 2) kom han ut med sin första skräcknovellsamling "ur mörkret" som även faktiskt finns att läsa här. Jag fick ett signat ex. och så var jag fast.
Tidigare i höstas kom han ut med sin andra skräcknovell samling "Ur djupet", som även den kan läsas på nätet nämligen här
Han vet inte om att han är min inspirationskälla, eller för den delen en av de människor jag just nu ser upp till som mest. Han säger ingenting egentligen för att påverka mig åt ena eller andra hållet.
Men bara av att sitta med honom och prata om livets oväsentligheter som kladdkaka, regn eller varför inte hur tråkigt d är idag, eller genom att läsa hans blogg. Så inspirerar han mig till att skriva, så inspirerar han mig att skriva på ett ståupp material, så inspirerar han mig att utforska min egen hjärna.
Det blir sällan mer än så, d stannar vid en tanke. eller snarare många tankar.
Nu har jag iaf tagit mod till mig för att hylla mannen som håller mig vaken på nätterna, mannen som får mig att känna mig så obekväm med mig själv att jag bara vill möblera om plytet på honom, och mannen som fått mig att inse vad riktig kärlek är.
Tack Mackan! för att du inspirerar mig att hela tiden söka mig djupare inom mig själv.
onsdag 9 december 2009
måndag 7 december 2009
vad saknas dig?
Min dam, alltså hon jag hyr av knackade på häromdagen och frågade hur det var med mig. eftersom hon inte sett mig på så länge.
Jag var väl inte sådär jätteuppåt.
Men sa att allt var väl.
vad skulle jag ha sagt?
det som bekymrar mig och hänger över mig är ju inget som hon kan hjälpa mig med iaf.
Mitt liv borde vara perfekt nu. Jag pluggar det jag vill, jag bor i drömhuset, bor på drömstället, har vänner både på nätet och i verkliga livet. ingen här vet om mitt förflutna. så för första gången kan jag vara den jag vill vara.
men det som saknas mig i den här idyllen är någon att dela den med. min säng gapar halvtom, nästan som ett hån.
jag längtar efter kärlek och efter närhet. längtar efter att bara ligga nära någon, känna den andas, känna dess värme mot mig kropp. känna tryggheten i ett par armar som omfamnar mig. somna i någonsfamn och vakna av att den tittar med kärleksfulla ögon.
ibland vill jag bara knulla, och är nästan beredd på att ragga upp nån på nätet för en one night stand. men jag vet åxå innerst inne att det bara är ett rop efter närheten som jag saknar.
för första gången i mitt liv vill ja ha närhet, och då kan jag inte få det. det är en stor paradox.
När jag inte ville ha kramar och närhet så skulle alla klänga på mig, idag när d är vad jag längtar som mest efter så vill ingen ge mig en.
önskar så att jag återigen kunde bli den där matcho killen som klarar sig utan andra.
Jag var väl inte sådär jätteuppåt.
Men sa att allt var väl.
vad skulle jag ha sagt?
det som bekymrar mig och hänger över mig är ju inget som hon kan hjälpa mig med iaf.
Mitt liv borde vara perfekt nu. Jag pluggar det jag vill, jag bor i drömhuset, bor på drömstället, har vänner både på nätet och i verkliga livet. ingen här vet om mitt förflutna. så för första gången kan jag vara den jag vill vara.
men det som saknas mig i den här idyllen är någon att dela den med. min säng gapar halvtom, nästan som ett hån.
jag längtar efter kärlek och efter närhet. längtar efter att bara ligga nära någon, känna den andas, känna dess värme mot mig kropp. känna tryggheten i ett par armar som omfamnar mig. somna i någonsfamn och vakna av att den tittar med kärleksfulla ögon.
ibland vill jag bara knulla, och är nästan beredd på att ragga upp nån på nätet för en one night stand. men jag vet åxå innerst inne att det bara är ett rop efter närheten som jag saknar.
för första gången i mitt liv vill ja ha närhet, och då kan jag inte få det. det är en stor paradox.
När jag inte ville ha kramar och närhet så skulle alla klänga på mig, idag när d är vad jag längtar som mest efter så vill ingen ge mig en.
önskar så att jag återigen kunde bli den där matcho killen som klarar sig utan andra.
lördag 5 december 2009
Stöd julgrytan!
det är inte bara jag som behöver lite extra slantar.
Just nu pågår Frälsningsarméns Julgryte insamling.
en insamling som är JÄTTEviktig, den ger människor mat på borden som kanske annars inte skulle haft någon.
Till viss del nu till julen, men d är faktiskt så att de pengar som nu kommer in används till att hjälpa människor hela året.
Antingen kan du lägga en slant i nån av grytorna ute på stan. Snacka gärna lite med grytvakten åxå.
Eller så kan du smsa
GRYTA50 till 72950 (det är alltså grytafemtio)
Då stöder du FA i sverige
Om du inte vill gå på stan, eller det kanske inte finns någon kår där du bor. och du gillar dataspel
så kan du stödja FA i detroit USA genom att spela deras coin catch
http://www.salarmycoincatch.com/
hjälp oss att göra den här julen lite gladare för en hel drös människor
Var välsignade mina vänner!
Just nu pågår Frälsningsarméns Julgryte insamling.
en insamling som är JÄTTEviktig, den ger människor mat på borden som kanske annars inte skulle haft någon.
Till viss del nu till julen, men d är faktiskt så att de pengar som nu kommer in används till att hjälpa människor hela året.
Antingen kan du lägga en slant i nån av grytorna ute på stan. Snacka gärna lite med grytvakten åxå.
Eller så kan du smsa
GRYTA50 till 72950 (det är alltså grytafemtio)
Då stöder du FA i sverige
Om du inte vill gå på stan, eller det kanske inte finns någon kår där du bor. och du gillar dataspel
så kan du stödja FA i detroit USA genom att spela deras coin catch
http://www.salarmycoincatch.com/
hjälp oss att göra den här julen lite gladare för en hel drös människor
Var välsignade mina vänner!
fredag 4 december 2009
Uppdatering
Ytterligare en evighet har gått sen sist.
Insåg nu att jag har passerat 100 inlägg. 100 mörka inlägg.
några kanske varit glada, vad vet jag. Det är du som läsare som måste läsa in de ena eller andra.
i Oktober var jag hos utredaren hen lovade skicka remiss till endokrin och kirurg. Har kollat med kirurgen och de har fått min remiss, men ännu inte bokat in mig för en tid. Ska se om jag kan ringa dem idag och fixa det.
endokrin har jag inte fått tag på än, får väl ta dem åxå idag.
*usch, telefoner*
I veckan nu var jag hos min läkare ang mina skakningar.
Hen såg orolig ut, när jag träffade henom tidigare i höstas hade jag en bra dag då jag knappt skakade alls och att försöka beskriva skakningar är svårt. Men nu har jag rent ut sagt haft en helvetesmånad. jag har nog knappt haft en enda dag på hela månaden som jag INTE skakat, sista veckan var värst.
Och jag funderade på att avboka mötet eftersom jag inte mådde bra, men så kom jag på att d är ju så här hen VERKLIGEN ska se mig. Så jag masade mig dit.
Hen undersökte än d ena och än d andra. Kan du göra si, kan du göra så...? en del gick bra, en del sämre.
D som gick absolut sämst var iaf "slappna av nu så ska jag kolla dina reflexer* Har ni försökt slappna av nån gång när ni har frysfrossa? då kan ni tänka er hur lätt d var :S
D gick inte alls, varpå hen konstaterade att jag verkade ha mycket svårt att slappna av.
jag skrattade, jag har skakat konstant i en månad, d fanns inte minsta ork kvar i bena. De var snarare bara sekunder från total låsning i kramp. Åsså ska jag bli spagetti. Normalt sett (alltså när kroppen inte skakat sönder och samman) så har jag inga problem att slappna av i ensamhet, men om nån tar i mig så spänner jag mig nog lite ändå. men inte riktigt så mycket som häromdagen.
Hen blev även mycket orolig över min T-konsumtion och tog genast ett T-värde (nått jag bett om sen jag började självmedicinera) Så nu får jag väl svart på vitt att jag ligger mega högt. Lite nervös faktiskt. Jag tar ju den dos som jag själv anser vara lagom, genom att lyssna på kroppen. Men d kna ju vara åt skogen åt vilket håll som helst.
Hen uteslöt vissa saker, som jag redan från början hävdat att de inte kunde vara, men men bra att iaf få d sagt till sig och att DE kan vara säkra på att d inte är d. Men remisser är skickade både hit o dit nu för att utesluta ytterligare saker så nu är bollen i rullning.
Hen skrev däremot genast ut betablockare åt mig för att få ett slut på skakningarna.
de tar inte bort orsaken till att jag skakar och skakningarna finns kvar nånstans i bakgrunden, men d är blockerade och kommer därför inte fram.
jag kan inte med ord beskriva hur skönt d är.
Den första tabletten tog jag på kvällen, och sen var jag som en duracellkanin. Spelade Gura och kornett. nått jag inte orkat eller kunnat på ett halvår. for omkring i mitt hus som en galning och visste lixom inte vars jag skulle göra av all energi som plötsligt infunnit sig.
Det var helt underbart och jag kände igen symptomen från den första tiden på T.
Men alla solskensdagar har ett slut
dagen efter drabbades jag av biverkningar som trötthet, kräkningar, andnöd etc.
Och d är där jag är nu.
Jag är skakfri, men ack så trött. Hemma från skolan idag för att försöka lugna ner mig. Till helgen skulle jag rest bort, och jag är så lack på att jag inte kommer orka det.
HAde så sett fram emot att träffa polarna igen.
men men d får bli nån annan gång
tack alla ni förresten som redan bidragit med sponsring och ni som erbjudit er till våren!
Insåg nu att jag har passerat 100 inlägg. 100 mörka inlägg.
några kanske varit glada, vad vet jag. Det är du som läsare som måste läsa in de ena eller andra.
i Oktober var jag hos utredaren hen lovade skicka remiss till endokrin och kirurg. Har kollat med kirurgen och de har fått min remiss, men ännu inte bokat in mig för en tid. Ska se om jag kan ringa dem idag och fixa det.
endokrin har jag inte fått tag på än, får väl ta dem åxå idag.
*usch, telefoner*
I veckan nu var jag hos min läkare ang mina skakningar.
Hen såg orolig ut, när jag träffade henom tidigare i höstas hade jag en bra dag då jag knappt skakade alls och att försöka beskriva skakningar är svårt. Men nu har jag rent ut sagt haft en helvetesmånad. jag har nog knappt haft en enda dag på hela månaden som jag INTE skakat, sista veckan var värst.
Och jag funderade på att avboka mötet eftersom jag inte mådde bra, men så kom jag på att d är ju så här hen VERKLIGEN ska se mig. Så jag masade mig dit.
Hen undersökte än d ena och än d andra. Kan du göra si, kan du göra så...? en del gick bra, en del sämre.
D som gick absolut sämst var iaf "slappna av nu så ska jag kolla dina reflexer* Har ni försökt slappna av nån gång när ni har frysfrossa? då kan ni tänka er hur lätt d var :S
D gick inte alls, varpå hen konstaterade att jag verkade ha mycket svårt att slappna av.
jag skrattade, jag har skakat konstant i en månad, d fanns inte minsta ork kvar i bena. De var snarare bara sekunder från total låsning i kramp. Åsså ska jag bli spagetti. Normalt sett (alltså när kroppen inte skakat sönder och samman) så har jag inga problem att slappna av i ensamhet, men om nån tar i mig så spänner jag mig nog lite ändå. men inte riktigt så mycket som häromdagen.
Hen blev även mycket orolig över min T-konsumtion och tog genast ett T-värde (nått jag bett om sen jag började självmedicinera) Så nu får jag väl svart på vitt att jag ligger mega högt. Lite nervös faktiskt. Jag tar ju den dos som jag själv anser vara lagom, genom att lyssna på kroppen. Men d kna ju vara åt skogen åt vilket håll som helst.
Hen uteslöt vissa saker, som jag redan från början hävdat att de inte kunde vara, men men bra att iaf få d sagt till sig och att DE kan vara säkra på att d inte är d. Men remisser är skickade både hit o dit nu för att utesluta ytterligare saker så nu är bollen i rullning.
Hen skrev däremot genast ut betablockare åt mig för att få ett slut på skakningarna.
de tar inte bort orsaken till att jag skakar och skakningarna finns kvar nånstans i bakgrunden, men d är blockerade och kommer därför inte fram.
jag kan inte med ord beskriva hur skönt d är.
Den första tabletten tog jag på kvällen, och sen var jag som en duracellkanin. Spelade Gura och kornett. nått jag inte orkat eller kunnat på ett halvår. for omkring i mitt hus som en galning och visste lixom inte vars jag skulle göra av all energi som plötsligt infunnit sig.
Det var helt underbart och jag kände igen symptomen från den första tiden på T.
Men alla solskensdagar har ett slut
dagen efter drabbades jag av biverkningar som trötthet, kräkningar, andnöd etc.
Och d är där jag är nu.
Jag är skakfri, men ack så trött. Hemma från skolan idag för att försöka lugna ner mig. Till helgen skulle jag rest bort, och jag är så lack på att jag inte kommer orka det.
HAde så sett fram emot att träffa polarna igen.
men men d får bli nån annan gång
tack alla ni förresten som redan bidragit med sponsring och ni som erbjudit er till våren!
söndag 22 november 2009
skapa nått
Ibland dyker d upp såna där sköna sidor där en kan skapa nått i cyberrymden.
Idag blev jag tipsad av polaren om face your manga
tidigare har jag blivit tipsad om att en kan göra legogubbar
för några år sedan var flugan vid den här tiden på året att göra snöstjärnor
vad pysslar du med för skojsigt på nätet?
Idag blev jag tipsad av polaren om face your manga
tidigare har jag blivit tipsad om att en kan göra legogubbar
för några år sedan var flugan vid den här tiden på året att göra snöstjärnor
vad pysslar du med för skojsigt på nätet?
tisdag 10 november 2009
ViKT, UR ett FTM perspektiv
Har under ett tag funderat på d där med vikt. D där som alla går och bär på i olika mängd. Vissa Mycket andra lite. Vissa lagom, vissa i sina egna ögon för mycket och andra i andras ögon för mycket.
för mig finns d alltid en anledning att jag börjar tänka på någonting, det kan vara en liten liten grej som hänt och sen spinner hjärnan loss.
Oftast går den igenom en massa alternativ och finner en lösning på problemet när en minst anar det. Framför allt då om d är problem av den praktiska typen som "hur ska jag lyckas fästa DEN biten DÄR".
Men nu är d alltså vikt jag gått och tänkt på. Tyckte att jag började känna mig "tung¨" så ställde mig på min våg som jag hittade i skogen där någon tyckte att den passade bra. Allt den behövde var en ny tass och nya batterier.
What? den visar ju 3 kg mindre än vad den ska! *kliade mig i huvet*
Gick så in till grannen och tänkte att d där är ju åt skogen så lite kan jag ju inte väga.
Hennes våg visade ytterligare 4kg ner. Jag höll på att svimma och tänkte att d är åt skogen med båda, den ena är ju sämre än den andra.
Men grannen intygade att hennes våg visade rätt, för hon märkte minsann direkt om hon gick upp så mycket som ett gram på kläderna.
Nu vet jag inte vad jag ska tro, inte kan jag väl sen mitten på september gått ner mer än 7kg? Jag tycker ju snarare att jag blivit tjockare sen jag slutade upp med min regelbunda hopprepsträning varje dag.
För ca 5 år sedan passerade jag den där magiska gränsen viktmässigt då jag kände "inte ett GRAM till", Då visade vågen på 115kg.
Då blev jag nästintill anorektisk och på 3-4 månader rasade jag ca 30-35kg. Nog inte så hälsosamt skulle jag tro.
Men det fick mig att må dåligt på ett då okänt sätt. (som även kan ha att göra med att min östro prod, kickade igång på riktigt) Plötsligt som över en natt fick jag bröst och STORA höfter och bak. Bröst hade jag iofs innan åxå, C innan jag var 15, men resten av kroppen var rak och rumpan var d som var absolut minst på mig, jag ahde ingen helt enkelt. Plötsligt blev d så djävla tydligt för mig att jag var tjej, och jag blev heller inte misstagen för kille längre trots pösiga hip-hop kläder.
Då föll jag långt långt ner i deppet och de åren sen innan jag insåg att d fanns nått som hette transexualism och att d även fanns skaplig bot mot det var fruktansvärda.
Och mitt i allt d här så kämpade jag emot impulsen att bli fet igen.
Jag pendlade visserligen lite upp å ner med ett diff på kanske 10kg, men jag saknade den där raka kroppen jag hade haft även om d naturligtvis var en stor lättnad att inte kånka runt på alla kilon.
Sen började jag acceptera mig själv som kille, visserligen fortfarande som en fet sådan och inbillade mig att mina feta bröst "bara" var feta manboobs. D har inte gått sådär jättebra.
I våras sedan insåg jag att min kondis sjunkit långt under noll. Och jag var rädd för att börja träna och gå ner mer i vikt då d enda som kommer fram mer tydligt då är mina bröst och höfter.
Gick ner några kilon, men tappade främst i midjan 8cm sist jag vågade kolla (nu tror jag att jag gått upp dem igen)
D gjorde att mina binders som tidigare suttit bra plötsligt började kasa och glappa, och inte heller stötta brösten på samma sätt, så plötsligt insåg jag att allt d där bumpandet jag inte vill veta av hade kommit tillbaka trots dubbla binders.
Så som FTM är d svår tatt träna, en vill ha en tvättbräda på magen, men samtidigt vill en vara lite lagom fet för att inte höfterna ska framträda för mycket.
Är så trött på mina boobs, vill bara ta bort dem så jag iaf slipper oroa mig för dem när jag i framtiden går ner i vikt.
Sist jag var hos utredaren så sa hen iaf att hen skulle skicka remiss till endo och plastik. Hoppas att d inte tar allt för lång tid nu att få en tid.
Men nu är man alltså ÄNTLIGEN igång på riktigt, nyper mig i armen för att verkligen greppa att d snart inte är inom en oöverskådlig framtid, utan NU. hoppas jag hinner fatta att jag är klar lagom tills jag faktikst är d så d inte drar över en massa år av tveksamheter.
för mig finns d alltid en anledning att jag börjar tänka på någonting, det kan vara en liten liten grej som hänt och sen spinner hjärnan loss.
Oftast går den igenom en massa alternativ och finner en lösning på problemet när en minst anar det. Framför allt då om d är problem av den praktiska typen som "hur ska jag lyckas fästa DEN biten DÄR".
Men nu är d alltså vikt jag gått och tänkt på. Tyckte att jag började känna mig "tung¨" så ställde mig på min våg som jag hittade i skogen där någon tyckte att den passade bra. Allt den behövde var en ny tass och nya batterier.
What? den visar ju 3 kg mindre än vad den ska! *kliade mig i huvet*
Gick så in till grannen och tänkte att d där är ju åt skogen så lite kan jag ju inte väga.
Hennes våg visade ytterligare 4kg ner. Jag höll på att svimma och tänkte att d är åt skogen med båda, den ena är ju sämre än den andra.
Men grannen intygade att hennes våg visade rätt, för hon märkte minsann direkt om hon gick upp så mycket som ett gram på kläderna.
Nu vet jag inte vad jag ska tro, inte kan jag väl sen mitten på september gått ner mer än 7kg? Jag tycker ju snarare att jag blivit tjockare sen jag slutade upp med min regelbunda hopprepsträning varje dag.
För ca 5 år sedan passerade jag den där magiska gränsen viktmässigt då jag kände "inte ett GRAM till", Då visade vågen på 115kg.
Då blev jag nästintill anorektisk och på 3-4 månader rasade jag ca 30-35kg. Nog inte så hälsosamt skulle jag tro.
Men det fick mig att må dåligt på ett då okänt sätt. (som även kan ha att göra med att min östro prod, kickade igång på riktigt) Plötsligt som över en natt fick jag bröst och STORA höfter och bak. Bröst hade jag iofs innan åxå, C innan jag var 15, men resten av kroppen var rak och rumpan var d som var absolut minst på mig, jag ahde ingen helt enkelt. Plötsligt blev d så djävla tydligt för mig att jag var tjej, och jag blev heller inte misstagen för kille längre trots pösiga hip-hop kläder.
Då föll jag långt långt ner i deppet och de åren sen innan jag insåg att d fanns nått som hette transexualism och att d även fanns skaplig bot mot det var fruktansvärda.
Och mitt i allt d här så kämpade jag emot impulsen att bli fet igen.
Jag pendlade visserligen lite upp å ner med ett diff på kanske 10kg, men jag saknade den där raka kroppen jag hade haft även om d naturligtvis var en stor lättnad att inte kånka runt på alla kilon.
Sen började jag acceptera mig själv som kille, visserligen fortfarande som en fet sådan och inbillade mig att mina feta bröst "bara" var feta manboobs. D har inte gått sådär jättebra.
I våras sedan insåg jag att min kondis sjunkit långt under noll. Och jag var rädd för att börja träna och gå ner mer i vikt då d enda som kommer fram mer tydligt då är mina bröst och höfter.
Gick ner några kilon, men tappade främst i midjan 8cm sist jag vågade kolla (nu tror jag att jag gått upp dem igen)
D gjorde att mina binders som tidigare suttit bra plötsligt började kasa och glappa, och inte heller stötta brösten på samma sätt, så plötsligt insåg jag att allt d där bumpandet jag inte vill veta av hade kommit tillbaka trots dubbla binders.
Så som FTM är d svår tatt träna, en vill ha en tvättbräda på magen, men samtidigt vill en vara lite lagom fet för att inte höfterna ska framträda för mycket.
Är så trött på mina boobs, vill bara ta bort dem så jag iaf slipper oroa mig för dem när jag i framtiden går ner i vikt.
Sist jag var hos utredaren så sa hen iaf att hen skulle skicka remiss till endo och plastik. Hoppas att d inte tar allt för lång tid nu att få en tid.
Men nu är man alltså ÄNTLIGEN igång på riktigt, nyper mig i armen för att verkligen greppa att d snart inte är inom en oöverskådlig framtid, utan NU. hoppas jag hinner fatta att jag är klar lagom tills jag faktikst är d så d inte drar över en massa år av tveksamheter.
onsdag 21 oktober 2009
behöver sponsorer till våren
Jag har hamnat i det delikata dilemmat att jag hittat en utbildning som verkligen is tha shit för mig. Den där utbildningen som varje morgon gör mig glad att det är skoldag. Den utbildning där jag trivs så grymt bra.
OCH naturligtvis så tar då mina CSN-pengar slut. Nu ber jag därför om sponsorer till våren. Att hitta ett 50% jobb verkar rätt svårt. Alla bidrag mottages med stor tacksamhet.
en 20 krona kan ge mig mat för en dag tex.
Att skänka mig mat i form av basvaror är åxå en bra sponsring. Tex, olika mjöl (gärna grova) konserver, bönor, linser, rotfrukter etc
även verktyg är en bra investering. lista på vad som behövs kommer till våren Alternativt skicka ett meijl så kan ni få lösenordet till min önskeliste blogg.
Är du intresserad av att stödja mig en gång eller kontinuerligt så skicka ett meijl till ute.pew@gmail.com
Som tack för sponsringen så kan jag försöka skicka bilder på båtarna jag bygger. Och om ni råkar ha vägarna förbi så förväntar jag mig såklart att ni ska titta in och hälsa på och se med egna ögon hur kul vi har och hur fint det blir.
OCH naturligtvis så tar då mina CSN-pengar slut. Nu ber jag därför om sponsorer till våren. Att hitta ett 50% jobb verkar rätt svårt. Alla bidrag mottages med stor tacksamhet.
en 20 krona kan ge mig mat för en dag tex.
Att skänka mig mat i form av basvaror är åxå en bra sponsring. Tex, olika mjöl (gärna grova) konserver, bönor, linser, rotfrukter etc
även verktyg är en bra investering. lista på vad som behövs kommer till våren Alternativt skicka ett meijl så kan ni få lösenordet till min önskeliste blogg.
Är du intresserad av att stödja mig en gång eller kontinuerligt så skicka ett meijl till ute.pew@gmail.com
Som tack för sponsringen så kan jag försöka skicka bilder på båtarna jag bygger. Och om ni råkar ha vägarna förbi så förväntar jag mig såklart att ni ska titta in och hälsa på och se med egna ögon hur kul vi har och hur fint det blir.
söndag 4 oktober 2009
Energy boost eller ibland behöver man bli påmind om vad man uppnått
Hela helgen har jag halvdeppat, kroppen har varit mera påtaglig än vanligt och eftersom d börjar bli kallt så förvandlas mina 2 meloner till issorbe. Så från och med nu och fram till sommaren någongång kommer min bröstkorg bestå av is som jobbar sig in mot ryggraden.
Det + det faktum att jag äntligen bestämde mig för att komma ut för min hyresvärdinna, visserligen via meijl. och jag vet inte om hon överhuvudtaget läst det ännu. Så d är lite nervöst för hur hon ska ta det.
HAr lixom gjort att jag tänkt lite mer på d där med att vara TS än vad jag brukar. normalt sett tänker jag bara på att jag är annorluda i omklädningsrummet på skolan och när jag tränar (syns brösten nu)¨
Det är jobbigt att tänka på att jag är TS, det är så svårt att fokusera på det positiva då. Då kommer alla mörka tankar. De där som är så svåra att sätta ord på. De där känslorna som bara övermannar en. ocg gör allting sådär jobbigt mörkt.
Framför eller bakom så har jag ändå känt en oerhörd glädje över att en nu får heta vad en vill i ett demokratiskt land som sverige.
Sen ikväll så kom jag in i en grupp i WOW och vi började snacka, men innan dess var jag tvungen att testa mitt headset. *testing testing* Och rösten som mötte mig var EN MANS RÖST. Ingen smurf, ingen tjej utan en MAN. Jag höll på att trilla av stolen och undrade vem som skojade med mig. Testade igen, och mansrösten fortsatte repertera vad jag sa.
Kom i exstas.
Jag har ju hört att rösten dippat en del, men jag anser fortfarande att d bara låtit som om jag är förkyld. men genom mina lurar ikväll så har jag troligtvis hört rösten som alla andra hör den. Inte underligt att verkligen ingen här genomskådat mig ännu :D
när questet var slut så loggade jag ut från wow å sen har jag suttit i ett par timmar och lyssnat på en låt och spelat in min egen röst som sångare.
och bara total njutit av det som mött mig. inte så mycket av sången, den är fortfarande en gräll tonårskilles som skär sig när jag försöker ta en högre to än G. Men jag var ändå förvånad över att tom där har min kvinnoröst lämnat mig och om jag ska sjunga med en dam så behöver jag sänka en oktav iförhållnde.
So happy
no more soprano, no more alto.
Bara skön bas, och sen vill jag träna upp mig till tenor.
Yippie!
den här röstboosten var verkligen vad jag behövde just nu och nu sitter jag bara är och LOLar.
Det + det faktum att jag äntligen bestämde mig för att komma ut för min hyresvärdinna, visserligen via meijl. och jag vet inte om hon överhuvudtaget läst det ännu. Så d är lite nervöst för hur hon ska ta det.
HAr lixom gjort att jag tänkt lite mer på d där med att vara TS än vad jag brukar. normalt sett tänker jag bara på att jag är annorluda i omklädningsrummet på skolan och när jag tränar (syns brösten nu)¨
Det är jobbigt att tänka på att jag är TS, det är så svårt att fokusera på det positiva då. Då kommer alla mörka tankar. De där som är så svåra att sätta ord på. De där känslorna som bara övermannar en. ocg gör allting sådär jobbigt mörkt.
Framför eller bakom så har jag ändå känt en oerhörd glädje över att en nu får heta vad en vill i ett demokratiskt land som sverige.
Sen ikväll så kom jag in i en grupp i WOW och vi började snacka, men innan dess var jag tvungen att testa mitt headset. *testing testing* Och rösten som mötte mig var EN MANS RÖST. Ingen smurf, ingen tjej utan en MAN. Jag höll på att trilla av stolen och undrade vem som skojade med mig. Testade igen, och mansrösten fortsatte repertera vad jag sa.
Kom i exstas.
Jag har ju hört att rösten dippat en del, men jag anser fortfarande att d bara låtit som om jag är förkyld. men genom mina lurar ikväll så har jag troligtvis hört rösten som alla andra hör den. Inte underligt att verkligen ingen här genomskådat mig ännu :D
när questet var slut så loggade jag ut från wow å sen har jag suttit i ett par timmar och lyssnat på en låt och spelat in min egen röst som sångare.
och bara total njutit av det som mött mig. inte så mycket av sången, den är fortfarande en gräll tonårskilles som skär sig när jag försöker ta en högre to än G. Men jag var ändå förvånad över att tom där har min kvinnoröst lämnat mig och om jag ska sjunga med en dam så behöver jag sänka en oktav iförhållnde.
So happy
no more soprano, no more alto.
Bara skön bas, och sen vill jag träna upp mig till tenor.
Yippie!
den här röstboosten var verkligen vad jag behövde just nu och nu sitter jag bara är och LOLar.
fredag 2 oktober 2009
Ett noll till T* personer mot PRV
Jag vet inte hur jag ska kunna sluta skrika av glädje, det verkar nu som om saker och ting börjar hända för vuxna t*personer och även andra.
en artikel finns att läsa här
på PRV's hemsida kan man läsa följande
Här är domen
Jag vill ge alla som kämpat en eloge och en stor gruppkram. TACK!
Äntligen får en om jag fattat saker och ting rätt faktiskt byta namn till ett traditionellt könskonträrt utan en massa kirurgiska ingrepp eller intyg.
Sverige kanske är på väg nu att faktikst börja inse att vuxna människor faktikst har förstånd att veta vad som är bäst för dem.
Själv är jag fortfarande i chock 1,5 år sen jag själv bytte hur 17 jag lyckades med det. Idag kanske jag kan börja slappna av och inte se d som nått extraordinärt.
Sooo happy <3 `I´
en artikel finns att läsa här
på PRV's hemsida kan man läsa följande
Här är domen
Jag vill ge alla som kämpat en eloge och en stor gruppkram. TACK!
Äntligen får en om jag fattat saker och ting rätt faktiskt byta namn till ett traditionellt könskonträrt utan en massa kirurgiska ingrepp eller intyg.
Sverige kanske är på väg nu att faktikst börja inse att vuxna människor faktikst har förstånd att veta vad som är bäst för dem.
Själv är jag fortfarande i chock 1,5 år sen jag själv bytte hur 17 jag lyckades med det. Idag kanske jag kan börja slappna av och inte se d som nått extraordinärt.
Sooo happy <3 `I´
onsdag 30 september 2009
Datorn ger mig dåligt samvete
Så var det en sån där kväll igen, en kväll då allting känns åt skogen.
Kroppen skakar sönder och jag bara känner, jag orkar inte skaka i en sekund till.
Mindes vagt vad läkaren sa i somras "vissa lindrar sina skakningar med alkohol" jag svarade " så du anser att jag ska bli alkis" svar " nej riktigt så illa ska d väl inte behöva bli"
Men när inte vården hittar nån lösning/ vill ge mig hjälp eftersom de inte vet vad symptomen beror på så...
gjorde körsbärssaft i höstas, men nått har gått galet så det har bokstavligt talat förvandlats till vin, tänkte ha det till matlagning men ikväll nu så grep jag efter halmstrån. Och drack upp en flaska (är inte så illa som d låter, hade inga glasflaskor hemma så tog såna där små smoothie flaskor på typ 1dl) Förutom att det fortfarande jäste, och därmed bubblade en del så var d okej. Jag är verkligen ingen vinfantast och jag kan knappast säga att jag njöt av smaken.
Eftersom jag är nykterist, så har min kropp absolut noll alkotolerans, jag kände direkt hur d steg mig åt huvudet och gjorde mig sådär barnsligt glad och lätt yr.
Skakningar minskade iaf och d var ju mitt mål, gick in till grannen på d obligatoriska kvällsteet, och när jag kom hem bara började jag tjuta (alkohol är farligt) För att lugna ner mig satte jag mig på trappen med pipan i munnen. dörren öppen så att jag ska höra datorn spela.
Satt där tittade på stjärnorna, pipan svagt rykande och bara njöt.
VAD tror ni att min dator spelar då? Jo lovsång på lovsång på lovsång. Och d var inga lama grejer utan de starkaste lovsånger jag har. De som alltid berör mig som mest. Pallade inte gudstrycket när jag satt där och var hednisk så jag släckte pipan. la den på altanbordet och gick in och satte mig med återstoden av vinet. D var ju inte bättre d när datorn hur mycket jag än bläddrar vägrar spela nått annat än lovsång.
Så Gud har visst sitt eget sätt att ge mig dåligt samvete för hur jag lever.
Idag är en sån kväll då jag skulle önska att hen hade fysiska armar som kunde krama mig. D är verkligen inte ofta jag längtar efter närhet. Eller d har iaf inte varit d innan jag började på T, sen T -starten så vill jag alltid knulla, men ikväll är det bara så att jag vill vara ett litet barn.
Ett barn som mappa tröstar när det skadat sig. bara få vila i någons starka armar där jag får gråta ut all min smärta över den här kroppen som är så fel. All smärta över d vardagliga slitet att vakna, leva i rädsla för att försäga sig, hata kvällarna när en tar av bindern. Gråta sig själv till sömns över att den plattbröstade tonåringen är borta och ersatt av ett fett fult monster.
kort sagt vill jag ikväll bara få gråta ur mig all shit jag iband känner att livet är.
Kroppen skakar sönder och jag bara känner, jag orkar inte skaka i en sekund till.
Mindes vagt vad läkaren sa i somras "vissa lindrar sina skakningar med alkohol" jag svarade " så du anser att jag ska bli alkis" svar " nej riktigt så illa ska d väl inte behöva bli"
Men när inte vården hittar nån lösning/ vill ge mig hjälp eftersom de inte vet vad symptomen beror på så...
gjorde körsbärssaft i höstas, men nått har gått galet så det har bokstavligt talat förvandlats till vin, tänkte ha det till matlagning men ikväll nu så grep jag efter halmstrån. Och drack upp en flaska (är inte så illa som d låter, hade inga glasflaskor hemma så tog såna där små smoothie flaskor på typ 1dl) Förutom att det fortfarande jäste, och därmed bubblade en del så var d okej. Jag är verkligen ingen vinfantast och jag kan knappast säga att jag njöt av smaken.
Eftersom jag är nykterist, så har min kropp absolut noll alkotolerans, jag kände direkt hur d steg mig åt huvudet och gjorde mig sådär barnsligt glad och lätt yr.
Skakningar minskade iaf och d var ju mitt mål, gick in till grannen på d obligatoriska kvällsteet, och när jag kom hem bara började jag tjuta (alkohol är farligt) För att lugna ner mig satte jag mig på trappen med pipan i munnen. dörren öppen så att jag ska höra datorn spela.
Satt där tittade på stjärnorna, pipan svagt rykande och bara njöt.
VAD tror ni att min dator spelar då? Jo lovsång på lovsång på lovsång. Och d var inga lama grejer utan de starkaste lovsånger jag har. De som alltid berör mig som mest. Pallade inte gudstrycket när jag satt där och var hednisk så jag släckte pipan. la den på altanbordet och gick in och satte mig med återstoden av vinet. D var ju inte bättre d när datorn hur mycket jag än bläddrar vägrar spela nått annat än lovsång.
Så Gud har visst sitt eget sätt att ge mig dåligt samvete för hur jag lever.
Idag är en sån kväll då jag skulle önska att hen hade fysiska armar som kunde krama mig. D är verkligen inte ofta jag längtar efter närhet. Eller d har iaf inte varit d innan jag började på T, sen T -starten så vill jag alltid knulla, men ikväll är det bara så att jag vill vara ett litet barn.
Ett barn som mappa tröstar när det skadat sig. bara få vila i någons starka armar där jag får gråta ut all min smärta över den här kroppen som är så fel. All smärta över d vardagliga slitet att vakna, leva i rädsla för att försäga sig, hata kvällarna när en tar av bindern. Gråta sig själv till sömns över att den plattbröstade tonåringen är borta och ersatt av ett fett fult monster.
kort sagt vill jag ikväll bara få gråta ur mig all shit jag iband känner att livet är.
lördag 26 september 2009
Pantad och lerig
Såg av en slump när jag skulle slänga mitt återvinningsskräp att nästan hela soptunnan för metall var full av aluminumburkar, många sålda i sverige.
Jag såg genast min chans att få tjäna några extra kronor och plockade med mig ett par kassar hem.
ett par dagar senare ytterligare ett par kassar, tills jag fått ihop en sopsäck, då begav jag mig till affären för att panta dem, och maskinen bara vägrar ta emot dem och jag fick ett smärre vredesutbrott.
Och sen inser jag att det var för länge sen en pantade.
När jag var liten fanns d 2 typer av burkar de av aluminium som gick att panta och de av stål som inte gick att panta, vilket det var kunde man lätt testa på en metallplatta på pantmaskinen.
När jag för några år sedan hade d rejält skralt i kassan och dessutom bodde i en storstad så var jag ute ett par mornar i början och letade burkar och tog hem alla jag fann, när jag sedan gick för att panta dem så tog inte maskinen dem, och a-lagaren bakom mig sa att en var tvungen att kolla att ean koden började på 73, Jag hade lärt mig nått och efterföljande dagar kollade jag bara efter 73 burkar.
NU för tiden har det visat sig att det måste vara 73 kod, men även vara en "etikett" med pant 50öre, om d bara är ean kod 73 utan d där pantmärket så tar inte maskinen emot dem.
Och plötsligt blev d väldigt jobbigt att panta burkar och jag känner mig rätt så lagom pantad i huvudet som inte visste det.
Har länge haft en massa bilder om hur det är att vara ftm i huvudet, men pennan och jag är inte kompisar så jag blir inte nöjd.
Där jag hyr just nu finns d en atelje som jag fritt får förfoga över, bad min hyresvärd om lite lera sen satte jag igång. Stereon spelade klassiskt av beethoven lämpligt nog hette skivan just "uti friheten". där satt jag i typ en halvtimme och bara njöt av att krama leran, det var sååå länge sen jag hade möjlighet att hålla på med lera. Sen började mina fingrar skapa en av de där bilderna jag så länge haft i huvudet, den blev inte helt så bra som jag ville, men ändå helt okej. Tills jag insåg att jag lagt ner en massa jobb på att göra en MTF istället för en FTM. Nåväl sånt som händer, när jag sedan skulle ta bort den från arbetsskivan så gick den sönder, men jag hann dock fota den och jag ska ha den som mall när jag gör min FTM bild/staty sedan.
Jag är återigen såld på lera, så nu ska jag bara be värden om att jag får köpa ett block.
finns dessutom egen ugn här bara d är ju guld för leriga fingrar.
Jag såg genast min chans att få tjäna några extra kronor och plockade med mig ett par kassar hem.
ett par dagar senare ytterligare ett par kassar, tills jag fått ihop en sopsäck, då begav jag mig till affären för att panta dem, och maskinen bara vägrar ta emot dem och jag fick ett smärre vredesutbrott.
Och sen inser jag att det var för länge sen en pantade.
När jag var liten fanns d 2 typer av burkar de av aluminium som gick att panta och de av stål som inte gick att panta, vilket det var kunde man lätt testa på en metallplatta på pantmaskinen.
När jag för några år sedan hade d rejält skralt i kassan och dessutom bodde i en storstad så var jag ute ett par mornar i början och letade burkar och tog hem alla jag fann, när jag sedan gick för att panta dem så tog inte maskinen dem, och a-lagaren bakom mig sa att en var tvungen att kolla att ean koden började på 73, Jag hade lärt mig nått och efterföljande dagar kollade jag bara efter 73 burkar.
NU för tiden har det visat sig att det måste vara 73 kod, men även vara en "etikett" med pant 50öre, om d bara är ean kod 73 utan d där pantmärket så tar inte maskinen emot dem.
Och plötsligt blev d väldigt jobbigt att panta burkar och jag känner mig rätt så lagom pantad i huvudet som inte visste det.
Har länge haft en massa bilder om hur det är att vara ftm i huvudet, men pennan och jag är inte kompisar så jag blir inte nöjd.
Där jag hyr just nu finns d en atelje som jag fritt får förfoga över, bad min hyresvärd om lite lera sen satte jag igång. Stereon spelade klassiskt av beethoven lämpligt nog hette skivan just "uti friheten". där satt jag i typ en halvtimme och bara njöt av att krama leran, det var sååå länge sen jag hade möjlighet att hålla på med lera. Sen började mina fingrar skapa en av de där bilderna jag så länge haft i huvudet, den blev inte helt så bra som jag ville, men ändå helt okej. Tills jag insåg att jag lagt ner en massa jobb på att göra en MTF istället för en FTM. Nåväl sånt som händer, när jag sedan skulle ta bort den från arbetsskivan så gick den sönder, men jag hann dock fota den och jag ska ha den som mall när jag gör min FTM bild/staty sedan.
Jag är återigen såld på lera, så nu ska jag bara be värden om att jag får köpa ett block.
finns dessutom egen ugn här bara d är ju guld för leriga fingrar.
söndag 6 september 2009
Citat och möten från en sommar
Sorry att jag inte skrivit nått här på hela sommaren. men jag har varit istortsett datorlös hela sommaren. Nu har jag fått en lap av en ängel till vän. Men sen har skolan börjat igen och jag har boat in min på nytt ställe så tiden har inte funnits där helt enkelt. Och efter en hel sommar, vars börjar man lixom. D har ju hänt huuuur mycket som helst.
Jag tänkte ägna dagens blogg åt tankar jag tänkt under sommaren, möten jag haft och citat jag hört.
Jag har tänkt mycket på d där med att vara FTM. och därmed gjort en lista på bra saker med att vara just FTM.
* En kan smygonanera på toan
* En kan själv välja hur stor kuk en vill ha i brallan och behöver inte nöja sig med det en råkade få.
* När en gjort mastektomin så har man den perfekta klätterkroppen, inget som sticker ut och är i vägen någonstans.
* En förstår när tjejerna klagar över mens, vilket shit d faktikst är.
* förstår kanske även hur d är att alltid bli osynliggjord, som (passerande)FTM däremot så blir man alltid accepterad och lyssnad till. en rätt skön känsla.
* Innan mastektomi har en (som jag iaf) ett par extra flytkuddar om en skulle trilla i sjön. (skönt om man råkat glömma flytvästen hemma)
* En kan ofta köpa skor på junior avdelningen (= billigare)
* En (jag) kan se på nakna tjejer utan att skämmas, och om en skäms så får man inte stånd som syns iaf. Så då kan man låtsas att d är helt normalt.
Sen i sommar har en hört både de ena å d andra.
Av en femåring när jag åt mat med dem efter arbetet.
"tjejer kan åxå ha kort hår" ?(shit, tänkte jag hon vet att jag är FTM)
"och män kan ha långt hår" (pustar ut, och hoppas att min panik från ovan inte syntes till resten av familjen)
" det spelar lixom ingen roll längre, men jag tycker det är konstigt, pew varför har du så långt hår?" (jag har kanske 10-15 cm i nacken, och inte vad jag kanske skulle kalla för långt hår)
Var och badade med en polare som tittade mycket noga på mina bröst.
när jag sedan hängde upp badlinnet så
" är d där nån typ av feminiserande våtdräkt" (ska en skratta eller gråta)
(tar det som att jag passerar rätt bra på torra land)
stammar nått om att d bara är ett vanligt badlinne samtidigt som jag kände att jag bara ville sjunka genom jorden.
PÅ sjukan av läkaren när jag skulle dit.
"jag förväntade mig att det skulle vara en tjej som skulle komma"
Av en polare jag inte sett på nått år eller så. d första en säger då brukar ju vara "kul att se dig det var länge sen", men här var d
" Pew, Shit! vad snygg du är* (ego boost jajemensan)
Det absolut skönaste är att jag ägnat en hel sommar åt att bara passera, vars jag än kommmit, alla fester jag varit på så har alla oförbehållt sett tagit mig som kille. Även folk jag träffat ytligt tidigare för flera år sen kände inte ens igen mig utan presenterade sig som om d var första gången. Och sedan bara lixom var jag kille.
SÅ Grymt skönt, älskar att slippa behöva slåss för att få vara den jag är. Älskar att slippa behöva förklara mig.
Tänk att d ska ta över 25 år att bara få landa och bara vara.
Jag tänkte ägna dagens blogg åt tankar jag tänkt under sommaren, möten jag haft och citat jag hört.
Jag har tänkt mycket på d där med att vara FTM. och därmed gjort en lista på bra saker med att vara just FTM.
* En kan smygonanera på toan
* En kan själv välja hur stor kuk en vill ha i brallan och behöver inte nöja sig med det en råkade få.
* När en gjort mastektomin så har man den perfekta klätterkroppen, inget som sticker ut och är i vägen någonstans.
* En förstår när tjejerna klagar över mens, vilket shit d faktikst är.
* förstår kanske även hur d är att alltid bli osynliggjord, som (passerande)FTM däremot så blir man alltid accepterad och lyssnad till. en rätt skön känsla.
* Innan mastektomi har en (som jag iaf) ett par extra flytkuddar om en skulle trilla i sjön. (skönt om man råkat glömma flytvästen hemma)
* En kan ofta köpa skor på junior avdelningen (= billigare)
* En (jag) kan se på nakna tjejer utan att skämmas, och om en skäms så får man inte stånd som syns iaf. Så då kan man låtsas att d är helt normalt.
Sen i sommar har en hört både de ena å d andra.
Av en femåring när jag åt mat med dem efter arbetet.
"tjejer kan åxå ha kort hår" ?(shit, tänkte jag hon vet att jag är FTM)
"och män kan ha långt hår" (pustar ut, och hoppas att min panik från ovan inte syntes till resten av familjen)
" det spelar lixom ingen roll längre, men jag tycker det är konstigt, pew varför har du så långt hår?" (jag har kanske 10-15 cm i nacken, och inte vad jag kanske skulle kalla för långt hår)
Var och badade med en polare som tittade mycket noga på mina bröst.
när jag sedan hängde upp badlinnet så
" är d där nån typ av feminiserande våtdräkt" (ska en skratta eller gråta)
(tar det som att jag passerar rätt bra på torra land)
stammar nått om att d bara är ett vanligt badlinne samtidigt som jag kände att jag bara ville sjunka genom jorden.
PÅ sjukan av läkaren när jag skulle dit.
"jag förväntade mig att det skulle vara en tjej som skulle komma"
Av en polare jag inte sett på nått år eller så. d första en säger då brukar ju vara "kul att se dig det var länge sen", men här var d
" Pew, Shit! vad snygg du är* (ego boost jajemensan)
Det absolut skönaste är att jag ägnat en hel sommar åt att bara passera, vars jag än kommmit, alla fester jag varit på så har alla oförbehållt sett tagit mig som kille. Även folk jag träffat ytligt tidigare för flera år sen kände inte ens igen mig utan presenterade sig som om d var första gången. Och sedan bara lixom var jag kille.
SÅ Grymt skönt, älskar att slippa behöva slåss för att få vara den jag är. Älskar att slippa behöva förklara mig.
Tänk att d ska ta över 25 år att bara få landa och bara vara.
fredag 12 juni 2009
jag har blivit till luft
Idag var det student för lillkusinen, Henoms familj har knappt pratat med min familj alls sedan jag kom ut inför dem, och jag blev inte bjuden när näst äldsta gifte sig nu i våras. Men likväl så ville jag verkligen komma till min kusins student. Hen och jag har alltid stått varandra närmast av kusinerna. Jag har lixom känt nån slags connection. Och viss av hur oerhört ledsen jag blev av de som inte dök upp på min egen student så lånade jag pengar av morsan till biljetten och var därmed med idag.
Jag hade glömt hur oerhört möe folk d är på sånna där tillställningar när det sker i en större stad.
Jag hade en lång stund då jag famnade i mörker efter var de kunde vara innan jag kom på att jag kunde ringa morsan o fråga efter mobilnummer.
När jag så ÄNTLIGEN på typ 5:e försöket fick tag på min morbror och fick deras lokalisering så var det lätt att hitta dem, jag var übernervös men bestämde mig för att vara så mycket som vanligt iaf. För att visa att jag inte har förvandlats till ett freak. Mina hejrop möttes av tystnad och när jag nickade och log till dem en efter en så tittade de antingen åt ett annat håll eller brydde sig helt enkelt inte, jag stod typ 15 cm från min äldsta kusin och hon sa inte ens hej, och inte såg hon mig eller utan låtsades bara som om jag var en av mängden människor som var runtomkring och som verkligen inte hade nått att göra med henne.
Jag brast inombords och ville bara rusa därifrån, alla deras döda blickar, eller blickar som i bästa fall visade mig som en sur disktrasa.
När sedan min kusin kommer i sina fina studentkläder och mössan på d färgade håret och jag hänger min present över halsen och hen varken verkade glatt överraskad (som var min plan) eller arg utan bara "jaha tack" neutral för att sedan vända sig till sin familj igen. Jag stod där som ett fån och ville varken bara gå eller vara alltför klängig.
Jag hade väl så smått hoppats på att få bli medbjuden på festen efteråt, om inte annat så för att visa att jag fortfarande var samma människa, men deras tystnad sa verkligen ALLT, de ville inte ha mig där och jag gick oerhört nedslagen därifrån.
Jag har förberett mig på att de troligtivs skulle börja hata mig pga min resa, men att inte ens hälsa hövligt på mig utan bara se mig som luft.
Jag är förkrossad.
samtidigt är jag glad, för mina föräldrar stöttar mig iaf till 300% de vänner som inte sållades bort under det första turbulenta året finns åxå kvar och stöttar mig. de flesta har idag helt accepterat både d nya namnet o pronomet, vissa som ja inte träffar så ofta har fortfarande svårt för mitt namn, men de försöker.
Jag är IMPAD av de av er där ute som får göra den här resan helt på egen hand, om jag inte hade haft d stödet jag har utan att även mina föräldrar hade gjort som min mosters familj så hade jag aldrig orkat. Då hade jag varit en död nu.
Nu som idag när jag känner för att ge upp allt för att hjärtat är så brustet, så är det NI mina älskade föräldrar och vänner som får mig att fortsätta gå framåt och vilja vakna även imorgon.
TACK för att ni finns!
Jag hade glömt hur oerhört möe folk d är på sånna där tillställningar när det sker i en större stad.
Jag hade en lång stund då jag famnade i mörker efter var de kunde vara innan jag kom på att jag kunde ringa morsan o fråga efter mobilnummer.
När jag så ÄNTLIGEN på typ 5:e försöket fick tag på min morbror och fick deras lokalisering så var det lätt att hitta dem, jag var übernervös men bestämde mig för att vara så mycket som vanligt iaf. För att visa att jag inte har förvandlats till ett freak. Mina hejrop möttes av tystnad och när jag nickade och log till dem en efter en så tittade de antingen åt ett annat håll eller brydde sig helt enkelt inte, jag stod typ 15 cm från min äldsta kusin och hon sa inte ens hej, och inte såg hon mig eller utan låtsades bara som om jag var en av mängden människor som var runtomkring och som verkligen inte hade nått att göra med henne.
Jag brast inombords och ville bara rusa därifrån, alla deras döda blickar, eller blickar som i bästa fall visade mig som en sur disktrasa.
När sedan min kusin kommer i sina fina studentkläder och mössan på d färgade håret och jag hänger min present över halsen och hen varken verkade glatt överraskad (som var min plan) eller arg utan bara "jaha tack" neutral för att sedan vända sig till sin familj igen. Jag stod där som ett fån och ville varken bara gå eller vara alltför klängig.
Jag hade väl så smått hoppats på att få bli medbjuden på festen efteråt, om inte annat så för att visa att jag fortfarande var samma människa, men deras tystnad sa verkligen ALLT, de ville inte ha mig där och jag gick oerhört nedslagen därifrån.
Jag har förberett mig på att de troligtivs skulle börja hata mig pga min resa, men att inte ens hälsa hövligt på mig utan bara se mig som luft.
Jag är förkrossad.
samtidigt är jag glad, för mina föräldrar stöttar mig iaf till 300% de vänner som inte sållades bort under det första turbulenta året finns åxå kvar och stöttar mig. de flesta har idag helt accepterat både d nya namnet o pronomet, vissa som ja inte träffar så ofta har fortfarande svårt för mitt namn, men de försöker.
Jag är IMPAD av de av er där ute som får göra den här resan helt på egen hand, om jag inte hade haft d stödet jag har utan att även mina föräldrar hade gjort som min mosters familj så hade jag aldrig orkat. Då hade jag varit en död nu.
Nu som idag när jag känner för att ge upp allt för att hjärtat är så brustet, så är det NI mina älskade föräldrar och vänner som får mig att fortsätta gå framåt och vilja vakna även imorgon.
TACK för att ni finns!
torsdag 28 maj 2009
så trött på att vara en K.U.K
Nu är jag i en djup svacka igen, en som inte kommer gå över förräns tidigast i oktober.
Det är sommar utomhus, i skolsalen börjar grabbarna gå i linnen eller med bara överkroppar, Själv håller jag envist fast vid min långärmade underställströja och en stor t-shirt utanpå, allt för att INTE avslöja mig. Ändå är rädslan där varenda jävla dag, *ser mig om över axeln med skrämd blick* är det någon som anar?
Det är åxå nu folk börjar klä av sig och ta ett dopp eller 2. Det är nu som alla grabbar går i surfshorts eller om man är på sjön bara drar av sig i boxerkallingar och hoppar i. Det är nu folk börjar snacka om "nakenhet".
Senast idag hörde jag att jag skulle klä av mig naken och gå som reklampelare med bara en liten trätunna runt "känsliga delar". Jag försökte skämta bort det med att alla människor som såg mig skulle få mardrömmar för resten av livet. hahaha
Inom mig växte dock frustartionen, jag önskar så att jag KUNDE gå på stan endast iklädd en trätunna, det är det som skulle vara det normala.
Men jag har för det första ingen kuk, nått som gör mig just till en K.U.K eller Kille Utan Kuk.
Sen har jag äckliga feta fula fettklumpar på magen, och de är nog det värsta av allt. Ibland kan jag acceptera att de finns där, inte gilla dem, men acceptera dem. Men så här under sommartid så går det bara inte, jag fylls bara av vämjelse, skam, äckel, frutsration, ilska , ledsenhet, ännu mera äckel och jag KRÄKS.
Jag klarar inte av att ta en dusch utan att vilja dö på stört.
Ibland kan jag sitta "naken" på rummet, eller med bara en t-shirt men nu är det binder på 24/7 som gäller, inte så hälsosamt i längden tror jag och jag börjar lukta äcklig pattsvett igen. Men jag pallar verkligen inte med dem. tur att jag har lämnat alla knivar i skolan annars skulle jag nog bara ta en kniv och karva bort dem.
JAg vill inte längre hata den här kroppen, jag vill inte se mig själv i en spegel och bara känna äckel. Jag vill kunna se mig i en spegel och se "mig", se den jag alltid velat vara, kunna vara stolt över den feta ynglingen. inte kräkas.
d är 3 år sen jag badade på riktigt för att jag inte pallar med brösten, hur många år till kommer det att ta, innan jag kan ta en simtur igen utan att vilja dränka mig på köpet.
Kommer jag verkligen orka en helvetessommar till? eller kommer detta att bli min sista, och någon hitta en halvrutten kropp någonstans lagom till skolstarten?
Så trött på det här...
Det är sommar utomhus, i skolsalen börjar grabbarna gå i linnen eller med bara överkroppar, Själv håller jag envist fast vid min långärmade underställströja och en stor t-shirt utanpå, allt för att INTE avslöja mig. Ändå är rädslan där varenda jävla dag, *ser mig om över axeln med skrämd blick* är det någon som anar?
Det är åxå nu folk börjar klä av sig och ta ett dopp eller 2. Det är nu som alla grabbar går i surfshorts eller om man är på sjön bara drar av sig i boxerkallingar och hoppar i. Det är nu folk börjar snacka om "nakenhet".
Senast idag hörde jag att jag skulle klä av mig naken och gå som reklampelare med bara en liten trätunna runt "känsliga delar". Jag försökte skämta bort det med att alla människor som såg mig skulle få mardrömmar för resten av livet. hahaha
Inom mig växte dock frustartionen, jag önskar så att jag KUNDE gå på stan endast iklädd en trätunna, det är det som skulle vara det normala.
Men jag har för det första ingen kuk, nått som gör mig just till en K.U.K eller Kille Utan Kuk.
Sen har jag äckliga feta fula fettklumpar på magen, och de är nog det värsta av allt. Ibland kan jag acceptera att de finns där, inte gilla dem, men acceptera dem. Men så här under sommartid så går det bara inte, jag fylls bara av vämjelse, skam, äckel, frutsration, ilska , ledsenhet, ännu mera äckel och jag KRÄKS.
Jag klarar inte av att ta en dusch utan att vilja dö på stört.
Ibland kan jag sitta "naken" på rummet, eller med bara en t-shirt men nu är det binder på 24/7 som gäller, inte så hälsosamt i längden tror jag och jag börjar lukta äcklig pattsvett igen. Men jag pallar verkligen inte med dem. tur att jag har lämnat alla knivar i skolan annars skulle jag nog bara ta en kniv och karva bort dem.
JAg vill inte längre hata den här kroppen, jag vill inte se mig själv i en spegel och bara känna äckel. Jag vill kunna se mig i en spegel och se "mig", se den jag alltid velat vara, kunna vara stolt över den feta ynglingen. inte kräkas.
d är 3 år sen jag badade på riktigt för att jag inte pallar med brösten, hur många år till kommer det att ta, innan jag kan ta en simtur igen utan att vilja dränka mig på köpet.
Kommer jag verkligen orka en helvetessommar till? eller kommer detta att bli min sista, och någon hitta en halvrutten kropp någonstans lagom till skolstarten?
Så trött på det här...
tisdag 19 maj 2009
Sjukhusvistelse och transkompetens
Ni som inte vill läsa smaskiga detaljer om hur sjuk jag varit/är var vänliga läs ej detta blogginlägg. Ni som bara oroar er över min hälsa, jag tror att det för er egen hälsa är bäst att ni inte läser längre, för jag orkar inte med några "Men du måste ju ta hand om dig".
Här följer nu en redogörelse dels av min sjukdom och dels av bemötandet på sjukan. och risken är att det blir rätt långt.
Fredag em, ca Kl 3 finner en klasskompis och den ena läraren mig liggande på golvet. Då har jag troligtvis varit mer eller mindre borta i 2,5h. Borta såpass att jag inte kunde röra mig, och allting runtomkring mig var bara ett djupt mörker, men så pass vaken att jag hörde vartenda? knak i den gamla kåken.
De ser med oro på mig när jag till slut vaknar till liv och ber mig enträget att söka vård. Jag viftar bort det, d var ju inte så farligt. Men sen kom jag på att jag ju hade varit borta även i torsdags en stund. Och jag satte mig vid skrivbordet och funderade. Vägde för och emot. Tar sedan luren och med en djup suck ringer jag sjukvårdsupplysningen. Förklarar vad som hänt och undrar om d kan vara TBE, det var det enda jag kunde komma på att jag kunde ha drabbats av. Rösten i andra änden mal på som om hen läste beskrivningen bara så där rakt upp å ner. När jag nekar allt hen har att säga om borrelia, för det fanns tydligen ingen beskrivning på TBE. Så säger hen att det säkert inte är någon fara, d var vad jag misstänkte men så tänkte jag på lärarens hot om att bli portad från skolan efter skoltid och portad från maskinverkstan. D klarar jag inte så jag sa vad min lärare sagt och då får jag en uppgiven suck och "ja d är väl bäst du kommer in på akuten dårå".
Väl där efter en aningens vinglig cykelfärd och i undersökningsrummet så ber sköterskan mig att ta av mig på överkroppen så att hen ska kunna ta ett EKG.
Jag rodnar och börjar stamma mummlande. Jag tar motvilligt av mig skjortan,
- Linnet åxå.
Jag rodnar ännu mer och mumlar nått om att jag är trans samtidigt som jag försynt pekar på brösten,
-Oj de såg jag inte ens, men du behöver inte vara orolig jag har sett alla typer av kroppar och du behöver inte vara generad.
Jag famlar tafatt med att få av mig bindern, samtidigt som hen bakom ryggen på mig nämner att jag måste tycka att det är jättejobbigt.
en nick från mig och ett ja svar.
-hen bara, jag lovar att det inte kommer ta lång tid.
Jag lägger mig på bristen med bar bringa och försöker fokusera på nått roligt, och inte på att jag visar mina kvinnopattar för en vilt främmande människa som dessutom klämmer fast elektroder på ytterst känsliga ställen, försöker få bort paniken.
Men hen var hänsynsfull och när elektroderna var på plats drog hen försiktigt sjukhusskjortan över brösten så jag iaf slapp se dem. Hen frågar vad som hänt och hur jag mår varvat med frågor om transexuella. Berättar att hen när jag kom aldrig hade kunnat ana att jag inte var kille, Hen hade sett en käck ung kille komma från väntrummet.
de orden värmde mig.
Hen skrev in att jag var transexuell FTM i journalen och att jag tog testo.
När jag efter diverse provtagningar och möte med ett antal läkare och sköterskor så kom jag så upp på den första avdelningen. och där hamnade jag i samma rum som en gladlynt grabb. Där fick jag även ett portabelt EKG? fastsatt. Och varje gång de kom in och bad mig klä av mig så hamnade hjärtat i halsgropen, De skulle även ta ett EKG där, men då fick jag komma till ett angränsande rum där ingen låg för tillfället.
Natten passerade i oerhörd rastlöshet där jag mestadels var uppe o knatade runt , runt runt i korridoren. Lyssnade på min mp3 och försökte förgäves finna en skön sovställning med alla elektroder och midjeväskan som själva dosan låg i.
När jag legat o vridit mig ett tag hörde jag grannens röst bakom skärmen som avdelade rummet. Och plötsligt fann jag mig i en halvdjup diskussion om d mesta. KL 2 droppade han av och jag tog ytterligare en repa i korridoren innan jag kl 3 gick och la mig helt utmattad.
När morgonen kommer med Nya sköterskor och även doktorsrond så får jag en utländsk en som jag knappt förstår vad han säger, Men han ville att jag skulle klä av mig, jag klädde av mig skjortan,
- den åxå, han pekade på min binder.
-måste jag? jag gör det helst inte
jag började dra upp den och han fick se mina bröst varpå han sa
-jag förstår varför inte. och sedan lyssnade han genom bindern istället.
Strax därefter fick jag komma till en annan avdelning och eget rum.
Trots att jag saknade min roomie mycket och alla söta sjuksköterskor så tyckte jag det var skönt att slippa oroa mig för att någon som inte var sjuksköterska och därmed var mer eller mindre tvungen att se mig naken faktiskt skulle råka se det.
Dock var sköterskorna där äldre och aningens lite mer trötta på sitt jobb.
Jag träffar nästa läkare, en kvinna. Och hastigt undrar jag om de har gett mig en kvinna för att jag är "kvinna" eller...
Henne hade jag ännu svårare att förstå men iaf så sa hon att hon skulle göra ett ultraljud på mig efter lunchen.
DET var det mest bisarra jag någonsin varit med om tror jag. Kommer in i ett litet rum med en "skärm", varpå hon bryskt säger åt mig att klä av mig, Jag tvekar en sekund. och ser hur hon tar den där staven i handen och smetar på nån gele.
Tar av mig kläderna samtidigt som hjärnan skenar av panik.
Aldrig någonsin har jag drömt om att jag skulle få se en sån.
Nu ligger jag där återigen med bar överkropp, och plötsligt från ingenstans bara visste jag att jag var gravid och jag kände mig oerhört äcklad. Det var så oerhört främmande att jag inte ens kan finna orden för det. Och situationen var så psykisk jobbig att jag inte fann ord då heller. Hon sätter manicken på mitt högra bröst.
Jag trodde jag skulle dö på fläcken så jobbigt var det. Sen gnider hon runt den där samtidigt som jag kämpar för att hålla tillbaka mina tårar och försöka tänka på någonting trevligt som mina ludna ben. På skärmen dyker mitt hjärta upp och jag ser hur det "lever". Men hela tiden var jag säker på att det skulle visa sig vara ett barn istället, och att jag då skulle dö av skämighet.
Hon ber mig lägga mig på sidan och trycker bokstavligt talt in både bröstet och ev revben därunder, jag kvider till av smärta och hon tittar på skärmen och trycker ännu hårdare.
Jag mår ännu mer illa.
När hon även lyssnat på det i olika frekvenser skickade hon bort mig, med en nick sa hon att jag kunde torka av mig vid handfatet i hörnet. Jag fick se mig själv i spegeln, naken och blottad och det var mer än vad jag klarade av. Försökte hålla tillbaka paniken medans jag torkade av gelen från bröstet. sen snabbt på med bindern och min egen skjorta och ut genom dörren och tillbaka till sängens ensamhet.
Eftermiddagen förflöt i ett oerhört rus av fruktansvärd rastlöshet, jag gick runt, runt runt på avdelningen tills alla sjuksystrar frågade vad jag höll på med, då gick jag in på rummet men jag var så rastlös o träningssugen att jag inte kunde låta bli att dra ett par armhävningar, situps och köra lite 9angles.
Det var dock mer än vad kroppen klarade av och lagom när jag kommit upp i sängen så slocknande jag bort i mörkret igen.
Vaknar till liv på kvällen när 5 syrror står vid sängen, ropar mitt namn och nyper mig lite här o var. Någon ruskar mig. och sakta, sakta sakta svävar jag uppåt i mörkret och blir vid medvetande igen.
Efter att ha ätit så var jag helt utmattad och föll tidigt i drömlös skön sömn som varade ända till morgonen.
Söndagen hände inte så mycket på, men jag kände mig ensam o rastlös och efter kvällsmaten skenade hjärtat iväg uppåt 120 igen och jag tuppade av. Syrrorna som jobbade nu fick mer eller mindre panik och gav mig syrgas, det var rätt skönt och jag piggmade till nästan direkt, istället för att segas upp av egen kraft. De tillkallade en läkare som undersökte mig och gav dem en utskällning för syrgasen,
Sen föll jag ner igen och de tog ett nytt EKG.
Hela natten kändes det sedan som om jag svävade mellan mörker och ljus, allting avslutades med att jag låg och skakade helt okontrollerat men vid fullt medvetande och en puls som låg närmare 140. Hur länge jag skakade vet jag inte, men det kom in en sköterska och tog ytterligare ett EKG.
efter det var jag så slut att jag inte ens visste vad jag hette.
När det är frukost dax så är jag så utmattad att jag stapplar ut, tar en tallrik fil o 2 mackor, men orkade bara äta 1 av dem, går sedan tillbaka för att fortsätta sova, men när jag borstar tänderna så vänder sig magen ut o in och jag spyr upp i handfatet.
totalt slut somnar jag och vaknar först när ronden kommer vid 11 tiden.
Den där hjärtspecialisten som förödmjukade mig så mycket med ultraljudet, en ung läkarstudent och en av syrrorna. Tittar på mig som om jag är en varg i fårakläder. Och säger att mitt hjärta är helt friskt.
Det slår visserligen fortare än vad som är brukligt i perioder, men det är absolut INGET fel på det. Och jag var återigen hypokondriker. och blev utskriven illa kvickt.
Dock sa läkarstudenten, som var den som skrev ut mig att han skulle skicka remiss till MR och EEG, så att de även kunde utesluta att det var nått neurologiskt. Men jag visste instinktivt att han inte trodde på att det kunde va nått sånt utan att jag bara inbillar mig.
Kontentan av dessa dagar har varit att jag inte känt mig så obekväm med att visa pattarna som jag trodde (utom då ultraljudet).
Och att antingen om syrrorna läst i journalen om mig eller bara är oerhört open minded, eller så vana vid alla möjliga kroppar att de inte reagerat nämnvärt när de fått se mina bröst. Utan de var helt ok med det och behandlade det som vilken bröstkorg som helst. Det gjorde åxå att jag kunde slappna av betydligt. Och Inte en enda gång hörde jag dem nämna mig som tjej, utan det var alltid. Han, du vet grabben på rum AA. Inte heller en enda gång verkade de tycka att mitt namn eller personnummer var konstigt. Nått jag alltid råkar ut för annars där folk VET vad som avgör manligt/kvinnligt. Om de anade eller visste att jag var tjej så var det iaf inget de visade. De kanske t.om trodde att jag bara var en grabb som haft lite otur, min mage är ju trots allt rätt luden i dagsläget. Och jag levde i en miljö i nästan 4 dagar då INGEN frågade vad jag hetat förut, hur det är att vara trans och om jag har kuk eller inte. Det vara bara den första sjuksköterskan som frågade lite, och det rörde sig mest kring d sociala och inte så intimt. D var skönt.
Jag lever ju stealth här och ingen i skolan vet heller, men de har ju heller iofs ingen aning om att jag över huvudtaget varit någon annan än den jag är idag.
De enda som verkade lite chockade var faktiskt städerskorna som skulle bädda min säng i måndags morse, kanske för att jag bara ställde mig upp i kallingarna och inte brydde mig om att de var där medans jag drog på mig shortsen. hahaha.
Man blir lite skadad kanske av att behöva näcka för folk hela tiden :P
Här följer nu en redogörelse dels av min sjukdom och dels av bemötandet på sjukan. och risken är att det blir rätt långt.
Fredag em, ca Kl 3 finner en klasskompis och den ena läraren mig liggande på golvet. Då har jag troligtvis varit mer eller mindre borta i 2,5h. Borta såpass att jag inte kunde röra mig, och allting runtomkring mig var bara ett djupt mörker, men så pass vaken att jag hörde vartenda? knak i den gamla kåken.
De ser med oro på mig när jag till slut vaknar till liv och ber mig enträget att söka vård. Jag viftar bort det, d var ju inte så farligt. Men sen kom jag på att jag ju hade varit borta även i torsdags en stund. Och jag satte mig vid skrivbordet och funderade. Vägde för och emot. Tar sedan luren och med en djup suck ringer jag sjukvårdsupplysningen. Förklarar vad som hänt och undrar om d kan vara TBE, det var det enda jag kunde komma på att jag kunde ha drabbats av. Rösten i andra änden mal på som om hen läste beskrivningen bara så där rakt upp å ner. När jag nekar allt hen har att säga om borrelia, för det fanns tydligen ingen beskrivning på TBE. Så säger hen att det säkert inte är någon fara, d var vad jag misstänkte men så tänkte jag på lärarens hot om att bli portad från skolan efter skoltid och portad från maskinverkstan. D klarar jag inte så jag sa vad min lärare sagt och då får jag en uppgiven suck och "ja d är väl bäst du kommer in på akuten dårå".
Väl där efter en aningens vinglig cykelfärd och i undersökningsrummet så ber sköterskan mig att ta av mig på överkroppen så att hen ska kunna ta ett EKG.
Jag rodnar och börjar stamma mummlande. Jag tar motvilligt av mig skjortan,
- Linnet åxå.
Jag rodnar ännu mer och mumlar nått om att jag är trans samtidigt som jag försynt pekar på brösten,
-Oj de såg jag inte ens, men du behöver inte vara orolig jag har sett alla typer av kroppar och du behöver inte vara generad.
Jag famlar tafatt med att få av mig bindern, samtidigt som hen bakom ryggen på mig nämner att jag måste tycka att det är jättejobbigt.
en nick från mig och ett ja svar.
-hen bara, jag lovar att det inte kommer ta lång tid.
Jag lägger mig på bristen med bar bringa och försöker fokusera på nått roligt, och inte på att jag visar mina kvinnopattar för en vilt främmande människa som dessutom klämmer fast elektroder på ytterst känsliga ställen, försöker få bort paniken.
Men hen var hänsynsfull och när elektroderna var på plats drog hen försiktigt sjukhusskjortan över brösten så jag iaf slapp se dem. Hen frågar vad som hänt och hur jag mår varvat med frågor om transexuella. Berättar att hen när jag kom aldrig hade kunnat ana att jag inte var kille, Hen hade sett en käck ung kille komma från väntrummet.
de orden värmde mig.
Hen skrev in att jag var transexuell FTM i journalen och att jag tog testo.
När jag efter diverse provtagningar och möte med ett antal läkare och sköterskor så kom jag så upp på den första avdelningen. och där hamnade jag i samma rum som en gladlynt grabb. Där fick jag även ett portabelt EKG? fastsatt. Och varje gång de kom in och bad mig klä av mig så hamnade hjärtat i halsgropen, De skulle även ta ett EKG där, men då fick jag komma till ett angränsande rum där ingen låg för tillfället.
Natten passerade i oerhörd rastlöshet där jag mestadels var uppe o knatade runt , runt runt i korridoren. Lyssnade på min mp3 och försökte förgäves finna en skön sovställning med alla elektroder och midjeväskan som själva dosan låg i.
När jag legat o vridit mig ett tag hörde jag grannens röst bakom skärmen som avdelade rummet. Och plötsligt fann jag mig i en halvdjup diskussion om d mesta. KL 2 droppade han av och jag tog ytterligare en repa i korridoren innan jag kl 3 gick och la mig helt utmattad.
När morgonen kommer med Nya sköterskor och även doktorsrond så får jag en utländsk en som jag knappt förstår vad han säger, Men han ville att jag skulle klä av mig, jag klädde av mig skjortan,
- den åxå, han pekade på min binder.
-måste jag? jag gör det helst inte
jag började dra upp den och han fick se mina bröst varpå han sa
-jag förstår varför inte. och sedan lyssnade han genom bindern istället.
Strax därefter fick jag komma till en annan avdelning och eget rum.
Trots att jag saknade min roomie mycket och alla söta sjuksköterskor så tyckte jag det var skönt att slippa oroa mig för att någon som inte var sjuksköterska och därmed var mer eller mindre tvungen att se mig naken faktiskt skulle råka se det.
Dock var sköterskorna där äldre och aningens lite mer trötta på sitt jobb.
Jag träffar nästa läkare, en kvinna. Och hastigt undrar jag om de har gett mig en kvinna för att jag är "kvinna" eller...
Henne hade jag ännu svårare att förstå men iaf så sa hon att hon skulle göra ett ultraljud på mig efter lunchen.
DET var det mest bisarra jag någonsin varit med om tror jag. Kommer in i ett litet rum med en "skärm", varpå hon bryskt säger åt mig att klä av mig, Jag tvekar en sekund. och ser hur hon tar den där staven i handen och smetar på nån gele.
Tar av mig kläderna samtidigt som hjärnan skenar av panik.
Aldrig någonsin har jag drömt om att jag skulle få se en sån.
Nu ligger jag där återigen med bar överkropp, och plötsligt från ingenstans bara visste jag att jag var gravid och jag kände mig oerhört äcklad. Det var så oerhört främmande att jag inte ens kan finna orden för det. Och situationen var så psykisk jobbig att jag inte fann ord då heller. Hon sätter manicken på mitt högra bröst.
Jag trodde jag skulle dö på fläcken så jobbigt var det. Sen gnider hon runt den där samtidigt som jag kämpar för att hålla tillbaka mina tårar och försöka tänka på någonting trevligt som mina ludna ben. På skärmen dyker mitt hjärta upp och jag ser hur det "lever". Men hela tiden var jag säker på att det skulle visa sig vara ett barn istället, och att jag då skulle dö av skämighet.
Hon ber mig lägga mig på sidan och trycker bokstavligt talt in både bröstet och ev revben därunder, jag kvider till av smärta och hon tittar på skärmen och trycker ännu hårdare.
Jag mår ännu mer illa.
När hon även lyssnat på det i olika frekvenser skickade hon bort mig, med en nick sa hon att jag kunde torka av mig vid handfatet i hörnet. Jag fick se mig själv i spegeln, naken och blottad och det var mer än vad jag klarade av. Försökte hålla tillbaka paniken medans jag torkade av gelen från bröstet. sen snabbt på med bindern och min egen skjorta och ut genom dörren och tillbaka till sängens ensamhet.
Eftermiddagen förflöt i ett oerhört rus av fruktansvärd rastlöshet, jag gick runt, runt runt på avdelningen tills alla sjuksystrar frågade vad jag höll på med, då gick jag in på rummet men jag var så rastlös o träningssugen att jag inte kunde låta bli att dra ett par armhävningar, situps och köra lite 9angles.
Det var dock mer än vad kroppen klarade av och lagom när jag kommit upp i sängen så slocknande jag bort i mörkret igen.
Vaknar till liv på kvällen när 5 syrror står vid sängen, ropar mitt namn och nyper mig lite här o var. Någon ruskar mig. och sakta, sakta sakta svävar jag uppåt i mörkret och blir vid medvetande igen.
Efter att ha ätit så var jag helt utmattad och föll tidigt i drömlös skön sömn som varade ända till morgonen.
Söndagen hände inte så mycket på, men jag kände mig ensam o rastlös och efter kvällsmaten skenade hjärtat iväg uppåt 120 igen och jag tuppade av. Syrrorna som jobbade nu fick mer eller mindre panik och gav mig syrgas, det var rätt skönt och jag piggmade till nästan direkt, istället för att segas upp av egen kraft. De tillkallade en läkare som undersökte mig och gav dem en utskällning för syrgasen,
Sen föll jag ner igen och de tog ett nytt EKG.
Hela natten kändes det sedan som om jag svävade mellan mörker och ljus, allting avslutades med att jag låg och skakade helt okontrollerat men vid fullt medvetande och en puls som låg närmare 140. Hur länge jag skakade vet jag inte, men det kom in en sköterska och tog ytterligare ett EKG.
efter det var jag så slut att jag inte ens visste vad jag hette.
När det är frukost dax så är jag så utmattad att jag stapplar ut, tar en tallrik fil o 2 mackor, men orkade bara äta 1 av dem, går sedan tillbaka för att fortsätta sova, men när jag borstar tänderna så vänder sig magen ut o in och jag spyr upp i handfatet.
totalt slut somnar jag och vaknar först när ronden kommer vid 11 tiden.
Den där hjärtspecialisten som förödmjukade mig så mycket med ultraljudet, en ung läkarstudent och en av syrrorna. Tittar på mig som om jag är en varg i fårakläder. Och säger att mitt hjärta är helt friskt.
Det slår visserligen fortare än vad som är brukligt i perioder, men det är absolut INGET fel på det. Och jag var återigen hypokondriker. och blev utskriven illa kvickt.
Dock sa läkarstudenten, som var den som skrev ut mig att han skulle skicka remiss till MR och EEG, så att de även kunde utesluta att det var nått neurologiskt. Men jag visste instinktivt att han inte trodde på att det kunde va nått sånt utan att jag bara inbillar mig.
Kontentan av dessa dagar har varit att jag inte känt mig så obekväm med att visa pattarna som jag trodde (utom då ultraljudet).
Och att antingen om syrrorna läst i journalen om mig eller bara är oerhört open minded, eller så vana vid alla möjliga kroppar att de inte reagerat nämnvärt när de fått se mina bröst. Utan de var helt ok med det och behandlade det som vilken bröstkorg som helst. Det gjorde åxå att jag kunde slappna av betydligt. Och Inte en enda gång hörde jag dem nämna mig som tjej, utan det var alltid. Han, du vet grabben på rum AA. Inte heller en enda gång verkade de tycka att mitt namn eller personnummer var konstigt. Nått jag alltid råkar ut för annars där folk VET vad som avgör manligt/kvinnligt. Om de anade eller visste att jag var tjej så var det iaf inget de visade. De kanske t.om trodde att jag bara var en grabb som haft lite otur, min mage är ju trots allt rätt luden i dagsläget. Och jag levde i en miljö i nästan 4 dagar då INGEN frågade vad jag hetat förut, hur det är att vara trans och om jag har kuk eller inte. Det vara bara den första sjuksköterskan som frågade lite, och det rörde sig mest kring d sociala och inte så intimt. D var skönt.
Jag lever ju stealth här och ingen i skolan vet heller, men de har ju heller iofs ingen aning om att jag över huvudtaget varit någon annan än den jag är idag.
De enda som verkade lite chockade var faktiskt städerskorna som skulle bädda min säng i måndags morse, kanske för att jag bara ställde mig upp i kallingarna och inte brydde mig om att de var där medans jag drog på mig shortsen. hahaha.
Man blir lite skadad kanske av att behöva näcka för folk hela tiden :P
onsdag 29 april 2009
första utredningsmötet
I måndags var jag på mitt första utredningsmöte. d var med blandade känslor jag åkte dit. Jag har ju redan gått utredning i 2 år, något hen berättade inte spelade någon roll för framtiden eftersom det inte var hos dem jag gått.
Nästa grej som hen sa var att man måste kastreras, och hen sa det på ungefär samma sätt som man pratar om en katt, när jag lite försynt sa att lagen än så länge väl bara krävde sterilisation, nä för vi är inte som USA, så här är det verkligen INTE okej med män som föder barn. Jag sa att jag inte hade några planer på det, men att det troligt vis borde räcka med en sterilisation för att det skulle funka. men det var tydligen inte tillräckligt för det fanns visst sätt att kringå det på och få barn iallafall.
Hen gick åxå igenom utredningsgången, när jag då lite försynt igen frågade om det fanns något sätt att få hjälp tidigare på än det obligatoriska första året. Svarte var NEJ, minst ett år innan hormoner kanske tom längre. och när det gällde maston så var det olika bud, det ena var att det skedde att en fick en remiss till hand o plastik kirurgen samtidigt som testo. Det andra var att op inte skedde förräns man varit hos RR. Lite förvirrande, men eftersom jag inte behöver bry mig om det på över ett år så...
Bemötandet å andra sidan var väl helt okej om man jämför med idioterna jag gick hos innan. Det var skönt att prata med någon som faktikst verkade förstå. Där min smärta var reell och inte bara en "påhittad historia". Någon vars ögon faktkst visade någonslags empati. Någonslags förståelse för att jag lider. Nåttslags känsa av en vilja att hjälpa.
Jag bara önskar att jag hade fått komma dit tidigare, då hade jag sluppt en hel del lidande. men nu är jag iallafall igång på riktigt och det lär förhoppningsvis inte ta mer än 3 år innan jag får mitt nya personnummer.
D "roliga" är att jag för 2 år sen var rätt säker på att jag nu eller iallafall mycket snart skulle ha nytt personnummer. Men vem har sagt att livet ska gå som man har tänkt sig.
Och inte heller kan mina kompisar förstå vad det är som måste ta sån tid, d undrar jag åxå, men d är bara så att sverige är ett segt land. och inte det minsta villiga att försöka förstå lidande, bara det går enligt regelboken gärna med en helt orimlig praxis så är allting väl.
Nästa grej som hen sa var att man måste kastreras, och hen sa det på ungefär samma sätt som man pratar om en katt, när jag lite försynt sa att lagen än så länge väl bara krävde sterilisation, nä för vi är inte som USA, så här är det verkligen INTE okej med män som föder barn. Jag sa att jag inte hade några planer på det, men att det troligt vis borde räcka med en sterilisation för att det skulle funka. men det var tydligen inte tillräckligt för det fanns visst sätt att kringå det på och få barn iallafall.
Hen gick åxå igenom utredningsgången, när jag då lite försynt igen frågade om det fanns något sätt att få hjälp tidigare på än det obligatoriska första året. Svarte var NEJ, minst ett år innan hormoner kanske tom längre. och när det gällde maston så var det olika bud, det ena var att det skedde att en fick en remiss till hand o plastik kirurgen samtidigt som testo. Det andra var att op inte skedde förräns man varit hos RR. Lite förvirrande, men eftersom jag inte behöver bry mig om det på över ett år så...
Bemötandet å andra sidan var väl helt okej om man jämför med idioterna jag gick hos innan. Det var skönt att prata med någon som faktikst verkade förstå. Där min smärta var reell och inte bara en "påhittad historia". Någon vars ögon faktkst visade någonslags empati. Någonslags förståelse för att jag lider. Nåttslags känsa av en vilja att hjälpa.
Jag bara önskar att jag hade fått komma dit tidigare, då hade jag sluppt en hel del lidande. men nu är jag iallafall igång på riktigt och det lär förhoppningsvis inte ta mer än 3 år innan jag får mitt nya personnummer.
D "roliga" är att jag för 2 år sen var rätt säker på att jag nu eller iallafall mycket snart skulle ha nytt personnummer. Men vem har sagt att livet ska gå som man har tänkt sig.
Och inte heller kan mina kompisar förstå vad det är som måste ta sån tid, d undrar jag åxå, men d är bara så att sverige är ett segt land. och inte det minsta villiga att försöka förstå lidande, bara det går enligt regelboken gärna med en helt orimlig praxis så är allting väl.
måndag 6 april 2009
kampsports helg
För några månader sedan skrev jag om en kampsportshelg. I helgen som varit så var det dax igen. Jag var förberedd på att spy av utmattning, att mina armar skulle vara blålilagröna och att jag helt enkelt skulle vara i ett uruselt skick när jag åkte hem. Dessutom förväntade jag mig att vara minst lika förvirrad som sist.
Blåmärkena lyser med sin frånvaro, har bara ett litet stort som en femkrona där jag råkade få en knivspets men i övrigt inte ett enda blåmärke på hela kroppen. den här helgen har på många sätt varit lugnare och har mest byggt på övningar som jag kan göra ensam hemma, och det har varit rofyllt att bara kunna fokusera på rörelser som ska gå som i cirklar.
Min sparringpartner denna helg var en cool 11årig tjej, vilket iofs kan ha påverkat att jag inte fått så mycket blåmärken, trots att hon möter mig med oförfärat mod så är inte hennes styrka som de andra grabbarna i 30 års åldern, och jag kan heller inte gå fullt ut utan att skada henne. Hur försiktig jag än är så fick hon många fula blåmärken. och bad mig åtskilliga ggr att ta det lugnt. det slutade med att jag lät henne vara den som "slog". Förhoppningsvis lärde jag mig en del på det åxå, men d hade varit nice att få en utmaning åxå och att få testa att puckla på lite så en vet hur en reagerar om man slår någon på ett visst sätt och hur den reagerar.
Det är iofs inte så mycket styrka som teknik som behövs men eftersom det även gör ont till viss del på den som "slår" så var slagen jag fick på mig oerhört "lama".
Även om jag tror att hon gjorde så gott hon förmådde med sina förutsättningar, jag blev dock oerhört impad då jag insåg att det var just detta som min polare som sparrade med mig förra gången fick genomlida. Min respekt för honom bara växer :D
När han dessutom tar ett riktigt grabbatag på denna coola tjej och båda skrattar och han förklarar för mig att detta är KÄRLEK, ren skär KÄRLEK. (och NEJ han är inte pedofil)
Innan har jag lett lite i mjugg åt hans förklaring av vad ren kärlek är, men efter den här helgen så börjar jag förstå, förstå det som han försöker uttrycka. Jag har redan börjat älska dessa grabbar, och det finns nästan ingen större glädje än att få gå i närstrid med dem. Och att känna hur deras slag får mitt adrenalin att koka för att till slut hamna på golvet i en enda röra av armar o ben som fläktar till synes utan mål.
Fick även en bok som handlar om ICKE våld (hur ironiskt är inte det). Och återigen inser jag att jag håller på att bli ett monster, men denna gången kan jag säga det med en anings glimt i ögat.
Jag har alltid förespråkat Ickevåld sen började jag boxas (doh... slå shiten ur någon annan) och redan där fick min ickevåldsprincip sig en törn, för jag älskade att puckla på de andra, men eftersom jag på den tiden var tjej så ville inte killarna sparra mot mig, och tjejerna var livrädda för mig då jag var för stark. Så oftast slogs jag med säcken.
Nu inser jag igen att den där icke våldsprincipen får sig en törn då jag rent ut sagt ÄLSKAR att slåss. Jag kommer förhoppningsvis inte att bli en gatukämpe, men d kanske är illa nog att gilla att slå folk under behärskade former i en träningslokal...
det är dock med blandade känslor jag ger mig i kast med träning med i stortsett bara grabbar. Grabbar som dessutom är skäggiga.
den här helgen använde jag 3binders på varandra för att så gott det nu går platta till min bröstkorg, resultatet är långt ifrån övertygande, och jag är inte nöjd, men bättre går det inte att få det, Det jobbiga är att brösten på så vis pressas uppåt så istället för att sitta dr de sitter så sitter de precis under nyckelbenen. men iallafall utpressade så med stor viljekraft kan jag tänka mig att det är en OERHÖRT stark bringa. och de skumpade iallafall inte runt nämnvärt, men å andra sidan får jag även svårt att andas av trycket.
Nästa problem är packern, redan efter 5 minuter kände jag hur den formligen gled ner för benet på shortsen, löste problemet med att dra på mig ett par tangakallingar utanför boxerkallingarna, men den befinner sig ändå inte på rätt ställe och värmen av att ha 2 par kallingar varav det ena paret är konstruerat för extremtemperaturer under 0 är inte så skönt.
Nästa grej är att jag faktiskt får ångest för att de ska SE i mitt nylle att jag inte är en "riktig" kille.
Var även på Gudstjänst, nästan den första sen jag var där sist tror jag. Fördelen med det är att man faktiskt minns vad predikan handlade om då man inte matas med flera predikningar i veckan.
den gav mig styrka och en merförståelse för vissa grejer, och jag skulle vilja höra fortsättningen, kort sagt skulle jag om jag hade möjlighet vara med i den kyrkan.
Blåmärkena lyser med sin frånvaro, har bara ett litet stort som en femkrona där jag råkade få en knivspets men i övrigt inte ett enda blåmärke på hela kroppen. den här helgen har på många sätt varit lugnare och har mest byggt på övningar som jag kan göra ensam hemma, och det har varit rofyllt att bara kunna fokusera på rörelser som ska gå som i cirklar.
Min sparringpartner denna helg var en cool 11årig tjej, vilket iofs kan ha påverkat att jag inte fått så mycket blåmärken, trots att hon möter mig med oförfärat mod så är inte hennes styrka som de andra grabbarna i 30 års åldern, och jag kan heller inte gå fullt ut utan att skada henne. Hur försiktig jag än är så fick hon många fula blåmärken. och bad mig åtskilliga ggr att ta det lugnt. det slutade med att jag lät henne vara den som "slog". Förhoppningsvis lärde jag mig en del på det åxå, men d hade varit nice att få en utmaning åxå och att få testa att puckla på lite så en vet hur en reagerar om man slår någon på ett visst sätt och hur den reagerar.
Det är iofs inte så mycket styrka som teknik som behövs men eftersom det även gör ont till viss del på den som "slår" så var slagen jag fick på mig oerhört "lama".
Även om jag tror att hon gjorde så gott hon förmådde med sina förutsättningar, jag blev dock oerhört impad då jag insåg att det var just detta som min polare som sparrade med mig förra gången fick genomlida. Min respekt för honom bara växer :D
När han dessutom tar ett riktigt grabbatag på denna coola tjej och båda skrattar och han förklarar för mig att detta är KÄRLEK, ren skär KÄRLEK. (och NEJ han är inte pedofil)
Innan har jag lett lite i mjugg åt hans förklaring av vad ren kärlek är, men efter den här helgen så börjar jag förstå, förstå det som han försöker uttrycka. Jag har redan börjat älska dessa grabbar, och det finns nästan ingen större glädje än att få gå i närstrid med dem. Och att känna hur deras slag får mitt adrenalin att koka för att till slut hamna på golvet i en enda röra av armar o ben som fläktar till synes utan mål.
Fick även en bok som handlar om ICKE våld (hur ironiskt är inte det). Och återigen inser jag att jag håller på att bli ett monster, men denna gången kan jag säga det med en anings glimt i ögat.
Jag har alltid förespråkat Ickevåld sen började jag boxas (doh... slå shiten ur någon annan) och redan där fick min ickevåldsprincip sig en törn, för jag älskade att puckla på de andra, men eftersom jag på den tiden var tjej så ville inte killarna sparra mot mig, och tjejerna var livrädda för mig då jag var för stark. Så oftast slogs jag med säcken.
Nu inser jag igen att den där icke våldsprincipen får sig en törn då jag rent ut sagt ÄLSKAR att slåss. Jag kommer förhoppningsvis inte att bli en gatukämpe, men d kanske är illa nog att gilla att slå folk under behärskade former i en träningslokal...
det är dock med blandade känslor jag ger mig i kast med träning med i stortsett bara grabbar. Grabbar som dessutom är skäggiga.
den här helgen använde jag 3binders på varandra för att så gott det nu går platta till min bröstkorg, resultatet är långt ifrån övertygande, och jag är inte nöjd, men bättre går det inte att få det, Det jobbiga är att brösten på så vis pressas uppåt så istället för att sitta dr de sitter så sitter de precis under nyckelbenen. men iallafall utpressade så med stor viljekraft kan jag tänka mig att det är en OERHÖRT stark bringa. och de skumpade iallafall inte runt nämnvärt, men å andra sidan får jag även svårt att andas av trycket.
Nästa problem är packern, redan efter 5 minuter kände jag hur den formligen gled ner för benet på shortsen, löste problemet med att dra på mig ett par tangakallingar utanför boxerkallingarna, men den befinner sig ändå inte på rätt ställe och värmen av att ha 2 par kallingar varav det ena paret är konstruerat för extremtemperaturer under 0 är inte så skönt.
Nästa grej är att jag faktiskt får ångest för att de ska SE i mitt nylle att jag inte är en "riktig" kille.
Var även på Gudstjänst, nästan den första sen jag var där sist tror jag. Fördelen med det är att man faktiskt minns vad predikan handlade om då man inte matas med flera predikningar i veckan.
den gav mig styrka och en merförståelse för vissa grejer, och jag skulle vilja höra fortsättningen, kort sagt skulle jag om jag hade möjlighet vara med i den kyrkan.
söndag 29 mars 2009
Ordning o reda... går det?
Jag läser med stor förbehållning trollhares blogg. Dock är det vissa grejer jag stör mig på, som att han får mig att inse att vi är så lika. Han har en drös bokstavsdiagnoser i botten och ser nästan ner på dem som är "normala". Själv ser jag inte ner på, men kan heller inte känna mig hemma bland dem med bokstäver. Och jag har kämpat hårt för att få behålla min "friskhet", att folk inte ska ge mig en stämpel som inte är jag. Men gång på gång inser jag motsatsen.
Jag läser om hur svårt han har för att ta sig för att tex dammsuga och nickar igenfallande.
Jag har bott här nu i 3 månander och jag tror att jag dammsugit 2 ggr. Jag lever som de där städkärringarna i rent hus skulle säga "i rent snusk".
Jag är medveten om snusket och det får mig att må illa och varje dag när jag kommer hem så tänker jag IDAG ska jag städa och jag börjar plocka upp alla ickegolvsgrejer från golvet. Lägger dem i bästa fall på skrivbordet och där mår jag dåligt av den stora högen som växer och i ett försök att få undan den så lägger jag den på golvet och tänker att jag kollar igenom den sedan. Hur jag än gör så verkar inte energin att städa faktikst infinna sig. Det är så tröttsamt att jag efter bara kanske 10 minuter hamnar i en hög på sängen. och shiten runt mig växer.
varje gång jag flyttat de senaste åren så har jag bestämt mig för att hålla städat och det har max funkat en måand eller så sen är kaoset där igen.
Det vill säga där ja lever, där jag sover eller äter eller både och.
I skolan har jag en arbetsbänk där mina verktyg finns, och där VILL jag ha ordning o reda, det finns inget som gör mig så hispig som om den bredvid mig inte har sopat upp spånen på morgonen eller om jag är kvar längre, innan hen gick. eller om dens verktyg ligger i oreda. Det är likadant hos morsan, det första jag gav mig på när jag kom hem igen förra gången var att städa ur snickarboden och skaffa en plats för var sak. De få ggr jag haft möjlighet att jobba i verkstäder har det varit likadant, innan jag går hem återbördar jag varje verktyg till sin plats och sopar av golvet. Där är jag en stor pedant, men varför ska det vara så svårt att hålla samma strikta regim hemma? vad är det för fel på mig?
Är jag bara lat eller lider jag av nån dold bokstav?
Jag läser om hur svårt han har för att ta sig för att tex dammsuga och nickar igenfallande.
Jag har bott här nu i 3 månander och jag tror att jag dammsugit 2 ggr. Jag lever som de där städkärringarna i rent hus skulle säga "i rent snusk".
Jag är medveten om snusket och det får mig att må illa och varje dag när jag kommer hem så tänker jag IDAG ska jag städa och jag börjar plocka upp alla ickegolvsgrejer från golvet. Lägger dem i bästa fall på skrivbordet och där mår jag dåligt av den stora högen som växer och i ett försök att få undan den så lägger jag den på golvet och tänker att jag kollar igenom den sedan. Hur jag än gör så verkar inte energin att städa faktikst infinna sig. Det är så tröttsamt att jag efter bara kanske 10 minuter hamnar i en hög på sängen. och shiten runt mig växer.
varje gång jag flyttat de senaste åren så har jag bestämt mig för att hålla städat och det har max funkat en måand eller så sen är kaoset där igen.
Det vill säga där ja lever, där jag sover eller äter eller både och.
I skolan har jag en arbetsbänk där mina verktyg finns, och där VILL jag ha ordning o reda, det finns inget som gör mig så hispig som om den bredvid mig inte har sopat upp spånen på morgonen eller om jag är kvar längre, innan hen gick. eller om dens verktyg ligger i oreda. Det är likadant hos morsan, det första jag gav mig på när jag kom hem igen förra gången var att städa ur snickarboden och skaffa en plats för var sak. De få ggr jag haft möjlighet att jobba i verkstäder har det varit likadant, innan jag går hem återbördar jag varje verktyg till sin plats och sopar av golvet. Där är jag en stor pedant, men varför ska det vara så svårt att hålla samma strikta regim hemma? vad är det för fel på mig?
Är jag bara lat eller lider jag av nån dold bokstav?
söndag 22 mars 2009
Spegel spegel...
jag står framför spegeln och undrar om det är en kvinna eller man som tittar tillbaka på mig.
det har snart gått 5 månader sen jag tog min första dos med testo, mycket har hänt med kroppen sen dess, men det är även mycket som jag hade hoppats skulle hända som inte hänt.
Jag har haft toppar och dalar. Dagar då jag endast kan se en man, men det finns även dagar då jag bara kan se en kvinna hur hårt jag än anstränger mig. Det är de dagarna som gör mig nedstämd, det är de dagarna som ger mig modlöshetens ande, och det är de dagar då min vänners ord ekar inom mig. " Du kommer aldrig kunna bli nått annat än en kvinna hur mycket du än ändrar ditt utseénde så kommer du ändå vara kvinna" Tänk om de i all sin välmening för flera år sedan hade insett vad de orden sårar mig idag, hur många ggr jag ältar dem varje dag.
Jag befinner mig i ett manslandskap där alla män jag umgås dagligdax accepterar mig som man, men de där dagarna då jag bara ser en kvinna så känner jag mig som en förädare, en varg i fårakläder, eller en vit i en negers kropp.
Jag är inte så rädd att de inte ska se mig som man som jag har varit, men oron att försäga sig med nått i stil med "när jag sprang vårruset" "när vi har mens.." eller nått annat pinsamt hänger med, även rädslan för sommaren då det kommer både badas och troligtvis gås med bar överkropp i skolsalen. Jag velar om jag ska berätta eller inte, det är på ett sätt rätt jobbigt att behöva tänka på vad man säger, samtidigt är det en oerhörd lättnad att bara få vara som vilken kille som helst för första gången.
Och viss av tidigare erfarenheter VET jag att så fort det är ute så kommer de inte längre se mig som en kille. Jag kommer bli en exotisk vara. Jag kommer garanterat få frågor om både hur mitt ev könsorgans er ut och en massa annat åxå. frågor som jag är så trött på att jag bara vill kräkas.
jag bryr mig inte om vad nån annan har i brallan (möjligtvis lite grand om hur killars utrustning ter sig när de bara har kallingarna på sig, men det skyller jag på att jag vill lära mig så att inte en kosntigt formad bula kan föråda mig;) )
Ska försöka för alla er andra FTM's där ute som väntar med spänning på erat testo att förklara vad som hänt sedan jag började med testo.
det första jag märkte var att rösten lät som om den var förkyld, därefter började det klia i halsen som om jag råkat andats in små dammkorn. Sen gjorde den ett jättedipp, gick sedan upp igen och har nu stabiliserat sig någorlunda på en skapligt låg nivå. (blir fortfarande förvånad när jag öppnar munnen och det inte är den däringa kvinnorösten som kommer ut)
Nästa grej jag märkte var att jag började få muskler främst på armarna trots att jag inte tränade någonting. Därefter började det så smått att komma lite grövre hår på armarna, sedan på benen och plötsligt utan förvarning från en vecka till nästa så täcktes min mage av en ljusgrå päls.
idag är mitt ansiktshår obefintligt (det enda ställe där jag verkligen längtat efter hår)det är visserligen lite tjockare än innan, men det är fortfarande bara som tjejbehåring. Jag har iallafall tänkt att jag ska se om mina polisonger vill växa till sig något om jag låter dem vara för jag kan ana vissa mörka strån bland dem, och jag drömmer fortfarande om att vara skapligt skäggig till min 25 års dag som infaller om ca 1 månad.
Jag hade hoppats att min matsmältning skulle explodera och bara låta kilona+ fettet rasa av mig istället verkar det som att matsmältingen är konstant om möjligt lite långsammare och det enda som sker är att min mage blir större och större och vågen visar på mer o mer vikt.
Mensen kom med 2 veckors mellanrum i ca 1,5 månad. Därefter har jag inte sett skymten av den och jag börjar glömma att jag någonsin haft det. *Yippie*
i övrigt är jag lugnare, mer harmonisk och kan med glatt ärligt sinne säga att jag mår bra. nästan oförskämt bra! Men jag tror att det är så här som "vanliga friska" människor mår, och vad som än händer framöver med utredningen så vill jag ALDRIG mer leva på östrogen. Aldrig mer känna mig så nerstämd och svart inuti som jag gjorde då.
Och jag vill att spegeln ska fortsätta att visa en man, en man som blir manligare och manligare.
det har snart gått 5 månader sen jag tog min första dos med testo, mycket har hänt med kroppen sen dess, men det är även mycket som jag hade hoppats skulle hända som inte hänt.
Jag har haft toppar och dalar. Dagar då jag endast kan se en man, men det finns även dagar då jag bara kan se en kvinna hur hårt jag än anstränger mig. Det är de dagarna som gör mig nedstämd, det är de dagarna som ger mig modlöshetens ande, och det är de dagar då min vänners ord ekar inom mig. " Du kommer aldrig kunna bli nått annat än en kvinna hur mycket du än ändrar ditt utseénde så kommer du ändå vara kvinna" Tänk om de i all sin välmening för flera år sedan hade insett vad de orden sårar mig idag, hur många ggr jag ältar dem varje dag.
Jag befinner mig i ett manslandskap där alla män jag umgås dagligdax accepterar mig som man, men de där dagarna då jag bara ser en kvinna så känner jag mig som en förädare, en varg i fårakläder, eller en vit i en negers kropp.
Jag är inte så rädd att de inte ska se mig som man som jag har varit, men oron att försäga sig med nått i stil med "när jag sprang vårruset" "när vi har mens.." eller nått annat pinsamt hänger med, även rädslan för sommaren då det kommer både badas och troligtvis gås med bar överkropp i skolsalen. Jag velar om jag ska berätta eller inte, det är på ett sätt rätt jobbigt att behöva tänka på vad man säger, samtidigt är det en oerhörd lättnad att bara få vara som vilken kille som helst för första gången.
Och viss av tidigare erfarenheter VET jag att så fort det är ute så kommer de inte längre se mig som en kille. Jag kommer bli en exotisk vara. Jag kommer garanterat få frågor om både hur mitt ev könsorgans er ut och en massa annat åxå. frågor som jag är så trött på att jag bara vill kräkas.
jag bryr mig inte om vad nån annan har i brallan (möjligtvis lite grand om hur killars utrustning ter sig när de bara har kallingarna på sig, men det skyller jag på att jag vill lära mig så att inte en kosntigt formad bula kan föråda mig;) )
Ska försöka för alla er andra FTM's där ute som väntar med spänning på erat testo att förklara vad som hänt sedan jag började med testo.
det första jag märkte var att rösten lät som om den var förkyld, därefter började det klia i halsen som om jag råkat andats in små dammkorn. Sen gjorde den ett jättedipp, gick sedan upp igen och har nu stabiliserat sig någorlunda på en skapligt låg nivå. (blir fortfarande förvånad när jag öppnar munnen och det inte är den däringa kvinnorösten som kommer ut)
Nästa grej jag märkte var att jag började få muskler främst på armarna trots att jag inte tränade någonting. Därefter började det så smått att komma lite grövre hår på armarna, sedan på benen och plötsligt utan förvarning från en vecka till nästa så täcktes min mage av en ljusgrå päls.
idag är mitt ansiktshår obefintligt (det enda ställe där jag verkligen längtat efter hår)det är visserligen lite tjockare än innan, men det är fortfarande bara som tjejbehåring. Jag har iallafall tänkt att jag ska se om mina polisonger vill växa till sig något om jag låter dem vara för jag kan ana vissa mörka strån bland dem, och jag drömmer fortfarande om att vara skapligt skäggig till min 25 års dag som infaller om ca 1 månad.
Jag hade hoppats att min matsmältning skulle explodera och bara låta kilona+ fettet rasa av mig istället verkar det som att matsmältingen är konstant om möjligt lite långsammare och det enda som sker är att min mage blir större och större och vågen visar på mer o mer vikt.
Mensen kom med 2 veckors mellanrum i ca 1,5 månad. Därefter har jag inte sett skymten av den och jag börjar glömma att jag någonsin haft det. *Yippie*
i övrigt är jag lugnare, mer harmonisk och kan med glatt ärligt sinne säga att jag mår bra. nästan oförskämt bra! Men jag tror att det är så här som "vanliga friska" människor mår, och vad som än händer framöver med utredningen så vill jag ALDRIG mer leva på östrogen. Aldrig mer känna mig så nerstämd och svart inuti som jag gjorde då.
Och jag vill att spegeln ska fortsätta att visa en man, en man som blir manligare och manligare.
torsdag 12 mars 2009
Sluta tvångskastrera oss!
I somras på priden gick jag i paraden under en banderoll med texten "stop Forzed sterilisation of Transexuals" eller iaf nått ditåt.
Då fick jag frågan om var det hände någonstans, på svaret just nu i sverige så ryggade människan och sa bara "nä du ljuger" lite lätt upprivet.
Men faktum är att för att få genomgå ett juridiskt könsbyte så måste man vara steril eller sterilisera sig. Ett faktum som inte stört mig nämnvärt då jag ändå hade tänkt göra det, det vill säga innan jag hörde talas om Tomas Beatie. en transman i USA som själv födde hans och frugans barn. det fick mig att börja tänka på barn. I samma veva kom jag att tänka på förslaget till ny lag om könsbyten Sou 2007:16 Som redan när jag läste den 2007 slog emot mig som något fruktansvärt och att jag under inga omständigheter tänkte gå med på det.
Den föll dock i glömska för att sedan vakna till liv av Tomas berättelse. Nu är den på tapeten igen.
Och i det nya lagförslaget har de skrotat steriliseringen för att istället använda termen "...avlägsnande av könskörtlar" med andra ord kastrering.
ett språkval som gått många förbi, och några var glada åt att steriliseringen skrotades. Men alternativet... För mig som FTM är det ett sjukt mycket större ingrepp som dessutom innebär oerhöst stora hälsorisker att ta bort äggstockar och livmoder. Kanske kommer jag ändå vilja göra det, men det tycker jag ska vara mitt val och inte statens beslut.
Gör som jag och skriv under namninsamlingen för att hindra staten från att tvångskastrera människor år 2009.
Bakom initiativet står ett par transaktivister du kan läsa deras text här
Då fick jag frågan om var det hände någonstans, på svaret just nu i sverige så ryggade människan och sa bara "nä du ljuger" lite lätt upprivet.
Men faktum är att för att få genomgå ett juridiskt könsbyte så måste man vara steril eller sterilisera sig. Ett faktum som inte stört mig nämnvärt då jag ändå hade tänkt göra det, det vill säga innan jag hörde talas om Tomas Beatie. en transman i USA som själv födde hans och frugans barn. det fick mig att börja tänka på barn. I samma veva kom jag att tänka på förslaget till ny lag om könsbyten Sou 2007:16 Som redan när jag läste den 2007 slog emot mig som något fruktansvärt och att jag under inga omständigheter tänkte gå med på det.
Den föll dock i glömska för att sedan vakna till liv av Tomas berättelse. Nu är den på tapeten igen.
Och i det nya lagförslaget har de skrotat steriliseringen för att istället använda termen "...avlägsnande av könskörtlar" med andra ord kastrering.
ett språkval som gått många förbi, och några var glada åt att steriliseringen skrotades. Men alternativet... För mig som FTM är det ett sjukt mycket större ingrepp som dessutom innebär oerhöst stora hälsorisker att ta bort äggstockar och livmoder. Kanske kommer jag ändå vilja göra det, men det tycker jag ska vara mitt val och inte statens beslut.
Gör som jag och skriv under namninsamlingen för att hindra staten från att tvångskastrera människor år 2009.
Bakom initiativet står ett par transaktivister du kan läsa deras text här
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
