Idag var det student för lillkusinen, Henoms familj har knappt pratat med min familj alls sedan jag kom ut inför dem, och jag blev inte bjuden när näst äldsta gifte sig nu i våras. Men likväl så ville jag verkligen komma till min kusins student. Hen och jag har alltid stått varandra närmast av kusinerna. Jag har lixom känt nån slags connection. Och viss av hur oerhört ledsen jag blev av de som inte dök upp på min egen student så lånade jag pengar av morsan till biljetten och var därmed med idag.
Jag hade glömt hur oerhört möe folk d är på sånna där tillställningar när det sker i en större stad.
Jag hade en lång stund då jag famnade i mörker efter var de kunde vara innan jag kom på att jag kunde ringa morsan o fråga efter mobilnummer.
När jag så ÄNTLIGEN på typ 5:e försöket fick tag på min morbror och fick deras lokalisering så var det lätt att hitta dem, jag var übernervös men bestämde mig för att vara så mycket som vanligt iaf. För att visa att jag inte har förvandlats till ett freak. Mina hejrop möttes av tystnad och när jag nickade och log till dem en efter en så tittade de antingen åt ett annat håll eller brydde sig helt enkelt inte, jag stod typ 15 cm från min äldsta kusin och hon sa inte ens hej, och inte såg hon mig eller utan låtsades bara som om jag var en av mängden människor som var runtomkring och som verkligen inte hade nått att göra med henne.
Jag brast inombords och ville bara rusa därifrån, alla deras döda blickar, eller blickar som i bästa fall visade mig som en sur disktrasa.
När sedan min kusin kommer i sina fina studentkläder och mössan på d färgade håret och jag hänger min present över halsen och hen varken verkade glatt överraskad (som var min plan) eller arg utan bara "jaha tack" neutral för att sedan vända sig till sin familj igen. Jag stod där som ett fån och ville varken bara gå eller vara alltför klängig.
Jag hade väl så smått hoppats på att få bli medbjuden på festen efteråt, om inte annat så för att visa att jag fortfarande var samma människa, men deras tystnad sa verkligen ALLT, de ville inte ha mig där och jag gick oerhört nedslagen därifrån.
Jag har förberett mig på att de troligtivs skulle börja hata mig pga min resa, men att inte ens hälsa hövligt på mig utan bara se mig som luft.
Jag är förkrossad.
samtidigt är jag glad, för mina föräldrar stöttar mig iaf till 300% de vänner som inte sållades bort under det första turbulenta året finns åxå kvar och stöttar mig. de flesta har idag helt accepterat både d nya namnet o pronomet, vissa som ja inte träffar så ofta har fortfarande svårt för mitt namn, men de försöker.
Jag är IMPAD av de av er där ute som får göra den här resan helt på egen hand, om jag inte hade haft d stödet jag har utan att även mina föräldrar hade gjort som min mosters familj så hade jag aldrig orkat. Då hade jag varit en död nu.
Nu som idag när jag känner för att ge upp allt för att hjärtat är så brustet, så är det NI mina älskade föräldrar och vänner som får mig att fortsätta gå framåt och vilja vakna även imorgon.
TACK för att ni finns!
den 12 juni 2009
den 28 maj 2009
så trött på att vara en K.U.K
Nu är jag i en djup svacka igen, en som inte kommer gå över förräns tidigast i oktober.
Det är sommar utomhus, i skolsalen börjar grabbarna gå i linnen eller med bara överkroppar, Själv håller jag envist fast vid min långärmade underställströja och en stor t-shirt utanpå, allt för att INTE avslöja mig. Ändå är rädslan där varenda jävla dag, *ser mig om över axeln med skrämd blick* är det någon som anar?
Det är åxå nu folk börjar klä av sig och ta ett dopp eller 2. Det är nu som alla grabbar går i surfshorts eller om man är på sjön bara drar av sig i boxerkallingar och hoppar i. Det är nu folk börjar snacka om "nakenhet".
Senast idag hörde jag att jag skulle klä av mig naken och gå som reklampelare med bara en liten trätunna runt "känsliga delar". Jag försökte skämta bort det med att alla människor som såg mig skulle få mardrömmar för resten av livet. hahaha
Inom mig växte dock frustartionen, jag önskar så att jag KUNDE gå på stan endast iklädd en trätunna, det är det som skulle vara det normala.
Men jag har för det första ingen kuk, nått som gör mig just till en K.U.K eller Kille Utan Kuk.
Sen har jag äckliga feta fula fettklumpar på magen, och de är nog det värsta av allt. Ibland kan jag acceptera att de finns där, inte gilla dem, men acceptera dem. Men så här under sommartid så går det bara inte, jag fylls bara av vämjelse, skam, äckel, frutsration, ilska , ledsenhet, ännu mera äckel och jag KRÄKS.
Jag klarar inte av att ta en dusch utan att vilja dö på stört.
Ibland kan jag sitta "naken" på rummet, eller med bara en t-shirt men nu är det binder på 24/7 som gäller, inte så hälsosamt i längden tror jag och jag börjar lukta äcklig pattsvett igen. Men jag pallar verkligen inte med dem. tur att jag har lämnat alla knivar i skolan annars skulle jag nog bara ta en kniv och karva bort dem.
JAg vill inte längre hata den här kroppen, jag vill inte se mig själv i en spegel och bara känna äckel. Jag vill kunna se mig i en spegel och se "mig", se den jag alltid velat vara, kunna vara stolt över den feta ynglingen. inte kräkas.
d är 3 år sen jag badade på riktigt för att jag inte pallar med brösten, hur många år till kommer det att ta, innan jag kan ta en simtur igen utan att vilja dränka mig på köpet.
Kommer jag verkligen orka en helvetessommar till? eller kommer detta att bli min sista, och någon hitta en halvrutten kropp någonstans lagom till skolstarten?
Så trött på det här...
Det är sommar utomhus, i skolsalen börjar grabbarna gå i linnen eller med bara överkroppar, Själv håller jag envist fast vid min långärmade underställströja och en stor t-shirt utanpå, allt för att INTE avslöja mig. Ändå är rädslan där varenda jävla dag, *ser mig om över axeln med skrämd blick* är det någon som anar?
Det är åxå nu folk börjar klä av sig och ta ett dopp eller 2. Det är nu som alla grabbar går i surfshorts eller om man är på sjön bara drar av sig i boxerkallingar och hoppar i. Det är nu folk börjar snacka om "nakenhet".
Senast idag hörde jag att jag skulle klä av mig naken och gå som reklampelare med bara en liten trätunna runt "känsliga delar". Jag försökte skämta bort det med att alla människor som såg mig skulle få mardrömmar för resten av livet. hahaha
Inom mig växte dock frustartionen, jag önskar så att jag KUNDE gå på stan endast iklädd en trätunna, det är det som skulle vara det normala.
Men jag har för det första ingen kuk, nått som gör mig just till en K.U.K eller Kille Utan Kuk.
Sen har jag äckliga feta fula fettklumpar på magen, och de är nog det värsta av allt. Ibland kan jag acceptera att de finns där, inte gilla dem, men acceptera dem. Men så här under sommartid så går det bara inte, jag fylls bara av vämjelse, skam, äckel, frutsration, ilska , ledsenhet, ännu mera äckel och jag KRÄKS.
Jag klarar inte av att ta en dusch utan att vilja dö på stört.
Ibland kan jag sitta "naken" på rummet, eller med bara en t-shirt men nu är det binder på 24/7 som gäller, inte så hälsosamt i längden tror jag och jag börjar lukta äcklig pattsvett igen. Men jag pallar verkligen inte med dem. tur att jag har lämnat alla knivar i skolan annars skulle jag nog bara ta en kniv och karva bort dem.
JAg vill inte längre hata den här kroppen, jag vill inte se mig själv i en spegel och bara känna äckel. Jag vill kunna se mig i en spegel och se "mig", se den jag alltid velat vara, kunna vara stolt över den feta ynglingen. inte kräkas.
d är 3 år sen jag badade på riktigt för att jag inte pallar med brösten, hur många år till kommer det att ta, innan jag kan ta en simtur igen utan att vilja dränka mig på köpet.
Kommer jag verkligen orka en helvetessommar till? eller kommer detta att bli min sista, och någon hitta en halvrutten kropp någonstans lagom till skolstarten?
Så trött på det här...
den 19 maj 2009
Sjukhusvistelse och transkompetens
Ni som inte vill läsa smaskiga detaljer om hur sjuk jag varit/är var vänliga läs ej detta blogginlägg. Ni som bara oroar er över min hälsa, jag tror att det för er egen hälsa är bäst att ni inte läser längre, för jag orkar inte med några "Men du måste ju ta hand om dig".
Här följer nu en redogörelse dels av min sjukdom och dels av bemötandet på sjukan. och risken är att det blir rätt långt.
Fredag em, ca Kl 3 finner en klasskompis och den ena läraren mig liggande på golvet. Då har jag troligtvis varit mer eller mindre borta i 2,5h. Borta såpass att jag inte kunde röra mig, och allting runtomkring mig var bara ett djupt mörker, men så pass vaken att jag hörde vartenda? knak i den gamla kåken.
De ser med oro på mig när jag till slut vaknar till liv och ber mig enträget att söka vård. Jag viftar bort det, d var ju inte så farligt. Men sen kom jag på att jag ju hade varit borta även i torsdags en stund. Och jag satte mig vid skrivbordet och funderade. Vägde för och emot. Tar sedan luren och med en djup suck ringer jag sjukvårdsupplysningen. Förklarar vad som hänt och undrar om d kan vara TBE, det var det enda jag kunde komma på att jag kunde ha drabbats av. Rösten i andra änden mal på som om hen läste beskrivningen bara så där rakt upp å ner. När jag nekar allt hen har att säga om borrelia, för det fanns tydligen ingen beskrivning på TBE. Så säger hen att det säkert inte är någon fara, d var vad jag misstänkte men så tänkte jag på lärarens hot om att bli portad från skolan efter skoltid och portad från maskinverkstan. D klarar jag inte så jag sa vad min lärare sagt och då får jag en uppgiven suck och "ja d är väl bäst du kommer in på akuten dårå".
Väl där efter en aningens vinglig cykelfärd och i undersökningsrummet så ber sköterskan mig att ta av mig på överkroppen så att hen ska kunna ta ett EKG.
Jag rodnar och börjar stamma mummlande. Jag tar motvilligt av mig skjortan,
- Linnet åxå.
Jag rodnar ännu mer och mumlar nått om att jag är trans samtidigt som jag försynt pekar på brösten,
-Oj de såg jag inte ens, men du behöver inte vara orolig jag har sett alla typer av kroppar och du behöver inte vara generad.
Jag famlar tafatt med att få av mig bindern, samtidigt som hen bakom ryggen på mig nämner att jag måste tycka att det är jättejobbigt.
en nick från mig och ett ja svar.
-hen bara, jag lovar att det inte kommer ta lång tid.
Jag lägger mig på bristen med bar bringa och försöker fokusera på nått roligt, och inte på att jag visar mina kvinnopattar för en vilt främmande människa som dessutom klämmer fast elektroder på ytterst känsliga ställen, försöker få bort paniken.
Men hen var hänsynsfull och när elektroderna var på plats drog hen försiktigt sjukhusskjortan över brösten så jag iaf slapp se dem. Hen frågar vad som hänt och hur jag mår varvat med frågor om transexuella. Berättar att hen när jag kom aldrig hade kunnat ana att jag inte var kille, Hen hade sett en käck ung kille komma från väntrummet.
de orden värmde mig.
Hen skrev in att jag var transexuell FTM i journalen och att jag tog testo.
När jag efter diverse provtagningar och möte med ett antal läkare och sköterskor så kom jag så upp på den första avdelningen. och där hamnade jag i samma rum som en gladlynt grabb. Där fick jag även ett portabelt EKG? fastsatt. Och varje gång de kom in och bad mig klä av mig så hamnade hjärtat i halsgropen, De skulle även ta ett EKG där, men då fick jag komma till ett angränsande rum där ingen låg för tillfället.
Natten passerade i oerhörd rastlöshet där jag mestadels var uppe o knatade runt , runt runt i korridoren. Lyssnade på min mp3 och försökte förgäves finna en skön sovställning med alla elektroder och midjeväskan som själva dosan låg i.
När jag legat o vridit mig ett tag hörde jag grannens röst bakom skärmen som avdelade rummet. Och plötsligt fann jag mig i en halvdjup diskussion om d mesta. KL 2 droppade han av och jag tog ytterligare en repa i korridoren innan jag kl 3 gick och la mig helt utmattad.
När morgonen kommer med Nya sköterskor och även doktorsrond så får jag en utländsk en som jag knappt förstår vad han säger, Men han ville att jag skulle klä av mig, jag klädde av mig skjortan,
- den åxå, han pekade på min binder.
-måste jag? jag gör det helst inte
jag började dra upp den och han fick se mina bröst varpå han sa
-jag förstår varför inte. och sedan lyssnade han genom bindern istället.
Strax därefter fick jag komma till en annan avdelning och eget rum.
Trots att jag saknade min roomie mycket och alla söta sjuksköterskor så tyckte jag det var skönt att slippa oroa mig för att någon som inte var sjuksköterska och därmed var mer eller mindre tvungen att se mig naken faktiskt skulle råka se det.
Dock var sköterskorna där äldre och aningens lite mer trötta på sitt jobb.
Jag träffar nästa läkare, en kvinna. Och hastigt undrar jag om de har gett mig en kvinna för att jag är "kvinna" eller...
Henne hade jag ännu svårare att förstå men iaf så sa hon att hon skulle göra ett ultraljud på mig efter lunchen.
DET var det mest bisarra jag någonsin varit med om tror jag. Kommer in i ett litet rum med en "skärm", varpå hon bryskt säger åt mig att klä av mig, Jag tvekar en sekund. och ser hur hon tar den där staven i handen och smetar på nån gele.
Tar av mig kläderna samtidigt som hjärnan skenar av panik.
Aldrig någonsin har jag drömt om att jag skulle få se en sån.
Nu ligger jag där återigen med bar överkropp, och plötsligt från ingenstans bara visste jag att jag var gravid och jag kände mig oerhört äcklad. Det var så oerhört främmande att jag inte ens kan finna orden för det. Och situationen var så psykisk jobbig att jag inte fann ord då heller. Hon sätter manicken på mitt högra bröst.
Jag trodde jag skulle dö på fläcken så jobbigt var det. Sen gnider hon runt den där samtidigt som jag kämpar för att hålla tillbaka mina tårar och försöka tänka på någonting trevligt som mina ludna ben. På skärmen dyker mitt hjärta upp och jag ser hur det "lever". Men hela tiden var jag säker på att det skulle visa sig vara ett barn istället, och att jag då skulle dö av skämighet.
Hon ber mig lägga mig på sidan och trycker bokstavligt talt in både bröstet och ev revben därunder, jag kvider till av smärta och hon tittar på skärmen och trycker ännu hårdare.
Jag mår ännu mer illa.
När hon även lyssnat på det i olika frekvenser skickade hon bort mig, med en nick sa hon att jag kunde torka av mig vid handfatet i hörnet. Jag fick se mig själv i spegeln, naken och blottad och det var mer än vad jag klarade av. Försökte hålla tillbaka paniken medans jag torkade av gelen från bröstet. sen snabbt på med bindern och min egen skjorta och ut genom dörren och tillbaka till sängens ensamhet.
Eftermiddagen förflöt i ett oerhört rus av fruktansvärd rastlöshet, jag gick runt, runt runt på avdelningen tills alla sjuksystrar frågade vad jag höll på med, då gick jag in på rummet men jag var så rastlös o träningssugen att jag inte kunde låta bli att dra ett par armhävningar, situps och köra lite 9angles.
Det var dock mer än vad kroppen klarade av och lagom när jag kommit upp i sängen så slocknande jag bort i mörkret igen.
Vaknar till liv på kvällen när 5 syrror står vid sängen, ropar mitt namn och nyper mig lite här o var. Någon ruskar mig. och sakta, sakta sakta svävar jag uppåt i mörkret och blir vid medvetande igen.
Efter att ha ätit så var jag helt utmattad och föll tidigt i drömlös skön sömn som varade ända till morgonen.
Söndagen hände inte så mycket på, men jag kände mig ensam o rastlös och efter kvällsmaten skenade hjärtat iväg uppåt 120 igen och jag tuppade av. Syrrorna som jobbade nu fick mer eller mindre panik och gav mig syrgas, det var rätt skönt och jag piggmade till nästan direkt, istället för att segas upp av egen kraft. De tillkallade en läkare som undersökte mig och gav dem en utskällning för syrgasen,
Sen föll jag ner igen och de tog ett nytt EKG.
Hela natten kändes det sedan som om jag svävade mellan mörker och ljus, allting avslutades med att jag låg och skakade helt okontrollerat men vid fullt medvetande och en puls som låg närmare 140. Hur länge jag skakade vet jag inte, men det kom in en sköterska och tog ytterligare ett EKG.
efter det var jag så slut att jag inte ens visste vad jag hette.
När det är frukost dax så är jag så utmattad att jag stapplar ut, tar en tallrik fil o 2 mackor, men orkade bara äta 1 av dem, går sedan tillbaka för att fortsätta sova, men när jag borstar tänderna så vänder sig magen ut o in och jag spyr upp i handfatet.
totalt slut somnar jag och vaknar först när ronden kommer vid 11 tiden.
Den där hjärtspecialisten som förödmjukade mig så mycket med ultraljudet, en ung läkarstudent och en av syrrorna. Tittar på mig som om jag är en varg i fårakläder. Och säger att mitt hjärta är helt friskt.
Det slår visserligen fortare än vad som är brukligt i perioder, men det är absolut INGET fel på det. Och jag var återigen hypokondriker. och blev utskriven illa kvickt.
Dock sa läkarstudenten, som var den som skrev ut mig att han skulle skicka remiss till MR och EEG, så att de även kunde utesluta att det var nått neurologiskt. Men jag visste instinktivt att han inte trodde på att det kunde va nått sånt utan att jag bara inbillar mig.
Kontentan av dessa dagar har varit att jag inte känt mig så obekväm med att visa pattarna som jag trodde (utom då ultraljudet).
Och att antingen om syrrorna läst i journalen om mig eller bara är oerhört open minded, eller så vana vid alla möjliga kroppar att de inte reagerat nämnvärt när de fått se mina bröst. Utan de var helt ok med det och behandlade det som vilken bröstkorg som helst. Det gjorde åxå att jag kunde slappna av betydligt. Och Inte en enda gång hörde jag dem nämna mig som tjej, utan det var alltid. Han, du vet grabben på rum AA. Inte heller en enda gång verkade de tycka att mitt namn eller personnummer var konstigt. Nått jag alltid råkar ut för annars där folk VET vad som avgör manligt/kvinnligt. Om de anade eller visste att jag var tjej så var det iaf inget de visade. De kanske t.om trodde att jag bara var en grabb som haft lite otur, min mage är ju trots allt rätt luden i dagsläget. Och jag levde i en miljö i nästan 4 dagar då INGEN frågade vad jag hetat förut, hur det är att vara trans och om jag har kuk eller inte. Det vara bara den första sjuksköterskan som frågade lite, och det rörde sig mest kring d sociala och inte så intimt. D var skönt.
Jag lever ju stealth här och ingen i skolan vet heller, men de har ju heller iofs ingen aning om att jag över huvudtaget varit någon annan än den jag är idag.
De enda som verkade lite chockade var faktiskt städerskorna som skulle bädda min säng i måndags morse, kanske för att jag bara ställde mig upp i kallingarna och inte brydde mig om att de var där medans jag drog på mig shortsen. hahaha.
Man blir lite skadad kanske av att behöva näcka för folk hela tiden :P
Här följer nu en redogörelse dels av min sjukdom och dels av bemötandet på sjukan. och risken är att det blir rätt långt.
Fredag em, ca Kl 3 finner en klasskompis och den ena läraren mig liggande på golvet. Då har jag troligtvis varit mer eller mindre borta i 2,5h. Borta såpass att jag inte kunde röra mig, och allting runtomkring mig var bara ett djupt mörker, men så pass vaken att jag hörde vartenda? knak i den gamla kåken.
De ser med oro på mig när jag till slut vaknar till liv och ber mig enträget att söka vård. Jag viftar bort det, d var ju inte så farligt. Men sen kom jag på att jag ju hade varit borta även i torsdags en stund. Och jag satte mig vid skrivbordet och funderade. Vägde för och emot. Tar sedan luren och med en djup suck ringer jag sjukvårdsupplysningen. Förklarar vad som hänt och undrar om d kan vara TBE, det var det enda jag kunde komma på att jag kunde ha drabbats av. Rösten i andra änden mal på som om hen läste beskrivningen bara så där rakt upp å ner. När jag nekar allt hen har att säga om borrelia, för det fanns tydligen ingen beskrivning på TBE. Så säger hen att det säkert inte är någon fara, d var vad jag misstänkte men så tänkte jag på lärarens hot om att bli portad från skolan efter skoltid och portad från maskinverkstan. D klarar jag inte så jag sa vad min lärare sagt och då får jag en uppgiven suck och "ja d är väl bäst du kommer in på akuten dårå".
Väl där efter en aningens vinglig cykelfärd och i undersökningsrummet så ber sköterskan mig att ta av mig på överkroppen så att hen ska kunna ta ett EKG.
Jag rodnar och börjar stamma mummlande. Jag tar motvilligt av mig skjortan,
- Linnet åxå.
Jag rodnar ännu mer och mumlar nått om att jag är trans samtidigt som jag försynt pekar på brösten,
-Oj de såg jag inte ens, men du behöver inte vara orolig jag har sett alla typer av kroppar och du behöver inte vara generad.
Jag famlar tafatt med att få av mig bindern, samtidigt som hen bakom ryggen på mig nämner att jag måste tycka att det är jättejobbigt.
en nick från mig och ett ja svar.
-hen bara, jag lovar att det inte kommer ta lång tid.
Jag lägger mig på bristen med bar bringa och försöker fokusera på nått roligt, och inte på att jag visar mina kvinnopattar för en vilt främmande människa som dessutom klämmer fast elektroder på ytterst känsliga ställen, försöker få bort paniken.
Men hen var hänsynsfull och när elektroderna var på plats drog hen försiktigt sjukhusskjortan över brösten så jag iaf slapp se dem. Hen frågar vad som hänt och hur jag mår varvat med frågor om transexuella. Berättar att hen när jag kom aldrig hade kunnat ana att jag inte var kille, Hen hade sett en käck ung kille komma från väntrummet.
de orden värmde mig.
Hen skrev in att jag var transexuell FTM i journalen och att jag tog testo.
När jag efter diverse provtagningar och möte med ett antal läkare och sköterskor så kom jag så upp på den första avdelningen. och där hamnade jag i samma rum som en gladlynt grabb. Där fick jag även ett portabelt EKG? fastsatt. Och varje gång de kom in och bad mig klä av mig så hamnade hjärtat i halsgropen, De skulle även ta ett EKG där, men då fick jag komma till ett angränsande rum där ingen låg för tillfället.
Natten passerade i oerhörd rastlöshet där jag mestadels var uppe o knatade runt , runt runt i korridoren. Lyssnade på min mp3 och försökte förgäves finna en skön sovställning med alla elektroder och midjeväskan som själva dosan låg i.
När jag legat o vridit mig ett tag hörde jag grannens röst bakom skärmen som avdelade rummet. Och plötsligt fann jag mig i en halvdjup diskussion om d mesta. KL 2 droppade han av och jag tog ytterligare en repa i korridoren innan jag kl 3 gick och la mig helt utmattad.
När morgonen kommer med Nya sköterskor och även doktorsrond så får jag en utländsk en som jag knappt förstår vad han säger, Men han ville att jag skulle klä av mig, jag klädde av mig skjortan,
- den åxå, han pekade på min binder.
-måste jag? jag gör det helst inte
jag började dra upp den och han fick se mina bröst varpå han sa
-jag förstår varför inte. och sedan lyssnade han genom bindern istället.
Strax därefter fick jag komma till en annan avdelning och eget rum.
Trots att jag saknade min roomie mycket och alla söta sjuksköterskor så tyckte jag det var skönt att slippa oroa mig för att någon som inte var sjuksköterska och därmed var mer eller mindre tvungen att se mig naken faktiskt skulle råka se det.
Dock var sköterskorna där äldre och aningens lite mer trötta på sitt jobb.
Jag träffar nästa läkare, en kvinna. Och hastigt undrar jag om de har gett mig en kvinna för att jag är "kvinna" eller...
Henne hade jag ännu svårare att förstå men iaf så sa hon att hon skulle göra ett ultraljud på mig efter lunchen.
DET var det mest bisarra jag någonsin varit med om tror jag. Kommer in i ett litet rum med en "skärm", varpå hon bryskt säger åt mig att klä av mig, Jag tvekar en sekund. och ser hur hon tar den där staven i handen och smetar på nån gele.
Tar av mig kläderna samtidigt som hjärnan skenar av panik.
Aldrig någonsin har jag drömt om att jag skulle få se en sån.
Nu ligger jag där återigen med bar överkropp, och plötsligt från ingenstans bara visste jag att jag var gravid och jag kände mig oerhört äcklad. Det var så oerhört främmande att jag inte ens kan finna orden för det. Och situationen var så psykisk jobbig att jag inte fann ord då heller. Hon sätter manicken på mitt högra bröst.
Jag trodde jag skulle dö på fläcken så jobbigt var det. Sen gnider hon runt den där samtidigt som jag kämpar för att hålla tillbaka mina tårar och försöka tänka på någonting trevligt som mina ludna ben. På skärmen dyker mitt hjärta upp och jag ser hur det "lever". Men hela tiden var jag säker på att det skulle visa sig vara ett barn istället, och att jag då skulle dö av skämighet.
Hon ber mig lägga mig på sidan och trycker bokstavligt talt in både bröstet och ev revben därunder, jag kvider till av smärta och hon tittar på skärmen och trycker ännu hårdare.
Jag mår ännu mer illa.
När hon även lyssnat på det i olika frekvenser skickade hon bort mig, med en nick sa hon att jag kunde torka av mig vid handfatet i hörnet. Jag fick se mig själv i spegeln, naken och blottad och det var mer än vad jag klarade av. Försökte hålla tillbaka paniken medans jag torkade av gelen från bröstet. sen snabbt på med bindern och min egen skjorta och ut genom dörren och tillbaka till sängens ensamhet.
Eftermiddagen förflöt i ett oerhört rus av fruktansvärd rastlöshet, jag gick runt, runt runt på avdelningen tills alla sjuksystrar frågade vad jag höll på med, då gick jag in på rummet men jag var så rastlös o träningssugen att jag inte kunde låta bli att dra ett par armhävningar, situps och köra lite 9angles.
Det var dock mer än vad kroppen klarade av och lagom när jag kommit upp i sängen så slocknande jag bort i mörkret igen.
Vaknar till liv på kvällen när 5 syrror står vid sängen, ropar mitt namn och nyper mig lite här o var. Någon ruskar mig. och sakta, sakta sakta svävar jag uppåt i mörkret och blir vid medvetande igen.
Efter att ha ätit så var jag helt utmattad och föll tidigt i drömlös skön sömn som varade ända till morgonen.
Söndagen hände inte så mycket på, men jag kände mig ensam o rastlös och efter kvällsmaten skenade hjärtat iväg uppåt 120 igen och jag tuppade av. Syrrorna som jobbade nu fick mer eller mindre panik och gav mig syrgas, det var rätt skönt och jag piggmade till nästan direkt, istället för att segas upp av egen kraft. De tillkallade en läkare som undersökte mig och gav dem en utskällning för syrgasen,
Sen föll jag ner igen och de tog ett nytt EKG.
Hela natten kändes det sedan som om jag svävade mellan mörker och ljus, allting avslutades med att jag låg och skakade helt okontrollerat men vid fullt medvetande och en puls som låg närmare 140. Hur länge jag skakade vet jag inte, men det kom in en sköterska och tog ytterligare ett EKG.
efter det var jag så slut att jag inte ens visste vad jag hette.
När det är frukost dax så är jag så utmattad att jag stapplar ut, tar en tallrik fil o 2 mackor, men orkade bara äta 1 av dem, går sedan tillbaka för att fortsätta sova, men när jag borstar tänderna så vänder sig magen ut o in och jag spyr upp i handfatet.
totalt slut somnar jag och vaknar först när ronden kommer vid 11 tiden.
Den där hjärtspecialisten som förödmjukade mig så mycket med ultraljudet, en ung läkarstudent och en av syrrorna. Tittar på mig som om jag är en varg i fårakläder. Och säger att mitt hjärta är helt friskt.
Det slår visserligen fortare än vad som är brukligt i perioder, men det är absolut INGET fel på det. Och jag var återigen hypokondriker. och blev utskriven illa kvickt.
Dock sa läkarstudenten, som var den som skrev ut mig att han skulle skicka remiss till MR och EEG, så att de även kunde utesluta att det var nått neurologiskt. Men jag visste instinktivt att han inte trodde på att det kunde va nått sånt utan att jag bara inbillar mig.
Kontentan av dessa dagar har varit att jag inte känt mig så obekväm med att visa pattarna som jag trodde (utom då ultraljudet).
Och att antingen om syrrorna läst i journalen om mig eller bara är oerhört open minded, eller så vana vid alla möjliga kroppar att de inte reagerat nämnvärt när de fått se mina bröst. Utan de var helt ok med det och behandlade det som vilken bröstkorg som helst. Det gjorde åxå att jag kunde slappna av betydligt. Och Inte en enda gång hörde jag dem nämna mig som tjej, utan det var alltid. Han, du vet grabben på rum AA. Inte heller en enda gång verkade de tycka att mitt namn eller personnummer var konstigt. Nått jag alltid råkar ut för annars där folk VET vad som avgör manligt/kvinnligt. Om de anade eller visste att jag var tjej så var det iaf inget de visade. De kanske t.om trodde att jag bara var en grabb som haft lite otur, min mage är ju trots allt rätt luden i dagsläget. Och jag levde i en miljö i nästan 4 dagar då INGEN frågade vad jag hetat förut, hur det är att vara trans och om jag har kuk eller inte. Det vara bara den första sjuksköterskan som frågade lite, och det rörde sig mest kring d sociala och inte så intimt. D var skönt.
Jag lever ju stealth här och ingen i skolan vet heller, men de har ju heller iofs ingen aning om att jag över huvudtaget varit någon annan än den jag är idag.
De enda som verkade lite chockade var faktiskt städerskorna som skulle bädda min säng i måndags morse, kanske för att jag bara ställde mig upp i kallingarna och inte brydde mig om att de var där medans jag drog på mig shortsen. hahaha.
Man blir lite skadad kanske av att behöva näcka för folk hela tiden :P
den 29 april 2009
första utredningsmötet
I måndags var jag på mitt första utredningsmöte. d var med blandade känslor jag åkte dit. Jag har ju redan gått utredning i 2 år, något hen berättade inte spelade någon roll för framtiden eftersom det inte var hos dem jag gått.
Nästa grej som hen sa var att man måste kastreras, och hen sa det på ungefär samma sätt som man pratar om en katt, när jag lite försynt sa att lagen än så länge väl bara krävde sterilisation, nä för vi är inte som USA, så här är det verkligen INTE okej med män som föder barn. Jag sa att jag inte hade några planer på det, men att det troligt vis borde räcka med en sterilisation för att det skulle funka. men det var tydligen inte tillräckligt för det fanns visst sätt att kringå det på och få barn iallafall.
Hen gick åxå igenom utredningsgången, när jag då lite försynt igen frågade om det fanns något sätt att få hjälp tidigare på än det obligatoriska första året. Svarte var NEJ, minst ett år innan hormoner kanske tom längre. och när det gällde maston så var det olika bud, det ena var att det skedde att en fick en remiss till hand o plastik kirurgen samtidigt som testo. Det andra var att op inte skedde förräns man varit hos RR. Lite förvirrande, men eftersom jag inte behöver bry mig om det på över ett år så...
Bemötandet å andra sidan var väl helt okej om man jämför med idioterna jag gick hos innan. Det var skönt att prata med någon som faktikst verkade förstå. Där min smärta var reell och inte bara en "påhittad historia". Någon vars ögon faktkst visade någonslags empati. Någonslags förståelse för att jag lider. Nåttslags känsa av en vilja att hjälpa.
Jag bara önskar att jag hade fått komma dit tidigare, då hade jag sluppt en hel del lidande. men nu är jag iallafall igång på riktigt och det lär förhoppningsvis inte ta mer än 3 år innan jag får mitt nya personnummer.
D "roliga" är att jag för 2 år sen var rätt säker på att jag nu eller iallafall mycket snart skulle ha nytt personnummer. Men vem har sagt att livet ska gå som man har tänkt sig.
Och inte heller kan mina kompisar förstå vad det är som måste ta sån tid, d undrar jag åxå, men d är bara så att sverige är ett segt land. och inte det minsta villiga att försöka förstå lidande, bara det går enligt regelboken gärna med en helt orimlig praxis så är allting väl.
Nästa grej som hen sa var att man måste kastreras, och hen sa det på ungefär samma sätt som man pratar om en katt, när jag lite försynt sa att lagen än så länge väl bara krävde sterilisation, nä för vi är inte som USA, så här är det verkligen INTE okej med män som föder barn. Jag sa att jag inte hade några planer på det, men att det troligt vis borde räcka med en sterilisation för att det skulle funka. men det var tydligen inte tillräckligt för det fanns visst sätt att kringå det på och få barn iallafall.
Hen gick åxå igenom utredningsgången, när jag då lite försynt igen frågade om det fanns något sätt att få hjälp tidigare på än det obligatoriska första året. Svarte var NEJ, minst ett år innan hormoner kanske tom längre. och när det gällde maston så var det olika bud, det ena var att det skedde att en fick en remiss till hand o plastik kirurgen samtidigt som testo. Det andra var att op inte skedde förräns man varit hos RR. Lite förvirrande, men eftersom jag inte behöver bry mig om det på över ett år så...
Bemötandet å andra sidan var väl helt okej om man jämför med idioterna jag gick hos innan. Det var skönt att prata med någon som faktikst verkade förstå. Där min smärta var reell och inte bara en "påhittad historia". Någon vars ögon faktkst visade någonslags empati. Någonslags förståelse för att jag lider. Nåttslags känsa av en vilja att hjälpa.
Jag bara önskar att jag hade fått komma dit tidigare, då hade jag sluppt en hel del lidande. men nu är jag iallafall igång på riktigt och det lär förhoppningsvis inte ta mer än 3 år innan jag får mitt nya personnummer.
D "roliga" är att jag för 2 år sen var rätt säker på att jag nu eller iallafall mycket snart skulle ha nytt personnummer. Men vem har sagt att livet ska gå som man har tänkt sig.
Och inte heller kan mina kompisar förstå vad det är som måste ta sån tid, d undrar jag åxå, men d är bara så att sverige är ett segt land. och inte det minsta villiga att försöka förstå lidande, bara det går enligt regelboken gärna med en helt orimlig praxis så är allting väl.
den 6 april 2009
kampsports helg
För några månader sedan skrev jag om en kampsportshelg. I helgen som varit så var det dax igen. Jag var förberedd på att spy av utmattning, att mina armar skulle vara blålilagröna och att jag helt enkelt skulle vara i ett uruselt skick när jag åkte hem. Dessutom förväntade jag mig att vara minst lika förvirrad som sist.
Blåmärkena lyser med sin frånvaro, har bara ett litet stort som en femkrona där jag råkade få en knivspets men i övrigt inte ett enda blåmärke på hela kroppen. den här helgen har på många sätt varit lugnare och har mest byggt på övningar som jag kan göra ensam hemma, och det har varit rofyllt att bara kunna fokusera på rörelser som ska gå som i cirklar.
Min sparringpartner denna helg var en cool 11årig tjej, vilket iofs kan ha påverkat att jag inte fått så mycket blåmärken, trots att hon möter mig med oförfärat mod så är inte hennes styrka som de andra grabbarna i 30 års åldern, och jag kan heller inte gå fullt ut utan att skada henne. Hur försiktig jag än är så fick hon många fula blåmärken. och bad mig åtskilliga ggr att ta det lugnt. det slutade med att jag lät henne vara den som "slog". Förhoppningsvis lärde jag mig en del på det åxå, men d hade varit nice att få en utmaning åxå och att få testa att puckla på lite så en vet hur en reagerar om man slår någon på ett visst sätt och hur den reagerar.
Det är iofs inte så mycket styrka som teknik som behövs men eftersom det även gör ont till viss del på den som "slår" så var slagen jag fick på mig oerhört "lama".
Även om jag tror att hon gjorde så gott hon förmådde med sina förutsättningar, jag blev dock oerhört impad då jag insåg att det var just detta som min polare som sparrade med mig förra gången fick genomlida. Min respekt för honom bara växer :D
När han dessutom tar ett riktigt grabbatag på denna coola tjej och båda skrattar och han förklarar för mig att detta är KÄRLEK, ren skär KÄRLEK. (och NEJ han är inte pedofil)
Innan har jag lett lite i mjugg åt hans förklaring av vad ren kärlek är, men efter den här helgen så börjar jag förstå, förstå det som han försöker uttrycka. Jag har redan börjat älska dessa grabbar, och det finns nästan ingen större glädje än att få gå i närstrid med dem. Och att känna hur deras slag får mitt adrenalin att koka för att till slut hamna på golvet i en enda röra av armar o ben som fläktar till synes utan mål.
Fick även en bok som handlar om ICKE våld (hur ironiskt är inte det). Och återigen inser jag att jag håller på att bli ett monster, men denna gången kan jag säga det med en anings glimt i ögat.
Jag har alltid förespråkat Ickevåld sen började jag boxas (doh... slå shiten ur någon annan) och redan där fick min ickevåldsprincip sig en törn, för jag älskade att puckla på de andra, men eftersom jag på den tiden var tjej så ville inte killarna sparra mot mig, och tjejerna var livrädda för mig då jag var för stark. Så oftast slogs jag med säcken.
Nu inser jag igen att den där icke våldsprincipen får sig en törn då jag rent ut sagt ÄLSKAR att slåss. Jag kommer förhoppningsvis inte att bli en gatukämpe, men d kanske är illa nog att gilla att slå folk under behärskade former i en träningslokal...
det är dock med blandade känslor jag ger mig i kast med träning med i stortsett bara grabbar. Grabbar som dessutom är skäggiga.
den här helgen använde jag 3binders på varandra för att så gott det nu går platta till min bröstkorg, resultatet är långt ifrån övertygande, och jag är inte nöjd, men bättre går det inte att få det, Det jobbiga är att brösten på så vis pressas uppåt så istället för att sitta dr de sitter så sitter de precis under nyckelbenen. men iallafall utpressade så med stor viljekraft kan jag tänka mig att det är en OERHÖRT stark bringa. och de skumpade iallafall inte runt nämnvärt, men å andra sidan får jag även svårt att andas av trycket.
Nästa problem är packern, redan efter 5 minuter kände jag hur den formligen gled ner för benet på shortsen, löste problemet med att dra på mig ett par tangakallingar utanför boxerkallingarna, men den befinner sig ändå inte på rätt ställe och värmen av att ha 2 par kallingar varav det ena paret är konstruerat för extremtemperaturer under 0 är inte så skönt.
Nästa grej är att jag faktiskt får ångest för att de ska SE i mitt nylle att jag inte är en "riktig" kille.
Var även på Gudstjänst, nästan den första sen jag var där sist tror jag. Fördelen med det är att man faktiskt minns vad predikan handlade om då man inte matas med flera predikningar i veckan.
den gav mig styrka och en merförståelse för vissa grejer, och jag skulle vilja höra fortsättningen, kort sagt skulle jag om jag hade möjlighet vara med i den kyrkan.
Blåmärkena lyser med sin frånvaro, har bara ett litet stort som en femkrona där jag råkade få en knivspets men i övrigt inte ett enda blåmärke på hela kroppen. den här helgen har på många sätt varit lugnare och har mest byggt på övningar som jag kan göra ensam hemma, och det har varit rofyllt att bara kunna fokusera på rörelser som ska gå som i cirklar.
Min sparringpartner denna helg var en cool 11årig tjej, vilket iofs kan ha påverkat att jag inte fått så mycket blåmärken, trots att hon möter mig med oförfärat mod så är inte hennes styrka som de andra grabbarna i 30 års åldern, och jag kan heller inte gå fullt ut utan att skada henne. Hur försiktig jag än är så fick hon många fula blåmärken. och bad mig åtskilliga ggr att ta det lugnt. det slutade med att jag lät henne vara den som "slog". Förhoppningsvis lärde jag mig en del på det åxå, men d hade varit nice att få en utmaning åxå och att få testa att puckla på lite så en vet hur en reagerar om man slår någon på ett visst sätt och hur den reagerar.
Det är iofs inte så mycket styrka som teknik som behövs men eftersom det även gör ont till viss del på den som "slår" så var slagen jag fick på mig oerhört "lama".
Även om jag tror att hon gjorde så gott hon förmådde med sina förutsättningar, jag blev dock oerhört impad då jag insåg att det var just detta som min polare som sparrade med mig förra gången fick genomlida. Min respekt för honom bara växer :D
När han dessutom tar ett riktigt grabbatag på denna coola tjej och båda skrattar och han förklarar för mig att detta är KÄRLEK, ren skär KÄRLEK. (och NEJ han är inte pedofil)
Innan har jag lett lite i mjugg åt hans förklaring av vad ren kärlek är, men efter den här helgen så börjar jag förstå, förstå det som han försöker uttrycka. Jag har redan börjat älska dessa grabbar, och det finns nästan ingen större glädje än att få gå i närstrid med dem. Och att känna hur deras slag får mitt adrenalin att koka för att till slut hamna på golvet i en enda röra av armar o ben som fläktar till synes utan mål.
Fick även en bok som handlar om ICKE våld (hur ironiskt är inte det). Och återigen inser jag att jag håller på att bli ett monster, men denna gången kan jag säga det med en anings glimt i ögat.
Jag har alltid förespråkat Ickevåld sen började jag boxas (doh... slå shiten ur någon annan) och redan där fick min ickevåldsprincip sig en törn, för jag älskade att puckla på de andra, men eftersom jag på den tiden var tjej så ville inte killarna sparra mot mig, och tjejerna var livrädda för mig då jag var för stark. Så oftast slogs jag med säcken.
Nu inser jag igen att den där icke våldsprincipen får sig en törn då jag rent ut sagt ÄLSKAR att slåss. Jag kommer förhoppningsvis inte att bli en gatukämpe, men d kanske är illa nog att gilla att slå folk under behärskade former i en träningslokal...
det är dock med blandade känslor jag ger mig i kast med träning med i stortsett bara grabbar. Grabbar som dessutom är skäggiga.
den här helgen använde jag 3binders på varandra för att så gott det nu går platta till min bröstkorg, resultatet är långt ifrån övertygande, och jag är inte nöjd, men bättre går det inte att få det, Det jobbiga är att brösten på så vis pressas uppåt så istället för att sitta dr de sitter så sitter de precis under nyckelbenen. men iallafall utpressade så med stor viljekraft kan jag tänka mig att det är en OERHÖRT stark bringa. och de skumpade iallafall inte runt nämnvärt, men å andra sidan får jag även svårt att andas av trycket.
Nästa problem är packern, redan efter 5 minuter kände jag hur den formligen gled ner för benet på shortsen, löste problemet med att dra på mig ett par tangakallingar utanför boxerkallingarna, men den befinner sig ändå inte på rätt ställe och värmen av att ha 2 par kallingar varav det ena paret är konstruerat för extremtemperaturer under 0 är inte så skönt.
Nästa grej är att jag faktiskt får ångest för att de ska SE i mitt nylle att jag inte är en "riktig" kille.
Var även på Gudstjänst, nästan den första sen jag var där sist tror jag. Fördelen med det är att man faktiskt minns vad predikan handlade om då man inte matas med flera predikningar i veckan.
den gav mig styrka och en merförståelse för vissa grejer, och jag skulle vilja höra fortsättningen, kort sagt skulle jag om jag hade möjlighet vara med i den kyrkan.
den 29 mars 2009
Ordning o reda... går det?
Jag läser med stor förbehållning trollhares blogg. Dock är det vissa grejer jag stör mig på, som att han får mig att inse att vi är så lika. Han har en drös bokstavsdiagnoser i botten och ser nästan ner på dem som är "normala". Själv ser jag inte ner på, men kan heller inte känna mig hemma bland dem med bokstäver. Och jag har kämpat hårt för att få behålla min "friskhet", att folk inte ska ge mig en stämpel som inte är jag. Men gång på gång inser jag motsatsen.
Jag läser om hur svårt han har för att ta sig för att tex dammsuga och nickar igenfallande.
Jag har bott här nu i 3 månander och jag tror att jag dammsugit 2 ggr. Jag lever som de där städkärringarna i rent hus skulle säga "i rent snusk".
Jag är medveten om snusket och det får mig att må illa och varje dag när jag kommer hem så tänker jag IDAG ska jag städa och jag börjar plocka upp alla ickegolvsgrejer från golvet. Lägger dem i bästa fall på skrivbordet och där mår jag dåligt av den stora högen som växer och i ett försök att få undan den så lägger jag den på golvet och tänker att jag kollar igenom den sedan. Hur jag än gör så verkar inte energin att städa faktikst infinna sig. Det är så tröttsamt att jag efter bara kanske 10 minuter hamnar i en hög på sängen. och shiten runt mig växer.
varje gång jag flyttat de senaste åren så har jag bestämt mig för att hålla städat och det har max funkat en måand eller så sen är kaoset där igen.
Det vill säga där ja lever, där jag sover eller äter eller både och.
I skolan har jag en arbetsbänk där mina verktyg finns, och där VILL jag ha ordning o reda, det finns inget som gör mig så hispig som om den bredvid mig inte har sopat upp spånen på morgonen eller om jag är kvar längre, innan hen gick. eller om dens verktyg ligger i oreda. Det är likadant hos morsan, det första jag gav mig på när jag kom hem igen förra gången var att städa ur snickarboden och skaffa en plats för var sak. De få ggr jag haft möjlighet att jobba i verkstäder har det varit likadant, innan jag går hem återbördar jag varje verktyg till sin plats och sopar av golvet. Där är jag en stor pedant, men varför ska det vara så svårt att hålla samma strikta regim hemma? vad är det för fel på mig?
Är jag bara lat eller lider jag av nån dold bokstav?
Jag läser om hur svårt han har för att ta sig för att tex dammsuga och nickar igenfallande.
Jag har bott här nu i 3 månander och jag tror att jag dammsugit 2 ggr. Jag lever som de där städkärringarna i rent hus skulle säga "i rent snusk".
Jag är medveten om snusket och det får mig att må illa och varje dag när jag kommer hem så tänker jag IDAG ska jag städa och jag börjar plocka upp alla ickegolvsgrejer från golvet. Lägger dem i bästa fall på skrivbordet och där mår jag dåligt av den stora högen som växer och i ett försök att få undan den så lägger jag den på golvet och tänker att jag kollar igenom den sedan. Hur jag än gör så verkar inte energin att städa faktikst infinna sig. Det är så tröttsamt att jag efter bara kanske 10 minuter hamnar i en hög på sängen. och shiten runt mig växer.
varje gång jag flyttat de senaste åren så har jag bestämt mig för att hålla städat och det har max funkat en måand eller så sen är kaoset där igen.
Det vill säga där ja lever, där jag sover eller äter eller både och.
I skolan har jag en arbetsbänk där mina verktyg finns, och där VILL jag ha ordning o reda, det finns inget som gör mig så hispig som om den bredvid mig inte har sopat upp spånen på morgonen eller om jag är kvar längre, innan hen gick. eller om dens verktyg ligger i oreda. Det är likadant hos morsan, det första jag gav mig på när jag kom hem igen förra gången var att städa ur snickarboden och skaffa en plats för var sak. De få ggr jag haft möjlighet att jobba i verkstäder har det varit likadant, innan jag går hem återbördar jag varje verktyg till sin plats och sopar av golvet. Där är jag en stor pedant, men varför ska det vara så svårt att hålla samma strikta regim hemma? vad är det för fel på mig?
Är jag bara lat eller lider jag av nån dold bokstav?
den 22 mars 2009
Spegel spegel...
jag står framför spegeln och undrar om det är en kvinna eller man som tittar tillbaka på mig.
det har snart gått 5 månader sen jag tog min första dos med testo, mycket har hänt med kroppen sen dess, men det är även mycket som jag hade hoppats skulle hända som inte hänt.
Jag har haft toppar och dalar. Dagar då jag endast kan se en man, men det finns även dagar då jag bara kan se en kvinna hur hårt jag än anstränger mig. Det är de dagarna som gör mig nedstämd, det är de dagarna som ger mig modlöshetens ande, och det är de dagar då min vänners ord ekar inom mig. " Du kommer aldrig kunna bli nått annat än en kvinna hur mycket du än ändrar ditt utseénde så kommer du ändå vara kvinna" Tänk om de i all sin välmening för flera år sedan hade insett vad de orden sårar mig idag, hur många ggr jag ältar dem varje dag.
Jag befinner mig i ett manslandskap där alla män jag umgås dagligdax accepterar mig som man, men de där dagarna då jag bara ser en kvinna så känner jag mig som en förädare, en varg i fårakläder, eller en vit i en negers kropp.
Jag är inte så rädd att de inte ska se mig som man som jag har varit, men oron att försäga sig med nått i stil med "när jag sprang vårruset" "när vi har mens.." eller nått annat pinsamt hänger med, även rädslan för sommaren då det kommer både badas och troligtvis gås med bar överkropp i skolsalen. Jag velar om jag ska berätta eller inte, det är på ett sätt rätt jobbigt att behöva tänka på vad man säger, samtidigt är det en oerhörd lättnad att bara få vara som vilken kille som helst för första gången.
Och viss av tidigare erfarenheter VET jag att så fort det är ute så kommer de inte längre se mig som en kille. Jag kommer bli en exotisk vara. Jag kommer garanterat få frågor om både hur mitt ev könsorgans er ut och en massa annat åxå. frågor som jag är så trött på att jag bara vill kräkas.
jag bryr mig inte om vad nån annan har i brallan (möjligtvis lite grand om hur killars utrustning ter sig när de bara har kallingarna på sig, men det skyller jag på att jag vill lära mig så att inte en kosntigt formad bula kan föråda mig;) )
Ska försöka för alla er andra FTM's där ute som väntar med spänning på erat testo att förklara vad som hänt sedan jag började med testo.
det första jag märkte var att rösten lät som om den var förkyld, därefter började det klia i halsen som om jag råkat andats in små dammkorn. Sen gjorde den ett jättedipp, gick sedan upp igen och har nu stabiliserat sig någorlunda på en skapligt låg nivå. (blir fortfarande förvånad när jag öppnar munnen och det inte är den däringa kvinnorösten som kommer ut)
Nästa grej jag märkte var att jag började få muskler främst på armarna trots att jag inte tränade någonting. Därefter började det så smått att komma lite grövre hår på armarna, sedan på benen och plötsligt utan förvarning från en vecka till nästa så täcktes min mage av en ljusgrå päls.
idag är mitt ansiktshår obefintligt (det enda ställe där jag verkligen längtat efter hår)det är visserligen lite tjockare än innan, men det är fortfarande bara som tjejbehåring. Jag har iallafall tänkt att jag ska se om mina polisonger vill växa till sig något om jag låter dem vara för jag kan ana vissa mörka strån bland dem, och jag drömmer fortfarande om att vara skapligt skäggig till min 25 års dag som infaller om ca 1 månad.
Jag hade hoppats att min matsmältning skulle explodera och bara låta kilona+ fettet rasa av mig istället verkar det som att matsmältingen är konstant om möjligt lite långsammare och det enda som sker är att min mage blir större och större och vågen visar på mer o mer vikt.
Mensen kom med 2 veckors mellanrum i ca 1,5 månad. Därefter har jag inte sett skymten av den och jag börjar glömma att jag någonsin haft det. *Yippie*
i övrigt är jag lugnare, mer harmonisk och kan med glatt ärligt sinne säga att jag mår bra. nästan oförskämt bra! Men jag tror att det är så här som "vanliga friska" människor mår, och vad som än händer framöver med utredningen så vill jag ALDRIG mer leva på östrogen. Aldrig mer känna mig så nerstämd och svart inuti som jag gjorde då.
Och jag vill att spegeln ska fortsätta att visa en man, en man som blir manligare och manligare.
det har snart gått 5 månader sen jag tog min första dos med testo, mycket har hänt med kroppen sen dess, men det är även mycket som jag hade hoppats skulle hända som inte hänt.
Jag har haft toppar och dalar. Dagar då jag endast kan se en man, men det finns även dagar då jag bara kan se en kvinna hur hårt jag än anstränger mig. Det är de dagarna som gör mig nedstämd, det är de dagarna som ger mig modlöshetens ande, och det är de dagar då min vänners ord ekar inom mig. " Du kommer aldrig kunna bli nått annat än en kvinna hur mycket du än ändrar ditt utseénde så kommer du ändå vara kvinna" Tänk om de i all sin välmening för flera år sedan hade insett vad de orden sårar mig idag, hur många ggr jag ältar dem varje dag.
Jag befinner mig i ett manslandskap där alla män jag umgås dagligdax accepterar mig som man, men de där dagarna då jag bara ser en kvinna så känner jag mig som en förädare, en varg i fårakläder, eller en vit i en negers kropp.
Jag är inte så rädd att de inte ska se mig som man som jag har varit, men oron att försäga sig med nått i stil med "när jag sprang vårruset" "när vi har mens.." eller nått annat pinsamt hänger med, även rädslan för sommaren då det kommer både badas och troligtvis gås med bar överkropp i skolsalen. Jag velar om jag ska berätta eller inte, det är på ett sätt rätt jobbigt att behöva tänka på vad man säger, samtidigt är det en oerhörd lättnad att bara få vara som vilken kille som helst för första gången.
Och viss av tidigare erfarenheter VET jag att så fort det är ute så kommer de inte längre se mig som en kille. Jag kommer bli en exotisk vara. Jag kommer garanterat få frågor om både hur mitt ev könsorgans er ut och en massa annat åxå. frågor som jag är så trött på att jag bara vill kräkas.
jag bryr mig inte om vad nån annan har i brallan (möjligtvis lite grand om hur killars utrustning ter sig när de bara har kallingarna på sig, men det skyller jag på att jag vill lära mig så att inte en kosntigt formad bula kan föråda mig;) )
Ska försöka för alla er andra FTM's där ute som väntar med spänning på erat testo att förklara vad som hänt sedan jag började med testo.
det första jag märkte var att rösten lät som om den var förkyld, därefter började det klia i halsen som om jag råkat andats in små dammkorn. Sen gjorde den ett jättedipp, gick sedan upp igen och har nu stabiliserat sig någorlunda på en skapligt låg nivå. (blir fortfarande förvånad när jag öppnar munnen och det inte är den däringa kvinnorösten som kommer ut)
Nästa grej jag märkte var att jag började få muskler främst på armarna trots att jag inte tränade någonting. Därefter började det så smått att komma lite grövre hår på armarna, sedan på benen och plötsligt utan förvarning från en vecka till nästa så täcktes min mage av en ljusgrå päls.
idag är mitt ansiktshår obefintligt (det enda ställe där jag verkligen längtat efter hår)det är visserligen lite tjockare än innan, men det är fortfarande bara som tjejbehåring. Jag har iallafall tänkt att jag ska se om mina polisonger vill växa till sig något om jag låter dem vara för jag kan ana vissa mörka strån bland dem, och jag drömmer fortfarande om att vara skapligt skäggig till min 25 års dag som infaller om ca 1 månad.
Jag hade hoppats att min matsmältning skulle explodera och bara låta kilona+ fettet rasa av mig istället verkar det som att matsmältingen är konstant om möjligt lite långsammare och det enda som sker är att min mage blir större och större och vågen visar på mer o mer vikt.
Mensen kom med 2 veckors mellanrum i ca 1,5 månad. Därefter har jag inte sett skymten av den och jag börjar glömma att jag någonsin haft det. *Yippie*
i övrigt är jag lugnare, mer harmonisk och kan med glatt ärligt sinne säga att jag mår bra. nästan oförskämt bra! Men jag tror att det är så här som "vanliga friska" människor mår, och vad som än händer framöver med utredningen så vill jag ALDRIG mer leva på östrogen. Aldrig mer känna mig så nerstämd och svart inuti som jag gjorde då.
Och jag vill att spegeln ska fortsätta att visa en man, en man som blir manligare och manligare.
den 12 mars 2009
Sluta tvångskastrera oss!
I somras på priden gick jag i paraden under en banderoll med texten "stop Forzed sterilisation of Transexuals" eller iaf nått ditåt.
Då fick jag frågan om var det hände någonstans, på svaret just nu i sverige så ryggade människan och sa bara "nä du ljuger" lite lätt upprivet.
Men faktum är att för att få genomgå ett juridiskt könsbyte så måste man vara steril eller sterilisera sig. Ett faktum som inte stört mig nämnvärt då jag ändå hade tänkt göra det, det vill säga innan jag hörde talas om Tomas Beatie. en transman i USA som själv födde hans och frugans barn. det fick mig att börja tänka på barn. I samma veva kom jag att tänka på förslaget till ny lag om könsbyten Sou 2007:16 Som redan när jag läste den 2007 slog emot mig som något fruktansvärt och att jag under inga omständigheter tänkte gå med på det.
Den föll dock i glömska för att sedan vakna till liv av Tomas berättelse. Nu är den på tapeten igen.
Och i det nya lagförslaget har de skrotat steriliseringen för att istället använda termen "...avlägsnande av könskörtlar" med andra ord kastrering.
ett språkval som gått många förbi, och några var glada åt att steriliseringen skrotades. Men alternativet... För mig som FTM är det ett sjukt mycket större ingrepp som dessutom innebär oerhöst stora hälsorisker att ta bort äggstockar och livmoder. Kanske kommer jag ändå vilja göra det, men det tycker jag ska vara mitt val och inte statens beslut.
Gör som jag och skriv under namninsamlingen för att hindra staten från att tvångskastrera människor år 2009.
Bakom initiativet står ett par transaktivister du kan läsa deras text här
Då fick jag frågan om var det hände någonstans, på svaret just nu i sverige så ryggade människan och sa bara "nä du ljuger" lite lätt upprivet.
Men faktum är att för att få genomgå ett juridiskt könsbyte så måste man vara steril eller sterilisera sig. Ett faktum som inte stört mig nämnvärt då jag ändå hade tänkt göra det, det vill säga innan jag hörde talas om Tomas Beatie. en transman i USA som själv födde hans och frugans barn. det fick mig att börja tänka på barn. I samma veva kom jag att tänka på förslaget till ny lag om könsbyten Sou 2007:16 Som redan när jag läste den 2007 slog emot mig som något fruktansvärt och att jag under inga omständigheter tänkte gå med på det.
Den föll dock i glömska för att sedan vakna till liv av Tomas berättelse. Nu är den på tapeten igen.
Och i det nya lagförslaget har de skrotat steriliseringen för att istället använda termen "...avlägsnande av könskörtlar" med andra ord kastrering.
ett språkval som gått många förbi, och några var glada åt att steriliseringen skrotades. Men alternativet... För mig som FTM är det ett sjukt mycket större ingrepp som dessutom innebär oerhöst stora hälsorisker att ta bort äggstockar och livmoder. Kanske kommer jag ändå vilja göra det, men det tycker jag ska vara mitt val och inte statens beslut.
Gör som jag och skriv under namninsamlingen för att hindra staten från att tvångskastrera människor år 2009.
Bakom initiativet står ett par transaktivister du kan läsa deras text här
den 5 mars 2009
Kalsong chocker
Som man så får man inte bli chockad av män i kallingar.
Men det är fortfarande en mindre chock för mig att folk tar mig som kille och helt oförskämt står och snackar med mig i omklädningsrummet i bara kallingar och med bar överkropp.
det är ett mysterium för mig hur de kan göra det, men naturligtvis är jag glad för att de faktikst ser mig som kille. Men jag blir fortfarande lite generad. Och ju mer jag försöker intala mig att inte bli generad dessto mer generad blir jag.
Jag vet att det är helt normnalt, men... d är en helt ny värld för mig.
Men å andra sidan är jag glad att jag kan börja i liten skala, för att sedan om ett tag (läs 10 år) våga mig in i dusch och omklädningsrum där killarna inte ens kommer ha kallingar på sig.
Och jag vet att killar inte kollar in varandra om de inte är bögar, men jag kan ju inte låta bli riktigt.
Som ett barn så upptäcker jag hur deras kukar som jag avundas dem så ligger i kallingarna och plötsligt blir jag väl medveten om att min egen packer är på väg ner i långkalsongsbenet. Idag var det inte bara 1eller 2 killar som d brukar vara utan nästan alla kom i omgångar medans jag städade. Vi städar varsin vecka och den här veckan var det min tur.
Kalsong efter kalsong ställde sig i dörren till köket och pratade samtidigt som jag försökte att INTE titta och samtidigt inte verka ointresserad av vad de snackade om och samtidigt försöka ta hand om disken, det blev bara för mycket.
jag är trött på kalsong chocker och trött på att jag inte själv kan gå omkring med bar överkroppendast iklädd ett par kallingarna där kuken sitter där den sk och inte knölar ihop sig i ena hörnet.
Men det är fortfarande en mindre chock för mig att folk tar mig som kille och helt oförskämt står och snackar med mig i omklädningsrummet i bara kallingar och med bar överkropp.
det är ett mysterium för mig hur de kan göra det, men naturligtvis är jag glad för att de faktikst ser mig som kille. Men jag blir fortfarande lite generad. Och ju mer jag försöker intala mig att inte bli generad dessto mer generad blir jag.
Jag vet att det är helt normnalt, men... d är en helt ny värld för mig.
Men å andra sidan är jag glad att jag kan börja i liten skala, för att sedan om ett tag (läs 10 år) våga mig in i dusch och omklädningsrum där killarna inte ens kommer ha kallingar på sig.
Och jag vet att killar inte kollar in varandra om de inte är bögar, men jag kan ju inte låta bli riktigt.
Som ett barn så upptäcker jag hur deras kukar som jag avundas dem så ligger i kallingarna och plötsligt blir jag väl medveten om att min egen packer är på väg ner i långkalsongsbenet. Idag var det inte bara 1eller 2 killar som d brukar vara utan nästan alla kom i omgångar medans jag städade. Vi städar varsin vecka och den här veckan var det min tur.
Kalsong efter kalsong ställde sig i dörren till köket och pratade samtidigt som jag försökte att INTE titta och samtidigt inte verka ointresserad av vad de snackade om och samtidigt försöka ta hand om disken, det blev bara för mycket.
jag är trött på kalsong chocker och trött på att jag inte själv kan gå omkring med bar överkroppendast iklädd ett par kallingarna där kuken sitter där den sk och inte knölar ihop sig i ena hörnet.
den 24 februari 2009
remiss och njurar
Så är den äntligen ivägskickad, min remiss till ett utredningsteam för könsbytesutredning.
Det tog dem "BARA" ca 1 år och 9 månader att inse att de inte kunde ställa en diagnos och därmed ta beslut om de skulle skriva en remiss eller inte. Nu är den iaf enligt deras utsago skickad så nu hoppas jag på vårdgarantin att d inte ska ta mer än 3 månader innan jag får träffa utredaren för första gången, men den mer realistiska sidan av mig säger att jag inte ska förvänta mig att d händer nått innan Aug, jag kommer ändå bara bli besviken.
Jag har väntat på d här i nästan 2 år och nu börjar jag för första gången sen jag började leva som man att bli nervös.
Nervös för att även om jag hade hoppats att de jag hittils gått hos faktiskt skulle ställa en diagnos och även ge mig hjälp så inser jag nu, att nu är det på riktigt. Nu kommer jag att komma till någon som har detta som yrke och som kommer se igenom mig på en microdels sekund. Och antingen döma till min fördel eller till min nackdel.
Jag har tidigare inte förstått andra TS som berättat om sin oro just för utredningen, och jag har följt andras utredning med ett lojt intresse, tänkt att så farligt kan d väl inte vara, samtidigt som jag med stora ord förbannat dem jag själv gått hos. Idag när jag ser tillbaka får jag inte ihop den matten. men men
i ett försök att få mitt testo att räcka längre så har jag under ett tag nu kört med 2 testo fria dagar i veckan, och det enda jag kan säga är (o)välkommen tillbaka njurplåga, (o)välkommen tillbaka muskeltrötthet, (o)välkommen tillbaka huvudvärk.
Läste idag för första gången på vad d är som kan vara fel med mina njurar, jag har haft problem med dem under flera år, men inte vågat kolla upp det utan skyllt på att d är en bieffekt av mitt tidigare knarkande. Det kan iofs vara en bidragande orsak, men knappast hela sanningen. Dock märkte jag direkt när jag började med testo att njurplågan försvann nästan helt.
Så jag kollade upp njurar+östrogen.
Det finns en njursjukdom som östrogen hjälper till att "frammana" Resulatet blir kort sagt att njurarna slutar fungera som de ska samtidigt som de pumpar ut en massa gifter i kroppen. Symptom är oerhörd smärta i njurar, leder och muskler och trötthet och huvudvärk. Och att det kan förvärras av träning.
*huvudet på spiken* Inte undra på att jag bokstavligen känt det som att kroppen varit full med gift efter ett hårdare träningspass. Det var inte inbillning utan det var för att det faktiskt var så. Det enda tråkiga är att jag inte kommer våga söka hjälp för det, och att den hjälp som troligtvis finns att få ändå inte skulle hjälpa så mycket. Och jag skulle knappast kunna övertala en vårdcentrals läkare om att testo är bra mot det. Så d är väl bara att bita ihop minst ett år till och försöka bortse från det, men d känns i allafall tryggt att veta att jag inte bara inbillar mig att blodomloppet är fullt av gift.
Det tog dem "BARA" ca 1 år och 9 månader att inse att de inte kunde ställa en diagnos och därmed ta beslut om de skulle skriva en remiss eller inte. Nu är den iaf enligt deras utsago skickad så nu hoppas jag på vårdgarantin att d inte ska ta mer än 3 månader innan jag får träffa utredaren för första gången, men den mer realistiska sidan av mig säger att jag inte ska förvänta mig att d händer nått innan Aug, jag kommer ändå bara bli besviken.
Jag har väntat på d här i nästan 2 år och nu börjar jag för första gången sen jag började leva som man att bli nervös.
Nervös för att även om jag hade hoppats att de jag hittils gått hos faktiskt skulle ställa en diagnos och även ge mig hjälp så inser jag nu, att nu är det på riktigt. Nu kommer jag att komma till någon som har detta som yrke och som kommer se igenom mig på en microdels sekund. Och antingen döma till min fördel eller till min nackdel.
Jag har tidigare inte förstått andra TS som berättat om sin oro just för utredningen, och jag har följt andras utredning med ett lojt intresse, tänkt att så farligt kan d väl inte vara, samtidigt som jag med stora ord förbannat dem jag själv gått hos. Idag när jag ser tillbaka får jag inte ihop den matten. men men
i ett försök att få mitt testo att räcka längre så har jag under ett tag nu kört med 2 testo fria dagar i veckan, och det enda jag kan säga är (o)välkommen tillbaka njurplåga, (o)välkommen tillbaka muskeltrötthet, (o)välkommen tillbaka huvudvärk.
Läste idag för första gången på vad d är som kan vara fel med mina njurar, jag har haft problem med dem under flera år, men inte vågat kolla upp det utan skyllt på att d är en bieffekt av mitt tidigare knarkande. Det kan iofs vara en bidragande orsak, men knappast hela sanningen. Dock märkte jag direkt när jag började med testo att njurplågan försvann nästan helt.
Så jag kollade upp njurar+östrogen.
Det finns en njursjukdom som östrogen hjälper till att "frammana" Resulatet blir kort sagt att njurarna slutar fungera som de ska samtidigt som de pumpar ut en massa gifter i kroppen. Symptom är oerhörd smärta i njurar, leder och muskler och trötthet och huvudvärk. Och att det kan förvärras av träning.
*huvudet på spiken* Inte undra på att jag bokstavligen känt det som att kroppen varit full med gift efter ett hårdare träningspass. Det var inte inbillning utan det var för att det faktiskt var så. Det enda tråkiga är att jag inte kommer våga söka hjälp för det, och att den hjälp som troligtvis finns att få ändå inte skulle hjälpa så mycket. Och jag skulle knappast kunna övertala en vårdcentrals läkare om att testo är bra mot det. Så d är väl bara att bita ihop minst ett år till och försöka bortse från det, men d känns i allafall tryggt att veta att jag inte bara inbillar mig att blodomloppet är fullt av gift.
den 19 februari 2009
Hur mycket är ett liv värt!
Frågan kommer återigen till mig, hur mycket ett människoliv är värt.
anledningen är att jag betalar av på min skuld. eller gör jag det?
för några år sedan var det en person som hjälpte mig att överleva när allting var som mörkast runomkring mig och i mig och det enda jag kunde tänka på var döden.
Hen fanns alltid där, ibland på msn och ibalnd i telefonen.
När jag nu ser tillbaka inser jag vad det betydde och betyder.
Hen gav mig bokstavligt talat livet tillbaka.
När hen sen frågade om en liten tjänst så ställde jag upp, då såg jag det som att jag Äntligen kunde betala tillbaka lite av den gigantiska skuld jag kände att jag var skyldig. Jag åkte styrkt därifrån med vissheten att det jag gjorde hade fått betyda något. Hen behövde hjälp igen i höstas och jag hjälpte denna gången till med en flytt. Och då när jag var där så blev jag rörd till tårar av det stora hen gjort för mig genom att ge mig livet tillbaka. När jag tackade så var det bara "äsch, d var väl inget" och när jag åkte därifrån så kände jag att "hey jag skulle kunna dö för den här personen för att min skuld skulle kunna bli betald" Men det här var en början.
Nu sitter jag åter i hens kök och hjälper till med lite smågrejer som behövde fixas, hen ville ge mig pengar men jag ville inte ta emot dem, för även om jag den här gången kanske inte ser det som en avbetalning på skulden som hen säger att jag inte har, så är det ändå så det känns inombords, och jag vill inte att den ska bli större. Och det som denna person gjorde mig är så stort att ingenting jag gör kommer kännas helt tillfredställande för att återgälda det.
Så vad kostar ett liv? Kostar det 3 flytter eller kanske 10 flytter, kan ett liv bara betalas med ett annat liv antingen det som i mitt fall handlar om att jag fick liv eller genom att någon blivit dödad.
I tidningarna kan man iblan läsa om att en mördads familj kräver si eller så mycket i skadestånd för att personen inte finns längre, men kan man egentligen sätta ett pris på vad ett liv betyder?
JAg tror inte det, och jag tror att min skuld blir avskriven först när jag själv räddat åtskilliga liv.
Och jag vill idag rädda andras liv, jag vill ge andra samma möjligheter som jag själv har fått att leva ett rikt liv.
anledningen är att jag betalar av på min skuld. eller gör jag det?
för några år sedan var det en person som hjälpte mig att överleva när allting var som mörkast runomkring mig och i mig och det enda jag kunde tänka på var döden.
Hen fanns alltid där, ibland på msn och ibalnd i telefonen.
När jag nu ser tillbaka inser jag vad det betydde och betyder.
Hen gav mig bokstavligt talat livet tillbaka.
När hen sen frågade om en liten tjänst så ställde jag upp, då såg jag det som att jag Äntligen kunde betala tillbaka lite av den gigantiska skuld jag kände att jag var skyldig. Jag åkte styrkt därifrån med vissheten att det jag gjorde hade fått betyda något. Hen behövde hjälp igen i höstas och jag hjälpte denna gången till med en flytt. Och då när jag var där så blev jag rörd till tårar av det stora hen gjort för mig genom att ge mig livet tillbaka. När jag tackade så var det bara "äsch, d var väl inget" och när jag åkte därifrån så kände jag att "hey jag skulle kunna dö för den här personen för att min skuld skulle kunna bli betald" Men det här var en början.
Nu sitter jag åter i hens kök och hjälper till med lite smågrejer som behövde fixas, hen ville ge mig pengar men jag ville inte ta emot dem, för även om jag den här gången kanske inte ser det som en avbetalning på skulden som hen säger att jag inte har, så är det ändå så det känns inombords, och jag vill inte att den ska bli större. Och det som denna person gjorde mig är så stort att ingenting jag gör kommer kännas helt tillfredställande för att återgälda det.
Så vad kostar ett liv? Kostar det 3 flytter eller kanske 10 flytter, kan ett liv bara betalas med ett annat liv antingen det som i mitt fall handlar om att jag fick liv eller genom att någon blivit dödad.
I tidningarna kan man iblan läsa om att en mördads familj kräver si eller så mycket i skadestånd för att personen inte finns längre, men kan man egentligen sätta ett pris på vad ett liv betyder?
JAg tror inte det, och jag tror att min skuld blir avskriven först när jag själv räddat åtskilliga liv.
Och jag vill idag rädda andras liv, jag vill ge andra samma möjligheter som jag själv har fått att leva ett rikt liv.
den 11 februari 2009
stress och bubblor
Igår påbörjade jag mina sista 14 dagar med testo. Ett faktum som gör mig sjukt stressad. Allt jag vill är att få bli man, men allt jag kan se är hur mitt liv återigen kommer vändas till kaos.
Jag tänker på det i skolan, när jag går hem, när jag sitter vid datorn om kvällarna.
Funderar över hur mitt liv kommer bli sedan när fettet flyttar tillbaka och den person jag idag ser i spegeln inte längre är där. Lagom när spegeln börjat sluta ljuga så kommer den snart ljuga värre än någonsin.
Jag ringde även upp min psyksekreterare idag och undrade hur det gick med remissen till Det riktiga teamet i linköping. Den är fortfarande inte skickad men hon hade påmint överläkaren för ett tag sedan och bollen låg nu hos honom.
GAHHHHHHH jag vill bara skrika för jag känner hur mitt tålamod börjar tryta. De sa i början på dec att DE SKULLE skicka en remiss, när jag ringde i början på jan och kollade så sa de att de ville träffa mig en gång till innan. Jag var där i slutet av januari och då sa de att det var typ klart, det var 3 veckor sedan. Antagligen kommer de vänta tills i maj då mina 2 år som socialstyrelsen kräver är till ända, för det verkar vara det enda de har fattat. *ATT DET MÅSTE TA MINST 2 ÅR*
Att det för mig troligtvis kommer ta det tredubbla har de inte tänkt på tror jag. först ska remissen skickas från dem, sen ska den lusläsas och jag ska bli kallad till utredaren det brukar ta mellan 3-5 månader kanske t.om längre. Därefter ska jag träffa teamet under minst 1 år innan jag kan få en diagnos och därmed bli berättigad hjälp. Därtill kommer några månaders väntan innan faktisk hjälp kommer. Och om jag har riktig tur så kanske det "bara" tar 3 år d är tydligen ungefärlig genomsnittstid innan jag kan få mitt nya personnummer.
Mitt liv är för första gången på länge välordnat och ostressat jag har rutiner och jag gör något jag trivs med, men den här stressen över att inte veta något om hur processen går, hur länge jag kommer behöva vara utan testo eller om jag någonsin kan få bli hel äter upp mig inifrån och jag mår mer och mer pyton för varje dag. Och jag känner mig som en hamster i ett hamsterhjul
Idag när jag duschade insåg jag att jag börjar bli lite mörkt hårig på ryggen, att brösten trots vad alla säger faktiskt minskat i storlek och börjat bli riktiga hängpattar. jag tror jag gått från typ E till stora C. och jag kan idag ligga på rygg och då ha "plattbröst". D är en glädje för magen är så luden att det är en fröjd att titta på den.
Men mitt i mitt inre kaos där jag känner panik och ångest så när jag öppnade tvålflaskan idag så svävade det ut 2st rätt stora bubblor ur den, de svävade fritt runt i duschen en lång stund och samtidigt som varmvattnet sköljde av mig så gav de mig på nått vis lite lite frid hur konstigt det än kan låta. De var så vackra och studsade hit o dit på duschväggarna utan att gå sönder. Och en kort sekund kändes allting fridfullt. Tänk vad så lite kan göra så mycket.
Men nu sitter jag i min rutiga flanellpyjamas och stressen återfinner sig igen.
vill snart hitta ett läge där jag får vila för den är kampen gör mig sååååå tröttt.
Jag tänker på det i skolan, när jag går hem, när jag sitter vid datorn om kvällarna.
Funderar över hur mitt liv kommer bli sedan när fettet flyttar tillbaka och den person jag idag ser i spegeln inte längre är där. Lagom när spegeln börjat sluta ljuga så kommer den snart ljuga värre än någonsin.
Jag ringde även upp min psyksekreterare idag och undrade hur det gick med remissen till Det riktiga teamet i linköping. Den är fortfarande inte skickad men hon hade påmint överläkaren för ett tag sedan och bollen låg nu hos honom.
GAHHHHHHH jag vill bara skrika för jag känner hur mitt tålamod börjar tryta. De sa i början på dec att DE SKULLE skicka en remiss, när jag ringde i början på jan och kollade så sa de att de ville träffa mig en gång till innan. Jag var där i slutet av januari och då sa de att det var typ klart, det var 3 veckor sedan. Antagligen kommer de vänta tills i maj då mina 2 år som socialstyrelsen kräver är till ända, för det verkar vara det enda de har fattat. *ATT DET MÅSTE TA MINST 2 ÅR*
Att det för mig troligtvis kommer ta det tredubbla har de inte tänkt på tror jag. först ska remissen skickas från dem, sen ska den lusläsas och jag ska bli kallad till utredaren det brukar ta mellan 3-5 månader kanske t.om längre. Därefter ska jag träffa teamet under minst 1 år innan jag kan få en diagnos och därmed bli berättigad hjälp. Därtill kommer några månaders väntan innan faktisk hjälp kommer. Och om jag har riktig tur så kanske det "bara" tar 3 år d är tydligen ungefärlig genomsnittstid innan jag kan få mitt nya personnummer.
Mitt liv är för första gången på länge välordnat och ostressat jag har rutiner och jag gör något jag trivs med, men den här stressen över att inte veta något om hur processen går, hur länge jag kommer behöva vara utan testo eller om jag någonsin kan få bli hel äter upp mig inifrån och jag mår mer och mer pyton för varje dag. Och jag känner mig som en hamster i ett hamsterhjul
Idag när jag duschade insåg jag att jag börjar bli lite mörkt hårig på ryggen, att brösten trots vad alla säger faktiskt minskat i storlek och börjat bli riktiga hängpattar. jag tror jag gått från typ E till stora C. och jag kan idag ligga på rygg och då ha "plattbröst". D är en glädje för magen är så luden att det är en fröjd att titta på den.
Men mitt i mitt inre kaos där jag känner panik och ångest så när jag öppnade tvålflaskan idag så svävade det ut 2st rätt stora bubblor ur den, de svävade fritt runt i duschen en lång stund och samtidigt som varmvattnet sköljde av mig så gav de mig på nått vis lite lite frid hur konstigt det än kan låta. De var så vackra och studsade hit o dit på duschväggarna utan att gå sönder. Och en kort sekund kändes allting fridfullt. Tänk vad så lite kan göra så mycket.
Men nu sitter jag i min rutiga flanellpyjamas och stressen återfinner sig igen.
vill snart hitta ett läge där jag får vila för den är kampen gör mig sååååå tröttt.
den 1 februari 2009
nystart
Jag har haft fullt upp de senaste veckorna. Jag har flyttat och börjat plugga. Många omställningar men alla positiva. Nu när det gått ett par tre veckor så känner jag hur jag lixom börjar landa och jag börjar se mig om efter fler möjligheter. Börjar leta efter sport, jobb eller andra möjligheter att dels träffa andra människor samtidigt som kassan ökar eller konditionen/styrkan.
När jag här i veckan nu träffade mina "utredare" så åkte jag dit med ett svagt svagt hopp om ett Trecept, det grusades då den ena inte anser att man behöver testo för att leva som man och den andra inte vågade göra någonting som kunde göra min ev kommande utredare vred på honom. Så nu sitter jag i den underbara rävsaxen att mitt testo snart är slut och inget mer verkar finnas att få tag på. Jag får skylla mig själv tycker egentligen både jag och alla andra. Jag borde följt systemet så hade allt varit frd och fröjd.
Men samtidigt kan jag inte vara uppriktigt ledsen för det, det enda som grämer mig är att jag inte fått tag på mer. Men så bra som jag fått må under dessa 3 månader, det har helt klart varit värt mödan.
Rösten är riktigt tonårsgräll och rätt som det är så bara kommer det ett tjut fast jag bara pratar vanligt.
Varje dag så ser jag nya hårstrån på min kropp, min mage är nu klädd i ljusgråpäls jag har en förhoppning om att den ska bli brunare. Mina ben börjar håret att växa från vaderna och uppåt på. Även från ljumskarna går det mörka stråt av hår. Om jag inte rakar mig på en vecka så kan jag i rätt belysning se en tunn tunn tunn antydan till mustach. Mitt fett har flyttat på sig från lår och rumpa och börjat lägga sig som en riktig kalaskula på magen.
Förutom dessa fysiska grejer så har jag känt mig glad och positiv, ingenting har igentligen kunnat dra ner mig lika långt som var grundinställningen på östro. jag har inte en enda gång ens tänkt tanken att livet inte är värt att leva. Nått som tyvärr förekom nästan dagligen med östro.
Mitt inre har varit lugnt och balanserat och mina tankar har kunnat fokusera på Nuet och d ev problem jag stöter på och finna en lösning medans d förut bara var som en tjock smogga och jag lyckades inte formulera en enda klar tanke utom "jag vill dö".
I skolan ser alla mig som grabb och det känns som att man äntligen fått den där nystarten en så länge behövt. Idag kan jag bara vara och d är väldigt vilosamt efter att ha slåtts i 2 år för att övehuvudtaget få folk att säga rätt namn. Här är d konstant rätt namn och pronomen, men det tar ändå lite tid för hjärnan att ställa om på att inte skrika "JAG ÄR KILLE, FATTA D ingen himla tjej" utan bara gilla läget när de pratar om "HAN ansåg, Han tänkte, han hade etc"
Och fortfarande går det rysningar av välbehag genom mig varje gång. D kan knappast vara normalt, men jag gillar det ändå. men hoppas att det ska bli lika avdramatiserat som det en gång var att bli honnad.
På samma gång så känner jag lite att jag iom det har förlorat lite av min identitet, Min identitet de senaste 2 åren har varit just "mittemellan". Ett freak eller en annorlunda person som folk visat oerhört intresse för, framför allt hur ett "könsbyte" går till och hur man sen ska kunna ha sex etc...
Jag skrev ett inlägg om just freakstämpeln för att tag sedan. Och jag är fortfarande rätt säker på att jag inte skulle känna det så "konstigt" att bli hannad om jag gått snabbt från A till B, nu har ju mittemellan identiten byggts så stark.
men jag tänker iaf njuta i fulla drag av de sista 2 veckornas testo och dra alla fördelar jag kan ur det, hur livet blir sedan får jag ta då. Kanske kommer jag att bli ett kolli, kanske kommer jag att få sopran röst igen, kanske händer ingenting mer än att fettet flyttar tillbaka till lår o rumpa.
Men jag tänker iaf bygga min första båt till veckan nu...
När jag här i veckan nu träffade mina "utredare" så åkte jag dit med ett svagt svagt hopp om ett Trecept, det grusades då den ena inte anser att man behöver testo för att leva som man och den andra inte vågade göra någonting som kunde göra min ev kommande utredare vred på honom. Så nu sitter jag i den underbara rävsaxen att mitt testo snart är slut och inget mer verkar finnas att få tag på. Jag får skylla mig själv tycker egentligen både jag och alla andra. Jag borde följt systemet så hade allt varit frd och fröjd.
Men samtidigt kan jag inte vara uppriktigt ledsen för det, det enda som grämer mig är att jag inte fått tag på mer. Men så bra som jag fått må under dessa 3 månader, det har helt klart varit värt mödan.
Rösten är riktigt tonårsgräll och rätt som det är så bara kommer det ett tjut fast jag bara pratar vanligt.
Varje dag så ser jag nya hårstrån på min kropp, min mage är nu klädd i ljusgråpäls jag har en förhoppning om att den ska bli brunare. Mina ben börjar håret att växa från vaderna och uppåt på. Även från ljumskarna går det mörka stråt av hår. Om jag inte rakar mig på en vecka så kan jag i rätt belysning se en tunn tunn tunn antydan till mustach. Mitt fett har flyttat på sig från lår och rumpa och börjat lägga sig som en riktig kalaskula på magen.
Förutom dessa fysiska grejer så har jag känt mig glad och positiv, ingenting har igentligen kunnat dra ner mig lika långt som var grundinställningen på östro. jag har inte en enda gång ens tänkt tanken att livet inte är värt att leva. Nått som tyvärr förekom nästan dagligen med östro.
Mitt inre har varit lugnt och balanserat och mina tankar har kunnat fokusera på Nuet och d ev problem jag stöter på och finna en lösning medans d förut bara var som en tjock smogga och jag lyckades inte formulera en enda klar tanke utom "jag vill dö".
I skolan ser alla mig som grabb och det känns som att man äntligen fått den där nystarten en så länge behövt. Idag kan jag bara vara och d är väldigt vilosamt efter att ha slåtts i 2 år för att övehuvudtaget få folk att säga rätt namn. Här är d konstant rätt namn och pronomen, men det tar ändå lite tid för hjärnan att ställa om på att inte skrika "JAG ÄR KILLE, FATTA D ingen himla tjej" utan bara gilla läget när de pratar om "HAN ansåg, Han tänkte, han hade etc"
Och fortfarande går det rysningar av välbehag genom mig varje gång. D kan knappast vara normalt, men jag gillar det ändå. men hoppas att det ska bli lika avdramatiserat som det en gång var att bli honnad.
På samma gång så känner jag lite att jag iom det har förlorat lite av min identitet, Min identitet de senaste 2 åren har varit just "mittemellan". Ett freak eller en annorlunda person som folk visat oerhört intresse för, framför allt hur ett "könsbyte" går till och hur man sen ska kunna ha sex etc...
Jag skrev ett inlägg om just freakstämpeln för att tag sedan. Och jag är fortfarande rätt säker på att jag inte skulle känna det så "konstigt" att bli hannad om jag gått snabbt från A till B, nu har ju mittemellan identiten byggts så stark.
men jag tänker iaf njuta i fulla drag av de sista 2 veckornas testo och dra alla fördelar jag kan ur det, hur livet blir sedan får jag ta då. Kanske kommer jag att bli ett kolli, kanske kommer jag att få sopran röst igen, kanske händer ingenting mer än att fettet flyttar tillbaka till lår o rumpa.
Men jag tänker iaf bygga min första båt till veckan nu...
den 29 december 2008
Julnamn, Teffekter och praktik
Varje höst kämpar jag en kamp som jag vet att jag kommer förlora. Jag HATAR Julen, men ändå så kommer den där julkänslan smygande på mig. Doften av nygräddade pepparkakor, julmusiken, den allt kallare marken och förhoppningsvis snö. Men ändå lyckas jag nästan förtränga julen helt om d inte vore för just julafton. Men jag fattar sällan eller rättare sagt vill inte förstå att det är jul eftersom jag hatar den, men när julmaten är spisad trots mina protester om att jag inte vill ha julbord och man bänkar sig framför kalleanka med mosters fruktkaka, och ser på den tända granen så kan jag inte längre stå emot och den hatade julkänslan är ett faktum.
På alla paket i år stod det rätt namn, det vill säga alla utom det paket som kom från min moster med familj. PÅ det stod det God Jul " ". På paketet var ett kuvert med en förklaring till att jag kommer vara " " tills de bestämt sig för om de vill acceptera eller inte mitt namnbyte+könsbyte. Jag är namnlös, men jag slapp iallafall mitt tjejnamn.
Jag började åxå reflektera i badet häromdan på vad som börjat hända med kroppen så här nästan 2 månader på T, På min överläpp har det kommit 2-3 mörka strån, Stråna på hakan är aningens tjockare och växer aningens lite fortare, men fortfarande endast dun, Håret på armarna har antagit en nyans mörkare färg och jag tror de börjar bli lite tjockare, Håret på mina smalben är garanterat mer ludet än tidigare, även om ja hoppas att det ska bli ännu mera.
svagt svagt svagt på magen kan jag ana en begynnande päls.
MIn röst dippade rejält första månaden, men sen känns d som att den gått tillbaka till sitt ursprungsläge. Och de gånger jag faktiskt kommer lägre så frågar morsan om jag är förkyld. Men efter att ha pratat med en polare som kan d där med röst så brukar målbrottet (för tonåringar) hålla i sig ca 6 månader därefter har rösten satt sig mer eller mindre. Jag hoppas att den sätter sig lägre än vad den är i dagsläget.
Jag har äntligen lyckats få AF att ge mig praktik och jag undrar när jag ska vakna upp och inte tro att jag infiltrerar mansvärlden utan faktiskt är en del av den. Det är så skumt att bli refererad till som "ja ni grabbar..."
Jag tror innerst inne att det trots allt är så att testot har gett mig den hjälpen.
Men när ska det bli så att jag inte dör av lycka varje gång någon kallar mig grabb?
JAg praktiserar på ett miljöhus, en kalasidé. Gamla grejer tas till vara, repareras och säljs sedan billigt. De som jobbar där är antingen långtidsarbetslösa eller sjukskrivna som behöver komma ut på ett första ställe. Jag gillar idén även om d kanske för mig blir lite enformigt att bara kassera cyklar hela dagen och plocka bort användbara reservdelar.
Vill göra något meningsfullt med mitt liv...
På alla paket i år stod det rätt namn, det vill säga alla utom det paket som kom från min moster med familj. PÅ det stod det God Jul " ". På paketet var ett kuvert med en förklaring till att jag kommer vara " " tills de bestämt sig för om de vill acceptera eller inte mitt namnbyte+könsbyte. Jag är namnlös, men jag slapp iallafall mitt tjejnamn.
Jag började åxå reflektera i badet häromdan på vad som börjat hända med kroppen så här nästan 2 månader på T, På min överläpp har det kommit 2-3 mörka strån, Stråna på hakan är aningens tjockare och växer aningens lite fortare, men fortfarande endast dun, Håret på armarna har antagit en nyans mörkare färg och jag tror de börjar bli lite tjockare, Håret på mina smalben är garanterat mer ludet än tidigare, även om ja hoppas att det ska bli ännu mera.
svagt svagt svagt på magen kan jag ana en begynnande päls.
MIn röst dippade rejält första månaden, men sen känns d som att den gått tillbaka till sitt ursprungsläge. Och de gånger jag faktiskt kommer lägre så frågar morsan om jag är förkyld. Men efter att ha pratat med en polare som kan d där med röst så brukar målbrottet (för tonåringar) hålla i sig ca 6 månader därefter har rösten satt sig mer eller mindre. Jag hoppas att den sätter sig lägre än vad den är i dagsläget.
Jag har äntligen lyckats få AF att ge mig praktik och jag undrar när jag ska vakna upp och inte tro att jag infiltrerar mansvärlden utan faktiskt är en del av den. Det är så skumt att bli refererad till som "ja ni grabbar..."
Jag tror innerst inne att det trots allt är så att testot har gett mig den hjälpen.
Men när ska det bli så att jag inte dör av lycka varje gång någon kallar mig grabb?
JAg praktiserar på ett miljöhus, en kalasidé. Gamla grejer tas till vara, repareras och säljs sedan billigt. De som jobbar där är antingen långtidsarbetslösa eller sjukskrivna som behöver komma ut på ett första ställe. Jag gillar idén även om d kanske för mig blir lite enformigt att bara kassera cyklar hela dagen och plocka bort användbara reservdelar.
Vill göra något meningsfullt med mitt liv...
den 13 december 2008
Stjärngosse
Idag är det visst lucia, en grej jag helt missat och som därmed gått min näsa förbi tills en polare önskade mig glad luciadag för en stund sedan.
Jag ahr inte sett något lucia tåg idag, men jag såg ett för några veckor sedan.
Det var så sött så...
men samtdigt gav det mig lite ångest. Där var en kille på runt 7bast som var stjärngosse. Det var några äldre som frågade varför han inte var tomte eller pepparkaksgubbe. HAn ansåg att han var för stor för det.
Det högg som en kniv i bröstet på mig då jag mindes alla luciatåg jag själv varit med i, jag mindes att jag alltid velat vara stjärngosse å få ha den där struten på huvet, men vartenda år så fick jag antingen en luciakrona i plast eller en massa äckligt glitter som satt kvar i huvudet ett halvår efter.
När ingen av killarna ville vara stjärngosse så sa jag att jag kunde vara det, men d gick ju inte å ha en tjej som stjärngosse.
Alla kilalrna hatade den där fåniga struten och jag har hört killar nu förfasa sig över det. VAd ska man säga då lixom... nä jag var alltid tärna när jag var liten...
På nått vis funakr inte det om man vill va kille. Så jag ahr gått en medelväg och sagt att jag alltid varit tomte elelr pepaprkaksgubbe, d är iaf nästan sant. tomte har jag varit 2 ggr och peppargumma 1 ggn.
Men å vad jag längtar att få gå i ett lucia tåg med strut på huvudet och stjärna i handen...
kasnke till nästa år...
Jag ahr inte sett något lucia tåg idag, men jag såg ett för några veckor sedan.
Det var så sött så...
men samtdigt gav det mig lite ångest. Där var en kille på runt 7bast som var stjärngosse. Det var några äldre som frågade varför han inte var tomte eller pepparkaksgubbe. HAn ansåg att han var för stor för det.
Det högg som en kniv i bröstet på mig då jag mindes alla luciatåg jag själv varit med i, jag mindes att jag alltid velat vara stjärngosse å få ha den där struten på huvet, men vartenda år så fick jag antingen en luciakrona i plast eller en massa äckligt glitter som satt kvar i huvudet ett halvår efter.
När ingen av killarna ville vara stjärngosse så sa jag att jag kunde vara det, men d gick ju inte å ha en tjej som stjärngosse.
Alla kilalrna hatade den där fåniga struten och jag har hört killar nu förfasa sig över det. VAd ska man säga då lixom... nä jag var alltid tärna när jag var liten...
På nått vis funakr inte det om man vill va kille. Så jag ahr gått en medelväg och sagt att jag alltid varit tomte elelr pepaprkaksgubbe, d är iaf nästan sant. tomte har jag varit 2 ggr och peppargumma 1 ggn.
Men å vad jag längtar att få gå i ett lucia tåg med strut på huvudet och stjärna i handen...
kasnke till nästa år...
den 10 december 2008
sexualitetens gissel
Sexualitet, aldrig tidigare har jag tänkt på det för det har helt enkelt inte funnits något att tänka på. För jag har helt enkelt inte haft någon.
För ca ett år sen fann jag att jag inte var ensam om att känna/ tänka som jag gjorde. Mitt enda probelm innan var bara att jag inte kunde förstå att andra kanske är annorlunda. och sånt där sötsliskigt kärlekstjafs gjorde mig illamående. Jag fann ut att jag var aromantiskt asexuell. Lagom när min psyktomte idiot som bäst härjade med mig om hur sjukt det var att inte vara intresserad av någonting som hade med sex att göra.
I hemlighet har jag sett mig som bög sen ja hörde det i småskolan första gången. Men jag visste att jag egentligen var hetro eftersom jag verkade attraheras av killar och var tjej, men jag tyckte att Bög var ett roligare ord.
Som sagt så har jag aldrig riktigt tänkt på det här med min sexualitet. Men så var jag iväg och bodde ett par nätter på en polares soffa. En helt vanlig ciskille med fru och en liten knatte på 2-3 år. Ungefär så som de flesta av mina polares liv börjar se ut.
Vi sitter en kväll framför teven när lillkillen somnat och han lägger ömt sin arm om hennes nacke och hon kryper tätt intill i soffan. Plötsligt kändes soffan väldigt trång, även om jag hade gott om plats, och plötsligt väcktes en längtan inom mig. En längtan efter att åxå krypa nära någon. En längtan att ha någon att ge trygghet, någon att berätta för om dagen som varit. Någon att hålla i handen på stan och krama när vi var ensamma.
Då kom nästa problem. Jag har alltid tänkt mig själv med en kille, kanske mest för att det var vad folk sa till mig. Jag är tjej alltså ska jag ha en kille.
När folk frågat sen jag kom ut vad jag faller för så har jag skämtat o sagt att det värsta som kan hända är väl att jag blir bög men idag faller jag inte för något och det var sant.
Och jag har på nått sätt ändå tänkt på mig själv som bög, men sen jag började på testo och redan när jag började acceptera min manlighet så har jag insett att jag börjat spana på tjejer och det skrämmer mig mer än att jag skulle vara Bög.
en kväll var jag på krogen och spanade rent ut sagt in både tjejer o killar i ett försök att klargöra VAD jag faller för. och det gav mig en chock, JAG SKA inte spana på TJEJER. Då blir jag ju flata... eller vänta nu,,, då blir jag ju hetrosexuell.
*panik*.
Och där är jag fortfarande, funderar på vad jag ev en dag ska komma att gänga mig med. Jag tänkte aldrig på sånt här innan jag började på testo, och nu kan jag inte sluta tänka på det.
Och samtidigt är frågorna i huvudet av karaktären
faller jag bara för killar för att de har allt som jag egentligen vill ha? eller är jag faktikst bög på riktigt
är tjejer faktisk söta, och faller jag INTE för dem helt ut bara för att jag då kommer se mig som flata och att vara flata är ju typ onormalt (i min världsbild som är inpräntad av frikyrkofolk)
tänder jag på kukar eller fittor?
lenhud eller strävt skägg?
Kanske MTF's med kuk eller FTM's med skägg och bröst?
Gahhh huvudet skriker av övermattning och kan inte bestämma sig alls vilken sexualitet den vill ha.
För ca ett år sen fann jag att jag inte var ensam om att känna/ tänka som jag gjorde. Mitt enda probelm innan var bara att jag inte kunde förstå att andra kanske är annorlunda. och sånt där sötsliskigt kärlekstjafs gjorde mig illamående. Jag fann ut att jag var aromantiskt asexuell. Lagom när min psyktomte idiot som bäst härjade med mig om hur sjukt det var att inte vara intresserad av någonting som hade med sex att göra.
I hemlighet har jag sett mig som bög sen ja hörde det i småskolan första gången. Men jag visste att jag egentligen var hetro eftersom jag verkade attraheras av killar och var tjej, men jag tyckte att Bög var ett roligare ord.
Som sagt så har jag aldrig riktigt tänkt på det här med min sexualitet. Men så var jag iväg och bodde ett par nätter på en polares soffa. En helt vanlig ciskille med fru och en liten knatte på 2-3 år. Ungefär så som de flesta av mina polares liv börjar se ut.
Vi sitter en kväll framför teven när lillkillen somnat och han lägger ömt sin arm om hennes nacke och hon kryper tätt intill i soffan. Plötsligt kändes soffan väldigt trång, även om jag hade gott om plats, och plötsligt väcktes en längtan inom mig. En längtan efter att åxå krypa nära någon. En längtan att ha någon att ge trygghet, någon att berätta för om dagen som varit. Någon att hålla i handen på stan och krama när vi var ensamma.
Då kom nästa problem. Jag har alltid tänkt mig själv med en kille, kanske mest för att det var vad folk sa till mig. Jag är tjej alltså ska jag ha en kille.
När folk frågat sen jag kom ut vad jag faller för så har jag skämtat o sagt att det värsta som kan hända är väl att jag blir bög men idag faller jag inte för något och det var sant.
Och jag har på nått sätt ändå tänkt på mig själv som bög, men sen jag började på testo och redan när jag började acceptera min manlighet så har jag insett att jag börjat spana på tjejer och det skrämmer mig mer än att jag skulle vara Bög.
en kväll var jag på krogen och spanade rent ut sagt in både tjejer o killar i ett försök att klargöra VAD jag faller för. och det gav mig en chock, JAG SKA inte spana på TJEJER. Då blir jag ju flata... eller vänta nu,,, då blir jag ju hetrosexuell.
*panik*.
Och där är jag fortfarande, funderar på vad jag ev en dag ska komma att gänga mig med. Jag tänkte aldrig på sånt här innan jag började på testo, och nu kan jag inte sluta tänka på det.
Och samtidigt är frågorna i huvudet av karaktären
faller jag bara för killar för att de har allt som jag egentligen vill ha? eller är jag faktikst bög på riktigt
är tjejer faktisk söta, och faller jag INTE för dem helt ut bara för att jag då kommer se mig som flata och att vara flata är ju typ onormalt (i min världsbild som är inpräntad av frikyrkofolk)
tänder jag på kukar eller fittor?
lenhud eller strävt skägg?
Kanske MTF's med kuk eller FTM's med skägg och bröst?
Gahhh huvudet skriker av övermattning och kan inte bestämma sig alls vilken sexualitet den vill ha.
den 8 december 2008
Kampen är min så jag får ta konsekvenserna
Idag har jag suttit med en telefonlur i handen nästan hela dagen, På något vis så har jag alltid hatat det och det borde ha varit en redig plåga. Men faktum var att jag idag krigade. Jag kom väl inte direkt framåt, men kriget fördes iallafall.
Första uppgifften var att ringa vårdcentralen och be om en tid för testning av mina hormonvärden. "var vänlig knappa in ditt riktnummer+telefonnummer så ringer vi upp dig".
Andra uppgiften var klurigare. Att lokalisera huddingeteamet och linköpingsteamet för utredning av transexualism för att kolla upp deras kötider...
Det närmaste ett sånt svar jag fick var från någon på plastik i linköping att efter remissen kommit in så skulle det ta typ kanske ev 1 månad innan man fick komma på konsultation.
För det första verkart INGEN i sverige veta hur man kontaktar teamen, det närmaste jag kommit idag genom förslag från olika TS polare är sekreterare på kirurgen. Som säger att det finns ett team i Huddinge som är specialister på såntdär, när jag ber om ett nummer säger hon att jag ska ringa växeln, som jag inte heller kan hitta numret till.
Hon var iallafall trevlig o typ frågade när jag skulle dit, då hon trodde d var op dax. Och bad om ursäkt för att hon inte visste mera.
ca kl 15 ringde de tillbaka från vårdcentralen
-Hej
-Hej det är från vårdcentarlen när är du född
-XXXXXX-XXXX
-Jaha då heter du alltså NNN GGGG SSSSS
-Nej jag har bytt namn och heter Pew
-JAha (förvånad), och det står här att du bor i halmstad så varför ringer du oss...
-För att jag bor här
-Gör du? Mne det står...
-Shit i det, har ni någon tid så jag kan kolla mina hormonvärden
-Varför vill du det?
-Vill bara kolla så allt är okej.
-Det behöver du ha en läkarrremiss för att göra.
-Okej så har ni någon tid?
- Jag har bara schema för 2 veckor till och det ser fullt ut och eftersom det här inte är så akut så kanske du kan ringa efter jul o nyår så ska vi se om vi kan få en läkartid åt dig, men man kollar aldrig hormonvärdena om inte en läkare tror att det behövs
-Okej tack jag återkommer *klick*
fast besluten att inte ge upp så ringde jag nästa vårdcentral.
Det var samma tjafs där att man var tvungen o ha en läkarremiss.
Där råkade jag nämna att jag tog en medecin som ev kunde påverka hormonvärdena och jag ville kolla så allt var som det skulle. När det sedan kröp fram att jag tog den utan läkares ordination så var dörren stängd med orden
-"Om inte en läkare ordinerat det så tänker minsann inte vi ta av våra resurser för att kolla det, det får du ha koll på själv(när du är så dum, underförstått)
Så yeah här står en grabb som visserligen inte följt "den långa slaviska vägen" utan valt sin egen väg, han vill kolla så allt är okej för att det inte ska bli en massa shit sedan. Men ingen vill hjälpa honom eftersom han valde från början själv att gå utanför systemet.
Sverige Suger...
Första uppgifften var att ringa vårdcentralen och be om en tid för testning av mina hormonvärden. "var vänlig knappa in ditt riktnummer+telefonnummer så ringer vi upp dig".
Andra uppgiften var klurigare. Att lokalisera huddingeteamet och linköpingsteamet för utredning av transexualism för att kolla upp deras kötider...
Det närmaste ett sånt svar jag fick var från någon på plastik i linköping att efter remissen kommit in så skulle det ta typ kanske ev 1 månad innan man fick komma på konsultation.
För det första verkart INGEN i sverige veta hur man kontaktar teamen, det närmaste jag kommit idag genom förslag från olika TS polare är sekreterare på kirurgen. Som säger att det finns ett team i Huddinge som är specialister på såntdär, när jag ber om ett nummer säger hon att jag ska ringa växeln, som jag inte heller kan hitta numret till.
Hon var iallafall trevlig o typ frågade när jag skulle dit, då hon trodde d var op dax. Och bad om ursäkt för att hon inte visste mera.
ca kl 15 ringde de tillbaka från vårdcentralen
-Hej
-Hej det är från vårdcentarlen när är du född
-XXXXXX-XXXX
-Jaha då heter du alltså NNN GGGG SSSSS
-Nej jag har bytt namn och heter Pew
-JAha (förvånad), och det står här att du bor i halmstad så varför ringer du oss...
-För att jag bor här
-Gör du? Mne det står...
-Shit i det, har ni någon tid så jag kan kolla mina hormonvärden
-Varför vill du det?
-Vill bara kolla så allt är okej.
-Det behöver du ha en läkarrremiss för att göra.
-Okej så har ni någon tid?
- Jag har bara schema för 2 veckor till och det ser fullt ut och eftersom det här inte är så akut så kanske du kan ringa efter jul o nyår så ska vi se om vi kan få en läkartid åt dig, men man kollar aldrig hormonvärdena om inte en läkare tror att det behövs
-Okej tack jag återkommer *klick*
fast besluten att inte ge upp så ringde jag nästa vårdcentral.
Det var samma tjafs där att man var tvungen o ha en läkarremiss.
Där råkade jag nämna att jag tog en medecin som ev kunde påverka hormonvärdena och jag ville kolla så allt var som det skulle. När det sedan kröp fram att jag tog den utan läkares ordination så var dörren stängd med orden
-"Om inte en läkare ordinerat det så tänker minsann inte vi ta av våra resurser för att kolla det, det får du ha koll på själv(när du är så dum, underförstått)
Så yeah här står en grabb som visserligen inte följt "den långa slaviska vägen" utan valt sin egen väg, han vill kolla så allt är okej för att det inte ska bli en massa shit sedan. Men ingen vill hjälpa honom eftersom han valde från början själv att gå utanför systemet.
Sverige Suger...
den 6 december 2008
Nu är kriget igång...
efter att ha suttit som ett surrande åskbimoln och bara väntat på att min ilska ska utlösa en större hjärtinfarkt under mer än ett dygn. Har jag nu lyckats iallafall samla ihop mig så mycket att jag inte längre tror att jag kommer dö av ilskan. Och att jag faktiskt mår lite bättre av att inte ha den "stressen" inom mig. Så jag har lagt den heliga vreden på hyllan för den här gången. och istället bestämt mig för att gå ut i kriget med alla vapen jag har.
Jag har fått oväntade anmälningar av soldater som är villiga att ta upp kampen bredvid mig, och om jag inte skulle orka stå i fronten så finns det soldater som är villiga att offra sig själva tills jag är på benen igen.
Som biträdande officerare har jag 2päron som trots stor rädsla bestämt sig för att göra allt som står i deras makt för att Mitt regemente ska kunna ta över marken vi krigar om.
Bakom dem står en hel drös med morötter, de har redan intagit sina egna marker och de ropar uppmuntrande och ger mig taktiska tips på hur man ska kunna omringa och lura fienden i fällor för att vinna lite,lite mer mark.
bakom dessa står den största skaran den som består av Kaktusfrön, Jordgubbar, fikon, plommon, körsbär och gurkor. Det är de som lixom mig kämpar, de har lite olika erfarenheter och begåvningar de kan inte alltid delta i min strid då de behöver kriga för sina egna land. och ibladn kankse jag behöver ge upp min strid för att skynda till deras hjälp då deras fiender närmar sig från alla håll.
Vi slåss inte med AK5:or eller bazookas, tanks eller bajonetter.
Vi krigar med hjälp av bloggar, insändare, telefoner i vissa fall tom med brev. Även med konfrontationer med fienden, vi har lärt oss att bästa försvar är attack och nu är attackernas tid inne.
Krigsplaneringen har lagts upp.
Det jag blev arg på var att min icke utredande idiot har fått för sig att jag MÅSTE träffa honom sisådär en gång i veckan, jag vill aldrig se honom mer och han lyssnar inte på mig.
Han och överläkaren var iallafall överens om att de skulle skicka en remiss till en utredare (yeahhhh d har typ bara tagit dem lite mer än 1,5 år att inse det), det blir dock mitt jobb att kolla upp eventuella kötider och säga vart det är kortats kö, något de lovade mig förra gången att kolla upp tills nu, men det är alltså på mitt ansvar. Och hade jag vetat det så hade jag redan gjort det.
När jag påpekade att det var sjukt lång kö för att överhuvtaget komma till en utredare för första samtalet verkade de inte vilja fatta och skyllde bara på att det var tvunget att vara kö för att man ska vara säker å inte få några ångerfall. När jag sa att det var ca2 års väntan på att få en mastektomi (alltså efter att man fått det beviljat) Så trodde han mig inte och menade att det ju ska vara 2 års väntan enligt socialstyrelsen så d är ju lugnt. han trodde alltså att jag typ menade 2 års väntan från start och inte 2 års väntan efter fattat beslut.
Och sen satt han å sa att bröstop är inget stort problem och de lyckas alltid för kirurgerna är specialister så de vet vad de gör.
Jag Har sett alldelles för många motsatser alltså riktiga shit resultat för att säaga att reslutatet alltid blir bra och jag bad mina utredare att kolla hur det såg ut i verkligheten och inte invagga sina patienter i falska förespeglingar.
om att op resultatet bli kalasfint.
men det är ju ingenting jag behöver oroa mig för på åtminstonde 3 år, eftersom d ju lär ta minst ett år innan jag överhuvudtaget får komma till utredaren.
men nu kör jag kriget på mitt eget sätt, jag letar efter säkrare källor för att få tag på svart testo, testo som kanske inte sinar efter nån månad. Letar efter inkomster så jag kan få en privat mastektomi, men VAR hittar man ca 50lakan?
Jag sitter och författar ett brev till psyk där jag vill få ut mina journaler och jag har planer på att samtidigt försöka koppla bort min idiot från fallet Pew.
Jag sitter även och klurar på hur jag ska författa brevet till rättsliga rådet. Jag ska visserligen inte skicka det förräns i Maj, men det känns ändå som om jag krigar lite mer om jag börjar skriva på det. För att få det till stånd genom min utredare har jag redan förträngt och det är trots allt i maj 2 år som jag levt som man på heltid, något som borde räcka om det bekräftas av diverse källor.
So the war has begun.
Jag har fått oväntade anmälningar av soldater som är villiga att ta upp kampen bredvid mig, och om jag inte skulle orka stå i fronten så finns det soldater som är villiga att offra sig själva tills jag är på benen igen.
Som biträdande officerare har jag 2päron som trots stor rädsla bestämt sig för att göra allt som står i deras makt för att Mitt regemente ska kunna ta över marken vi krigar om.
Bakom dem står en hel drös med morötter, de har redan intagit sina egna marker och de ropar uppmuntrande och ger mig taktiska tips på hur man ska kunna omringa och lura fienden i fällor för att vinna lite,lite mer mark.
bakom dessa står den största skaran den som består av Kaktusfrön, Jordgubbar, fikon, plommon, körsbär och gurkor. Det är de som lixom mig kämpar, de har lite olika erfarenheter och begåvningar de kan inte alltid delta i min strid då de behöver kriga för sina egna land. och ibladn kankse jag behöver ge upp min strid för att skynda till deras hjälp då deras fiender närmar sig från alla håll.
Vi slåss inte med AK5:or eller bazookas, tanks eller bajonetter.
Vi krigar med hjälp av bloggar, insändare, telefoner i vissa fall tom med brev. Även med konfrontationer med fienden, vi har lärt oss att bästa försvar är attack och nu är attackernas tid inne.
Krigsplaneringen har lagts upp.
Det jag blev arg på var att min icke utredande idiot har fått för sig att jag MÅSTE träffa honom sisådär en gång i veckan, jag vill aldrig se honom mer och han lyssnar inte på mig.
Han och överläkaren var iallafall överens om att de skulle skicka en remiss till en utredare (yeahhhh d har typ bara tagit dem lite mer än 1,5 år att inse det), det blir dock mitt jobb att kolla upp eventuella kötider och säga vart det är kortats kö, något de lovade mig förra gången att kolla upp tills nu, men det är alltså på mitt ansvar. Och hade jag vetat det så hade jag redan gjort det.
När jag påpekade att det var sjukt lång kö för att överhuvtaget komma till en utredare för första samtalet verkade de inte vilja fatta och skyllde bara på att det var tvunget att vara kö för att man ska vara säker å inte få några ångerfall. När jag sa att det var ca2 års väntan på att få en mastektomi (alltså efter att man fått det beviljat) Så trodde han mig inte och menade att det ju ska vara 2 års väntan enligt socialstyrelsen så d är ju lugnt. han trodde alltså att jag typ menade 2 års väntan från start och inte 2 års väntan efter fattat beslut.
Och sen satt han å sa att bröstop är inget stort problem och de lyckas alltid för kirurgerna är specialister så de vet vad de gör.
Jag Har sett alldelles för många motsatser alltså riktiga shit resultat för att säaga att reslutatet alltid blir bra och jag bad mina utredare att kolla hur det såg ut i verkligheten och inte invagga sina patienter i falska förespeglingar.
om att op resultatet bli kalasfint.
men det är ju ingenting jag behöver oroa mig för på åtminstonde 3 år, eftersom d ju lär ta minst ett år innan jag överhuvudtaget får komma till utredaren.
men nu kör jag kriget på mitt eget sätt, jag letar efter säkrare källor för att få tag på svart testo, testo som kanske inte sinar efter nån månad. Letar efter inkomster så jag kan få en privat mastektomi, men VAR hittar man ca 50lakan?
Jag sitter och författar ett brev till psyk där jag vill få ut mina journaler och jag har planer på att samtidigt försöka koppla bort min idiot från fallet Pew.
Jag sitter även och klurar på hur jag ska författa brevet till rättsliga rådet. Jag ska visserligen inte skicka det förräns i Maj, men det känns ändå som om jag krigar lite mer om jag börjar skriva på det. För att få det till stånd genom min utredare har jag redan förträngt och det är trots allt i maj 2 år som jag levt som man på heltid, något som borde räcka om det bekräftas av diverse källor.
So the war has begun.
den 22 november 2008
smärta som adrenalinkick
okej efter första dagens pass så är mina underarmar blåa, lila och typ dubbelt så stora som de är i vanliga fall, visserligen rätt hett med killar med stora underarmsmuskler, men jag vet ju att när jag vaknar om ett par dagar så är de så där taniga igen och helt utan styrsel.
Samtidigt så fyller det mig med samma "glädje" som det tidigare har varit att skära i dem. Smärtan är iaf ungefär den samma. Och jag sitter här och nästan önskar att jag hade vetat att man inte behövde skära sönde senor och muskler för att få uppleva smärta, men samtidigt vet jag så väl att det om jag fortsätter och blir slagen på underarmarna så kommer det snart inte att kännas, precis som kniven inte kändes mer än de första gångerna.
Så jag sitter här i ett smärtans lyckorus, starkt medveten om att det visserligen gör ONT, men det blöder inte så det finns inget blod som kan stilla det som normalt varit orsaken till att jag skurit sönder mig. Och blodet som sedan blev det enda som för ett tag lindrade ångesten. Men det var en falsk hjälp som bara hjälpte för stunden.
DOCK nu när jag återigen känner smärtan så VILL Jag se blod, jag vill att resten av kroppen ska komma i balans med underarmarna och jag Vet att det i min ryggsäck ligger en välslipad kniv och bara väntar på att få bli använd på min kropp. Och JAG VET att jag inte borde, jag vet att jag inte SKA. men likväl ligger den där och kallar på mig. JAg kan höra dess röst sötsliskigt kallt i en väsande viskning *bara en skåra, bara ett jack, bara en liten liten rispa...*
Det skrämmer mig, jag trodde att jag hade kommit över det där mörka. Att smärta inte längre var en trigger för att börja skära, att smärta inte längre gav mig en adrenalinkick efter ännu mera smärta. Djupare smärta, längre smärta, svartare smärta... Men varje gång så blir jag överbevisad. Jag kommer ALDRIG mer att kunna känna smärta utan att tänka på min fd vän kniven. JAg vill inte, men jag vet inte hur jag ska ta mig ur det.
Samtidigt så fyller det mig med samma "glädje" som det tidigare har varit att skära i dem. Smärtan är iaf ungefär den samma. Och jag sitter här och nästan önskar att jag hade vetat att man inte behövde skära sönde senor och muskler för att få uppleva smärta, men samtidigt vet jag så väl att det om jag fortsätter och blir slagen på underarmarna så kommer det snart inte att kännas, precis som kniven inte kändes mer än de första gångerna.
Så jag sitter här i ett smärtans lyckorus, starkt medveten om att det visserligen gör ONT, men det blöder inte så det finns inget blod som kan stilla det som normalt varit orsaken till att jag skurit sönder mig. Och blodet som sedan blev det enda som för ett tag lindrade ångesten. Men det var en falsk hjälp som bara hjälpte för stunden.
DOCK nu när jag återigen känner smärtan så VILL Jag se blod, jag vill att resten av kroppen ska komma i balans med underarmarna och jag Vet att det i min ryggsäck ligger en välslipad kniv och bara väntar på att få bli använd på min kropp. Och JAG VET att jag inte borde, jag vet att jag inte SKA. men likväl ligger den där och kallar på mig. JAg kan höra dess röst sötsliskigt kallt i en väsande viskning *bara en skåra, bara ett jack, bara en liten liten rispa...*
Det skrämmer mig, jag trodde att jag hade kommit över det där mörka. Att smärta inte längre var en trigger för att börja skära, att smärta inte längre gav mig en adrenalinkick efter ännu mera smärta. Djupare smärta, längre smärta, svartare smärta... Men varje gång så blir jag överbevisad. Jag kommer ALDRIG mer att kunna känna smärta utan att tänka på min fd vän kniven. JAg vill inte, men jag vet inte hur jag ska ta mig ur det.
den 21 november 2008
kampsport och Tverkningar
En polare till mig har övertalat mig om att vara med på en kampsporthelg, jag befinner mig därför just nu i malmö, jag förväntar mig inget annat än att jag kommer vara blå och grön med ett hjärta som har stannat av chocken när helgen är till ända.
det blir en kombination av allt möjligt och jag får väl avlägga rapport efter helgen (om jag överlever vill säga)
det är dessutom första gången på typ 1 år som jag kommer träna med andra, främst killar (hoppas inte brösten kommer synas föööör väl, och hoppas att inte packern trillar ut på golvet.)
Nåväl
Igår var det transgender day of rememberence- typ minnes dag för transfolk
en dag då man tänker på alla dem som blivit mördade elle rmisshandlade för att de är trans. Även de som inte själva orkat med. För mig är det ca 4polare som gett upp under det sista året. Något jag igår hedrade genom att gå iklädd en brun och ljusblå randig skjorta och svart slips. Tände även ett ljus i en kyrka med en förhoppning att det ska bli färre till nästa år.
Det är idag exakt 3 veckor sedan jag började med T. Och en summering av läget lyder
saker jag förväntade mig:
skäggväxt (nope inget ännu)
basröst (Börjar komma, och ibland så spricker rösten och jag blir trött av att prata mycket)
muskler(börjar komma, framför allt märks det på att kroppen är rastlös)
klitoristillväxt (jupp, d är där det händer mest grejer)
ogråtighet (jag kan iaf bli arg nu utan att tårarna sprutar=skönt)
mer ork (förväntade jag mig inte men det kom på köpet)
inte längre självmordsbenägen (kom åxå på köpet)
saker jag inte förväntade mig men som verkat komma på köpet:
ett ännu mera babypluffsigt ansikte
Ömma, växande bröst
Mensen dök upp igen efter 2 veckor istället för sedvanliga 5-6 veckor
Jag har blivit mer våldsbenägen och blir rejält arg fortare, men går åxå över fortare, nått jag verkar kunna undvika med en lite större dos T.
Smärta i lederna,
Jupp killen i spegeln är fortfarande inte jag, men rösten börjar iallafall bli jag. Yeahhh!!!!
det blir en kombination av allt möjligt och jag får väl avlägga rapport efter helgen (om jag överlever vill säga)
det är dessutom första gången på typ 1 år som jag kommer träna med andra, främst killar (hoppas inte brösten kommer synas föööör väl, och hoppas att inte packern trillar ut på golvet.)
Nåväl
Igår var det transgender day of rememberence- typ minnes dag för transfolk
en dag då man tänker på alla dem som blivit mördade elle rmisshandlade för att de är trans. Även de som inte själva orkat med. För mig är det ca 4polare som gett upp under det sista året. Något jag igår hedrade genom att gå iklädd en brun och ljusblå randig skjorta och svart slips. Tände även ett ljus i en kyrka med en förhoppning att det ska bli färre till nästa år.
Det är idag exakt 3 veckor sedan jag började med T. Och en summering av läget lyder
saker jag förväntade mig:
skäggväxt (nope inget ännu)
basröst (Börjar komma, och ibland så spricker rösten och jag blir trött av att prata mycket)
muskler(börjar komma, framför allt märks det på att kroppen är rastlös)
klitoristillväxt (jupp, d är där det händer mest grejer)
ogråtighet (jag kan iaf bli arg nu utan att tårarna sprutar=skönt)
mer ork (förväntade jag mig inte men det kom på köpet)
inte längre självmordsbenägen (kom åxå på köpet)
saker jag inte förväntade mig men som verkat komma på köpet:
ett ännu mera babypluffsigt ansikte
Ömma, växande bröst
Mensen dök upp igen efter 2 veckor istället för sedvanliga 5-6 veckor
Jag har blivit mer våldsbenägen och blir rejält arg fortare, men går åxå över fortare, nått jag verkar kunna undvika med en lite större dos T.
Smärta i lederna,
Jupp killen i spegeln är fortfarande inte jag, men rösten börjar iallafall bli jag. Yeahhh!!!!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
