seger eller nederlag

Dörren kändes plötsligt väldigt stor, som att den när som helst skulle sluka honom i en enda mumsbit. Han ville vända, men magneten var så stark att den höll honom kvar. Han läser de lätt utsuddade bokstäverna och siffrorna igen för att vara säker. Han tar handen runt handtaget och drar upp den. Precis som alla andra instutionsdörrrar knarrade den lite slitet. Han stiger in i en hall som var mindre än toan på hans förra internat. Hur det nu är möjligt då man där var tvungen att bestämma sig innan man gick in om man skulle sitta eller stå. Han möts av ytterligare en instutions dörr med ännu mera sliten text på. Han tvekar, ska han verkligen göra det här. Läser än en gång och tänker att "nu är jag här, å de har ju faktiskt öppet, så vad väntar du på. Gå in" rösten inombords lät krävande och han satte försiktigt handen på handtaget. men tvekade ändå, ÄR det verkligen öppet.
Dörren öppnades och han stiger nervöst över tröskeln. in i ett mycket litet utrymme det enda han kan se är en dator och en stor skärm och bakom den ser ha ett huvud som iakttar honom noggrant. Han känner sig vilsen o rädd och Han öppnar munnen och frågar om det är hon som är där han ska vara och om det är henne han ska prata med. - Jo så är det svarade hon, vad har du på hjärtat?
Han ångrar redan att han gick dit, men samtidigt vet han att har kört fast och behöver hjälp för att komma vidare. Så han går fram till disken som uppenbarar sig när han kom til slutet på skärmen, harklar sig lite och säger med darrig röst - Jag skulle vilja skriva in mig.
- Okej, varför?
han mumlar nått om att Han behöver hjälp.
- okej då ska vi bara fylla i dina uppgiffter, har du nått ID kort med dig?
Han suckar djupt och drar upp plånboken ur bakfickan och räcker över det. Hon börjar genast knappa in uppgiffterna, men Han protesterar högljutt när det gäller namnet. det där är inte mitt namn jag heter Pär.
Hon ser oförstående och lite sur ut, Jamen det står ju Anna här på Legget.
Men jag heter inte det! Han kände att Han bara ville springa därifrån och återigen påmindes han om vilken oerhört dååålig idé det här var.
Jag håller på och byta namn och jag vill inte ha nått med det gamla och göra.
-Men det begriper du väl svarade hon med sammetslen röst att vi måste följa dina juridiska namn.
Han bidde sur och frågade varför
- För att det är så!
Nu började blodet koka i honom, han kan ta att man inte kan göra på ett visst sätt, men då vill han veta VARFÖR, inte bara "för att det är så".
Hon såg antagligen att han blev upprörd så hon sa att de kuden gå en medelväg.
det vara bara där hon omnämnde det Juridiska namnet i alla andra "papper" skulle han vara Pär.
Okej tyckte han, jag får nöja mig med det.
Sedan började diskussionen om vad han ville göra och vad han kunde.
Han förklarar och hon klickar i det på rätt ställe. Sen skrev hon en sammanfattning. Där hon mycket tydligt påpekar att Anna byter Namn till Pär och inte vill bli Kallad Anna. minst 3 ggr på 1/2 A4 Han höll återigen på att bli tokig på henne, men orkade inte ta en diskussion.
Transkompetens var uppenbarligen inget de hört talas om i den här byhålan.
Han fick "hemläxa" att höra av sig till 4 olika företag och erbjuda sina tjänster. Sen var det möten hit och möten dit som han skulle gå på.
Hon skickar sedan iväg honom.
han går fundersam ut genom dörren, låser upp cykeln och trampar iväg i solskenet.
Nu var det gjort, han hade trott att han skulle känna något, om än bara så litet. Men han kände verkligen ingenting där han krisskrossar mellan vattenpölarna.
Var detta en seger eller ett nederlag? På ett sätt känns det som ett nederlag, han har ju alltid velat ta hand om sig själv utan att be andra om hjälp och nu har han känt sig tvingad att knäfalla, dessutom verkade personen inte egentligen avar så intresserad. Samtidigt kan han inte komma ifrån att det känns lite som en seger för kanske trots allt det han hört andra prata så kanske de kan hjälpa honm vidare nu när han kört sig så långt ner i träsket.
Han inser att de inte kommer ta i honom med silkesvantar och att hans soffdagar är över, Han vet inte änu om det är värt det eller inte. Men han vågade steget och känner sig stolt över sig själv iallafall när han kör nerför den sista backen så vinden viner i hjälmen.