jag står framför spegeln och undrar om det är en kvinna eller man som tittar tillbaka på mig.
det har snart gått 5 månader sen jag tog min första dos med testo, mycket har hänt med kroppen sen dess, men det är även mycket som jag hade hoppats skulle hända som inte hänt.
Jag har haft toppar och dalar. Dagar då jag endast kan se en man, men det finns även dagar då jag bara kan se en kvinna hur hårt jag än anstränger mig. Det är de dagarna som gör mig nedstämd, det är de dagarna som ger mig modlöshetens ande, och det är de dagar då min vänners ord ekar inom mig. " Du kommer aldrig kunna bli nått annat än en kvinna hur mycket du än ändrar ditt utseénde så kommer du ändå vara kvinna" Tänk om de i all sin välmening för flera år sedan hade insett vad de orden sårar mig idag, hur många ggr jag ältar dem varje dag.
Jag befinner mig i ett manslandskap där alla män jag umgås dagligdax accepterar mig som man, men de där dagarna då jag bara ser en kvinna så känner jag mig som en förädare, en varg i fårakläder, eller en vit i en negers kropp.
Jag är inte så rädd att de inte ska se mig som man som jag har varit, men oron att försäga sig med nått i stil med "när jag sprang vårruset" "när vi har mens.." eller nått annat pinsamt hänger med, även rädslan för sommaren då det kommer både badas och troligtvis gås med bar överkropp i skolsalen. Jag velar om jag ska berätta eller inte, det är på ett sätt rätt jobbigt att behöva tänka på vad man säger, samtidigt är det en oerhörd lättnad att bara få vara som vilken kille som helst för första gången.
Och viss av tidigare erfarenheter VET jag att så fort det är ute så kommer de inte längre se mig som en kille. Jag kommer bli en exotisk vara. Jag kommer garanterat få frågor om både hur mitt ev könsorgans er ut och en massa annat åxå. frågor som jag är så trött på att jag bara vill kräkas.
jag bryr mig inte om vad nån annan har i brallan (möjligtvis lite grand om hur killars utrustning ter sig när de bara har kallingarna på sig, men det skyller jag på att jag vill lära mig så att inte en kosntigt formad bula kan föråda mig;) )
Ska försöka för alla er andra FTM's där ute som väntar med spänning på erat testo att förklara vad som hänt sedan jag började med testo.
det första jag märkte var att rösten lät som om den var förkyld, därefter började det klia i halsen som om jag råkat andats in små dammkorn. Sen gjorde den ett jättedipp, gick sedan upp igen och har nu stabiliserat sig någorlunda på en skapligt låg nivå. (blir fortfarande förvånad när jag öppnar munnen och det inte är den däringa kvinnorösten som kommer ut)
Nästa grej jag märkte var att jag började få muskler främst på armarna trots att jag inte tränade någonting. Därefter började det så smått att komma lite grövre hår på armarna, sedan på benen och plötsligt utan förvarning från en vecka till nästa så täcktes min mage av en ljusgrå päls.
idag är mitt ansiktshår obefintligt (det enda ställe där jag verkligen längtat efter hår)det är visserligen lite tjockare än innan, men det är fortfarande bara som tjejbehåring. Jag har iallafall tänkt att jag ska se om mina polisonger vill växa till sig något om jag låter dem vara för jag kan ana vissa mörka strån bland dem, och jag drömmer fortfarande om att vara skapligt skäggig till min 25 års dag som infaller om ca 1 månad.
Jag hade hoppats att min matsmältning skulle explodera och bara låta kilona+ fettet rasa av mig istället verkar det som att matsmältingen är konstant om möjligt lite långsammare och det enda som sker är att min mage blir större och större och vågen visar på mer o mer vikt.
Mensen kom med 2 veckors mellanrum i ca 1,5 månad. Därefter har jag inte sett skymten av den och jag börjar glömma att jag någonsin haft det. *Yippie*
i övrigt är jag lugnare, mer harmonisk och kan med glatt ärligt sinne säga att jag mår bra. nästan oförskämt bra! Men jag tror att det är så här som "vanliga friska" människor mår, och vad som än händer framöver med utredningen så vill jag ALDRIG mer leva på östrogen. Aldrig mer känna mig så nerstämd och svart inuti som jag gjorde då.
Och jag vill att spegeln ska fortsätta att visa en man, en man som blir manligare och manligare.
Mina tankar om mitt liv, vad gömmer sig där bakom pannbenet egentligen på en FTM.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag skulle nog inte känna igen din röst om jag hörde dig nu :-) *håller tummarna för att det går bra med allt*
//Elijas "Lilo"
Tja, du är en av få som hörde mig när den avr som lägst,så jag tror att du skulle känna igen den fint, men mina andra vänner gör det knappt. Och jag njuter av att ringa till gamla polare bara för att höra deras *vem sa du att det var?*
Skicka en kommentar