tillbaka blickar

Nu har det gått ett bra tag igen sedan jag skrev.
Jag kan knappast skylla på att jag inte haft tid arbetslös som jag är.
snarare så har inte orken funnits där. det har hänt massor, men när jag satt mig vid datorn för att ge en resumé så har orken bara försvunnit.
så här kommer nu några korta? blogginlägg från olika datum saxat från min minnesanteckningar.

26/1 Vad kan vi hjälpa dig med?
Han fingrade nervöst på mp3'n i byxfickan när han satt i väntstolen. Idag gällde det. Fjärilarna flög och tankarna snurrade utan att han fick någon reda i dem. Han undrade vad han skulle kunna förvänta sig. Vilka frågor skulle komma. Skulle han ha svaren eller skulle han anses vara korkad. hur skulle överläkaren vara? skulle han vara lika korkad som den andra eller...
Dörren öppnas och hans psykolog säger välkommen in. Han tittar sig omkring och blir besviken. Det är ingen mera där. Han suckar djupt samtidigt som han hänger upp jackan på kroken. Sätter sig i Stolen och mixtrar med spakarna för att få den så skön som möjligt samtidigt som psykologen förklarar att överläkaren kommer om en timme.
Han räknar sekunderna samtidigt som psykologen kör på som vanligt. Men ändå är han på något vis mer lyssnade och mera empatisk och han funderar på hur det kan komma sig.
Ingenting i hans världsbild hade kunnat förbereda honom på mötet med överläkaren som han bara sett som hastigast en gång tidigare.
In kommer en person med mycket empatiska ögon. Överläkaren ställer några enkla frågor som han egentligen redan hade svaret på. Sen trillade Han av stolen av den följande frågan.
Vad kan vi göra för dig?
han kände marken gunga under fötterna, ska DE göra något för mig täkte han. Det var han inte förberedd på, han hade hela tiden haft känslan att det var HAN som var tvungen att bevisa och göra en massa saker, inte att han bara sådär skulle få hjälp.
han undrade inombords var skon klämde någonstans.
Men överläkaren bara upprepade frågan.
han stammar fram något om att han vill ha testo och bort med brösten och få manligt personnummer. Sedan var överläkaren borta igen och kvar var bara han och psykologen. Han förvirrad och chockad och psykologen som var vansinnig på överläkaren.
Han frågar försiktigt vad som är meningen med allt det här. Ja det här är ju utredningen svarade psykologen då.
Han trodde han skulle svimma. Utredningen... var han alltså redan igång med den. Han log försiktigt inombords. han hade ju trott att loppet var kört att överhuvudtaget få komma till utredning och nu var han mer än 6 månader in i det. Han som trott att han hade minst 1 år kvar.

Tiden emellan
dagarna ägnar jag åt att söka jobb, påta i trädgården och elda i pannan.
Jag börjar bli sjukt frustrerad och börjar må dåligt igen. Jag VILL inte må dåligt. Jag vill inte ha en massa tid då jag inget gör. jag vill leva ett så normalt liv som möjligt med jobb och fritidsintressen. När man sökt sisådär 2-300 jobb och knappt fått nått svar en gång så tappar man hoppet. och eftersom jag inte får nån utmaning så säckar jag sakta sakta ihop och snart kommer jag vara oförmögen att jobba.
Så jag antar att det är dax att svälja stoltheten och skriva in sig hos AF, trots att jag inte tror på dem så kanske de iaf kan ge mig någon sysselsättning så jag slipper sitta i soffan hela dagarna.
*suck* vill bort härifrån nu, ha egen lya på ett ställe där ingen vet att jag är tjej, där ingen känner mitt tjejnamn.
Vill bara få leeeeva MITT liv.


20/2 en känsla av att vara normal
Han ville backa ur i sista sekunden, inte ta tåget söderut. Bara stanna hemma och sitta i sängen och glo. Samtidigt visste han att han inte skulle göra det, han skulle ta tåget och möta fasan själv. Han visste att det inte fanns någon återvändo, Och han visste att han var tvungen att åka själv Utan någon att hålla i handen när det blev allt för skrämmande. Pappa är med vid stationen och vinkar av när bussen svänger runt hörnet. Han känner en svag panik, vad har han gett sig in på. Skjuter undan det. han behöver inte möta fasan förräns om flera långa timmar. Kopplar in mp3'n och försöker drömma sig bort. Han inser att han återigen missat att byta musik och julmusiken strömmar över honom. Han hatar Julen.
Flera tågbyten senare sitter han på en bänk i väntsalen med hjärtat i halsgropen. Nu är det snart dax. hans mobil piper till och han hoppar skrämt till. Läser och svarar och sitter sedan på helspänn. Iaktar alla som kommer in, men ingen av dem är det han letar efter. Efter 15 minuter är han redo att ge upp, hans mage knorrar och han börjar bli sur. Då kommer personen. Han ser direkt att det är den. De hälsar nervöst på varandra och han får sällskap på bänken av en annan trevlig kille. Killen ler och skrattar och han kan genast slappna av. Den första fasan var inte så farlig.
de tar sällskap på tåget och känner in varandra lite. Bredvid dem sitter ett par hårdsminkade fjortisar och diskuterar högt det bästa sättet att planka på tågen och alla killar de knullat runt med. Han ryser och blir betryckt. Hur mår de egentligen de där tjejerna? hans empati vaknar och han önskar där han sitter och tittar ut på det flacka landskapet att han visste vad han skulle göra för att göra jorden till en bättre plats att vara på. Killen mittemot frågar nått och hans intresse är återigen fokuserat där. När de kommer fram vet de inte riktigt vad de ska göra så de sätter sig o spelar lite kort och Han känner återigen att fasan närmar sig. Hur kommer det att vara?
Men allting förlöpte väldigt bra så fort de andra kom. Plötsligt bara insåg han att han hade oroat sig helt i onödan. Han hade förväntat sig att möta olika freak eller att alla andra skulle anse honom vara ett freak. Det var ju så han var van att bli sedd. Men plötsligt sitter han där i soffan och inser att han är helt normal. Och umgås med en drös, 13 för att vara exakt, andra helt normala grabbar.
En hel helg där han fick vara normal. Där det som låg nära hans hjärta och som han funderade kring fick luftas utan att någon rynkade på näsan eller tyckte att han var konstig. Tvärtom fick han starkt erfara att de andra tänkte ungefär likadant som han.
När det återigen var dax att ta tåget norrut så ville han inte. Han ville inte tillbaka till helvetet hos familjen, han ville inte tillbaka till verkligheten där han anses vara ett värdelöst freak. Nedstämd stiger han av bussen och kliver in i bilen som tar honom hem.