ge mig ork...

Just nu är jag inne i en period då det mesta är rätt jobbigt.
jag och morsan gnager på varandra och känner båda att vi eg skulle behöva tid ifrån varandra ett tag, men vart ska jag ta vägen? jag har ingen annastans att vara.
Det blir inte bättre av att jag känner mig helt värdelös som människa för att jag inte lyckats med ett shit sen jag påbörjade helvetesutredningen för över ett år sedan.
Jag har bestämt mig för att inte falla ner i deppet igen, vilket gör att jag alltid (nästan iaf) har en glad fasad. men det kräver så mycket energi att hålla den där masken när allt jag egentligen vill bara är att gömma mig i ett mörkt hörn med en kniv och gråta och skära i mig.
Jag lovade mig själv att aldrig mera skära, att aldrig mera sjunka så djupt, och jag ser fortfarande ärren på mina ben o armar. som en påminnelse. Kom ihåg vad du lovat.
Igår var jag ute och sågade ved i skogen, av misstag råkade jag såga mig i benet, det var med en liten handsåg så ingen stor fara eg. Hade d vatt med motorsåg hade jag nog inte överlevt *ler* ser med stora ögon på hålet i byxorna och det gapande såret och blodet som rinner ur det. Det fyllde mig med en oerhörd längtan efter att skära en skåra till, jag tog sågen för att verkställa min önskan, men då insåg jag med fasa att det var ju precis det jag INTE skulle göra, jag skulle ju inte skära i mig.
Ser på såret och bestämmer mig för att det inte är livshotande och fotsätter sedan med vedsågningen som om ingenting hänt.
under tiden jag gör det så slår det mig hur skeva mina tankar fortfarande är och hur jag direkt när jag ser blod faller tillbaka i tankemönstret eller när jag går på en järnvägssattion direkt tänker att jag ska hoppa, inte för att jag vill det utan för att mina tankar är så inarbetade på att det ska vara så efter 10-15 års deppighet där självmordet alltid fanns runt hörnet.
Men ångesten är så dj*a svår. inte blir det bättre av att utredningen inte leder någonstans, att jag hatar min kropp mer och mer för varje dag.
Att hjärtat krossas sönder när jag vaknar efter en natt som skäggig yngling för att få se min bild i spegeln och varje dag haja till och undra vem det är. Stå där och spana efter nattens drag och inte finna dem.
Klä på mig och hur jag än gör aldrig kunna se naveln för de stora pattarna. Pattarna som ger mig ryggproblem så jag ibland bara vill skrika. pattarna som drar ner mig mot jorden så jag ser ut som en krokig rullator kärring.
Morsan som klagar på min hållning, en ung karl ska vara stolt och resa på sig. ofruksamma försök att försöka förklara att det inte går så längre brösten är där.
sträcker motvilligt på mig och skjuter därmed även pattarna i nyllet på varenda människa jag möter. Och hör då tisslet o tasslet om huruvida jag är tjej eller kille.

Jag orkar inte mera!!!
Allt jag vill är att få leva som den jag vill vara och innerst känner att jag är, men i fucking djävla sverige får man inte det.