de asociala

För ca ett år sen när jag kom ut ur min mörka garderob bestämde jag mig för att ändå fortsätta vara den jag "var" med fritidsintressen etc, umgås med mina vänner etc.
men någonstans längst vägen gick det galet, om det var för att ALLA på jobbet i somras vägrade acceptera att jag var kille, eller om det var för att jag helt enkelt tappade stinget för att ingen ändå tog mig på allvar vilket iofs kan höra samman.
men någonstans i somras gav jag upp. Jag gav inte upp min längtan efter att bli man,men jag gav upp med att simma. Nått jag så oerhört mycket älskade förrut, men jag pallade helt enkelt inte med att se mig själv i den utstyrseln. jag tror bara jag var ner till sjön 1-2 ggr å då var det för att träna eskimårollen och ta mina inteckningar.
jag slutade umgås med folk, fastnade mer och mera framför datorn och den blev mitt liv. Där såg ju de flesta mig iallafall som kille. I höstas sedan kom folket tillbaka till skolan så jag fick några att umgås med igen. Det var underbart att kunna prata med någon som inte var kollega, men samtidigt kände jag så starkt hur glappet mellan oss ökat under sommaren. Så jag satt fortfarande väldigt mycket framför datorn, men hängde ibland på skolan om kvällarna för att iallfall mildra en del av den ångest jag hade. Börjde snacka med några grabbar å efter ett tag frågde de om jag inte ville vra med på innebandy. WOW tänkte jag, innebandy som är så kul d är klart jag hänger på.
jag hade glömt bort mina bröst när jag var med dem för de sa rätt namn o rätt pronmen.
men det tog ungefär 30sekunder för dem när jag hade t-shirt på mig att inse att jag var tjej. Nått som sedan hängde med och jag var återigen utanför även om jag mer än gärna fick vara med o lira boll. Det drog ner mig djupt i shiten ska jag säga. för jag ÄLSKAR att träna.
jag drog mig undan dem mer och mer. och tillbringade inte ens någon tid på jobbets gym, som jag annars hade gjort mest hela sommaren.

Idag har jag flyttat hem till byhålan jag kommer ifrån igen pga att jag inte har nått jobb. Jag törs inte ens gå ut. jag bara sitter inne på rummet och sitter med min dator, jga törs inte längre möta folk och jag har blivit oerhört osocial. När jag sist bodde här för typ 3 år sen så var jag alltid hemma hos någon.
men nu orkar jag inte det för jag vet att de bara kommer se mig som jag var då, en tjej med stora pattar.
man ska lev ett real life experince år innan man får hormoner. jag har levt som man i ett år och ju längre jag försöker leva som man dessto mera inser jag att det inte går utan hjälp. Jag vill inte mura in mig för det kommer inte hjälpa mig sedan, men vad ska man göra. Jag undrar egentligen hur många som blivit mer eller mimdra asocial under sin pre-utredning och utredningstid.
Just nu kan jag inte fatta hur andra killar orkar med det.
för jag vill bara gömma mig under ett täcke o aldrig mera komma ut i verkligheten.