misströstans avgrund

Hur många gånger hamnar man inte i misströstan över livet. För mig handlar det helt enkelt om att varje kväll gråta mig själv till sömns.
Bor just nu hemma hos morsan. Å det är inge bra alls. Från att ha varit omgiven av vänner som säger rätt namn eller iaf försöker till att komma "hem", hem till byhålan där alla känner mig som NNN och gärna skriker det över hela byn, och framför allt hem till morsan o farsan som vägrar inse att jag inte längre är NNN. Som har gjort en pakt emellan sig att inte säga nått annat förrns jag är färdig.
JAG KVÄVS!!!!
Tidigare kallade de mig mitt tjejiga smeknamn NNN, men nu kör de hela långa fula tjejnamnet. jag har sagt till dem, skrikit det till dem, men de vägrar lyssna på mig när jag säger att jag mår dåligt av det. Värst är det när man är på byn o handlar mat eller nått och man står på andra sidan en hylla o morsan skriker ut det.
Det är flera som sagt när de sett mig att de aldrig hade kännt igen mig om de inte hört henne ropa mitt namn. Jag ORKAR inte med det...

Jag orkar inte heller med att vänta mycket längre på att få komma till utredning. I snart ett år har jag gått hos tomten och väntat på att han ska skicka iväg remissen så att jag någon gång får börja med hormoner och få ta bort mina bröst. Jag vet att det är MINST 2 års helvete till från att han släppt mig. Ska jag vara ärlig vet jag inte om jag kommer palla hela den tiden. Innan sommaren sa han att om det var så att jag var säker så skulle jag få träffa överläkaren(som är den som kommer skriva remissen) i början på hösten. Hela hösten gick o ju mer jag frågade när jag skulle få träffa överläkaren dessto mer oangelägnare verkade tomten vara att låta mig träffa honom. NU har jag en tid hos tomten tillsammans med överläkaren i slutet av januari så jag hoppas att det ger nått.

Varför är det sån skillnad på tiden innan man får komma till utredning? En vän kom ut ungefär samtidigt som jag och började leva som sin inre övertygelse, i november var hen på sitt första möte med utredaren efter att ha träffat en kurator 1 gång och en psykiatriker 1 gång.
Jag träffade först en psyktomte som remitterade mig vidare och då trodde jag att det skulle gå rätt fort men så hamnade jag hos den här skumma tomten som verkar se som sin enda uppgifft att INTE skicka mig vidare.
Jag har gjort tester på allting inom psykvården tror jag, det är iallfall betydligt fler än de obligatoriska TS testerna. Och jag undrar varför! Nått som jag bara får lummiga svar på.
Jag känenr inget förtroende för tomten som gärna vill gräva en hel del i mitt förflutna och alla självmordsförsök, jag har varit hos hjärnskrynklare förr och de har illafall visat en aning mer empati, men när jag är hos tomten känns det som att hn kommer köra mig i ett liknande riskprogram som reuben (ben stiller) i "...och så kom polly" och bara vill veta för att väga + mot -.
Jag får ångest bara av att tänka på honom,
jag känenr mig inte fri där utan tänker bara på hur han kommer reagera om jag säger det eller det och om det är Gynnsamt för att komma vidare eller inte. Vad vill han höra egentligen?
Jag vet att det är fel sätt att göra på, men jag rår inte för det. Allt jag vill är ju att få Bli den man jag känner att jag är.

man kan ju flytta på sig iofs, men jag vet inte om jag orkar börja om med det här helvetet en gång till.
Om du vill skänka pengar så att jag kan göra en privat masktektomi så är jag mer än tacksam :D