första utredningsmötet

I måndags var jag på mitt första utredningsmöte. d var med blandade känslor jag åkte dit. Jag har ju redan gått utredning i 2 år, något hen berättade inte spelade någon roll för framtiden eftersom det inte var hos dem jag gått.
Nästa grej som hen sa var att man måste kastreras, och hen sa det på ungefär samma sätt som man pratar om en katt, när jag lite försynt sa att lagen än så länge väl bara krävde sterilisation, nä för vi är inte som USA, så här är det verkligen INTE okej med män som föder barn. Jag sa att jag inte hade några planer på det, men att det troligt vis borde räcka med en sterilisation för att det skulle funka. men det var tydligen inte tillräckligt för det fanns visst sätt att kringå det på och få barn iallafall.
Hen gick åxå igenom utredningsgången, när jag då lite försynt igen frågade om det fanns något sätt att få hjälp tidigare på än det obligatoriska första året. Svarte var NEJ, minst ett år innan hormoner kanske tom längre. och när det gällde maston så var det olika bud, det ena var att det skedde att en fick en remiss till hand o plastik kirurgen samtidigt som testo. Det andra var att op inte skedde förräns man varit hos RR. Lite förvirrande, men eftersom jag inte behöver bry mig om det på över ett år så...

Bemötandet å andra sidan var väl helt okej om man jämför med idioterna jag gick hos innan. Det var skönt att prata med någon som faktikst verkade förstå. Där min smärta var reell och inte bara en "påhittad historia". Någon vars ögon faktkst visade någonslags empati. Någonslags förståelse för att jag lider. Nåttslags känsa av en vilja att hjälpa.
Jag bara önskar att jag hade fått komma dit tidigare, då hade jag sluppt en hel del lidande. men nu är jag iallafall igång på riktigt och det lär förhoppningsvis inte ta mer än 3 år innan jag får mitt nya personnummer.

D "roliga" är att jag för 2 år sen var rätt säker på att jag nu eller iallafall mycket snart skulle ha nytt personnummer. Men vem har sagt att livet ska gå som man har tänkt sig.
Och inte heller kan mina kompisar förstå vad det är som måste ta sån tid, d undrar jag åxå, men d är bara så att sverige är ett segt land. och inte det minsta villiga att försöka förstå lidande, bara det går enligt regelboken gärna med en helt orimlig praxis så är allting väl.