utredningen gör att jag blir freakiserad

Jag sitter här och funderar lite kring livet. Hur mitt liv hade varit om jag hade gått på T ett par år nu.
Jag känner mig som ett freak. och jag vet att folket på byn verkligen ser mig som ett freak. Jag har levt som ett öppet freak i över ett år nu, och jag har gått utredning i snart ett år.
Min fråga jag ställer till mig själv är om jag någonsin kommer kunna tvätta bort den där freakstämpeln från mitt liv. Kommer jag någonsin att känna mig normal igen?
Så normal som jag någonsin känt mig vill säga, för riktgit som andra och normal normal har jag aldrig känt mig.
Så länge jag ser ut som en baby så kommer inte folk att ta mig på allvar, men eftersom man inte kan låsa in sig helt så kommer det ju vara en hel bunt med folk som kommer se förändringen som förhoppningsvis kommer någon gång (om jag får T), det är dessutom en hel drös människor som vet mitt "namn" och att det setat på en tjej.
Jag vill bara leva som man, men vart jag går så blir jag ifrågasatt. Antingen är det brösten eller den "ljusa" rösten, eller bara sättet att vara på.
Jag kommer inte in i killgängen hur hårt jag än försöker så är jag bara "tjejen som tror hon är nått", tjejerna har vänt mig ryggen då jag inte passar in hos dem heller. För dem är jag för manlig.

Det kommer kännas rätt konstigt den dag jag inte behöver förklara, för ett år sedan var det självklart för mig att leva öppet. insåg ju att jag inte kunde fixa nyavänner och jag ville ju bli kallad rätt namn så då var det ju bara att berätta för dem.
Men idag önskar jag nästan att jag inget sagt. ryktet har spridit som en löpeld genom sverige. Mina kompisars, kompisars kompisar vet att jag är en tjej som hålle rpå att bli kille. och det är lite exotisk sensation över det. Jag träffade ett par av en av mina bästa vänners polare och jag verkligen såg sensationslystanden i deras ögon. Det var första gången jag önskade att mnin polare hållt käften om mig. Nu önskar jag bara att jag kunde få ett stort skägg, plattbröst och flytta till nån håla i norrland där ingen kan ha hört talas om mig.
Men anledningen att jag funderar kring det där med om freakstämpeln komme rlämna mig någon gång var helt enkelt för att jag vet att vissa när jag avr på nattbasketen (såna som inte känner mig) trodde att jag var en kille. Och det avr rätt skumt att INTE behöva förklara att jag är kille.
Jag tror att en del av freakstämpeln man själv ger sig kanske skulle bli mindre om sverige började med de internationella standards of care som säger hormoner 3 måander efter att du sökt hjälp, istället för de svenska reglera som säger att du måste gå utredning MINST 1 ÅR innan du får det, för många går det 1,5-2 år vissa får gå ännu längre och vänta på hjälp.
Inte konstigt att mellan 20-40% av TS tar sina liv innan utredning eller innnan hormoner.

Jag vill leva som ett freak resten av livet, för det har sjukvården bestämt att jag ska, eller nått...
Snälla svensk sjukvård ge mig den hjälp jag behöver så att inte jag blir ytterligare en siffra i självmordsstatistiken.
Hindra mig inte när jag äntligen insett att jag vill leva.
tvinga mig inte ner i mörkret igen.
Allt jag ber om är eran hjälp för att få sluta bli freakiserad.
men allt ni gör är att inom mig bygga murarna högre och högre.
Jag sökte upp er för att ni var min sista utväg
mådde bra
ända tills jag insåg att erat jobb inte är att hjälpa mig vidare
utan hjälpa mig tillbaka
rota i det glömda, förgångna
det som jag trodde att jag hade lämnat
det jag inte vill veta av
det jag redan fått hjälp med
kan ni inte istället hjälpa mig med det jag behöver hjälp med idag.
Snälla sjukvården jag vet att även ni ser mig som ett freak,
för vilken patient har ni någonsin trott på som själv ställt sin diagnos
NEJ den personen måste ju vara psykiskt sjuk någonstans
du letar efter andra orsaker
ADHD, borderline, AS, deppression
för en patient kan ju inte veta vad som är bäst för den
så snälla sjukvård fortsätt ni med ert freakiserande så får vi se om ni blir glada när ytterligare namn som omvandlas till siffror kommer upp på dödsstatistiken.