Paniken kommer smygande

Efter att jag började övningsköra för några månader sedan så har lite av min isolering brutits. Jag kan inte längre säga att jag inte vill åka o handla med morsan, jag behöver ju övningsköra vettja. Jag har inget vettigt att säga när jag stöter på mina gamla vänner på konsum och de frågar vad jag gör nu för tiden, säger att jag fortfarande är arbetslös o bor hemma sen 6 månander. Som en piska som efterlämanr en känsla av dåligt samvete kommer svaret - men NNN varför har du inte hälsat på oss?
vad ska jag svara på det? Som det är att jag helt enklet inte orkar träffa en massa folk som ser mig som tjej, kallar mig hon och ett namn som inte längre är mitt?
och vad ska man säga till den som jag eg aldrig kännt men som ändå säger hej NNN.
Jag orkar inte skrika ut till alla att de pratar med en skugga från det förflutna, nån som egentligen aldrig funnits.
Helst vill jag inte träffa någon här hemma alls, jag bor i skogen och det är rätt skönt för där ute i ingenstans behöver man inte "råka träffa" någon. utom då när man ger sig in till byn för att köpa det nödvändiga käket.
Enda gångerna istortsett som jag kommer ut är när jag ska till AF eller tomteidioten.
Inget av de tillfällena är sådär jättekul. och det är inte dirket så att jag njuter av det. Först AF, jag har bytt handläggare, den första tyckte jag hade noll transkompetens, men efter ett par snack så enades vi på halva vägen . Hen skulle inte skriva mitt tjejnamn eller hon i daganteckningarna , men det var det namn de var tvugna att ge ut när de skickade min "ansökan" till olika tjänster.
Jag bad henom förklara situationen för min nya handläggare. Och på det första mötet så sa hen att hen visste om min namnproblematik, och lovade att allt skulle vara som det var. När jag andra gången är där och lyckas få en skymt av hen's daganteckningar så ser jag mitt fula tjejnamn nämt i rubriker minst 5ggr. Jag bad henom ta bort det å hen sa då att det gick inte för det var det "förflutna" och de kunde inte ändra de daganteckningarna då Det ju faktikst DÅ var mitt juridiska namn. (de hade väl inte en gång behövt skriva ut det namnet)
Nu har jag från skatteverket fått en förfrågan om att göra en sekrettessmarkering, och jag kan inte annat än undra hur det skulle bli på AF om jag tog det med tanke på att de absolut inte brytt sig innan om att jag ansett det känsligt med tjejnamnet, nu finns d ju en massa papper på det i deras databaser. *gahhhh* var jag tvungen att bli arbetslös just nu när så mycket stod på spel?

Tomteidioten sedan då, d är väl främst där paniken kommer smygande, ett par dagar innan det är dax att åka dit förvandlas jag till ett monster som skriker på morsan helt utan anledning och stänger in mig på rummet och spelar hård hög musik, jag faller lixom in i nått slags vakenkoma, och det enda jag gör är att spela nått meningslöst dataspel som ingenting kräver av mig utan som jag bara kan ha på typ som en radio medans mina tankar ibland jobbar för högtryck och ibland är helt blanka. Att bara tänka på honom ger mig ångest, att tänka på hans rum, den egentligen rätt sköna fotöljen, om den bara hade stått nån annanstans än på psykavdelningen på ett sjukhus, den långa resan som tar hela dagen. Att sitta i den rosa fotöljen och räkna sekunder tills tiden är ute och jag får gå till kyrkan o sätta mig för att försöka svälja frustrationen så att inte morsan får hem ett ännu värre åskmoln än vad hon lämnade på stationen 9h timmar tidigare.
För det är så jag bäst kan beskriva de 2h i hans rum var tredje vecka. FRustrerande!
Jag går upp i ottan åker tåg o buss med en väldig massa väntetid o byten för att sitta 2h i ett instängt rum, se på en snubbe i skägg som klankar ner på mig när jag har sminkat skägg som en protest mot att han vägrar skriva ut testo åt mig. En person som jag får känslan av inte lyssnar ett endaste dugg av vad jag försöker säga.
En Idiot jag träffat under mer än 1 år och fortfarande inte känner nått förtroende för. Jag har försökt lita på honom, försökt vara ärlig. Men varför ska jag vara ärlig när han bara kommer med en massa lögner sedan. Han vill veta allt om mitt förflutna, jag har berättat i stora drag, men han vill djupare. Jag har sagt att jag inte kan gå djupare för jag litar inte på han. Han lyssnar inte utan ska ha reda på vad morsan tänkte eller gjorde när jag avr 5, inte 17 vet jag det så här långt efteråt, det slutar med att jag försöker slingra mig. Och hur jag än gör så känner jag att d inte är nog. Han verkar vilja skylla allt det här på att morsan inte rikigt orkade med när farssvinet fanns med i bilden. En person jag försökt se som god, men hur jag än gör så är han ond i mina ögon och jag tar morsans parti, men d är ju åxå fel för ingen är ju genomgod. MEn d var ju inte d ja sa heller...
Jag har många ggr bara tänkt skriva ett argt brev som jag bara lämnar till hans sekreterare o sedan går ut genom dörren, men modet att lämna fram det arga brevet sviker mig varje gång och jag genomlider 2 timmars pina.
En anlednign är att han trots allt är min enda kontakt just nu som (förhoppningsvis) kan leda mig framåt i min kroppskorrigering.
Men jag tror inte ens att han är förmögen till det, men ändå hänger jag mig kvar av rädsla för att det ska bli värre om jag söker mig någon annanstans. och plötsligt börjar jag inse vilken rävsax en misshandlad fru är i.
Som vill lämna men inte vågar ta steget av rädsla för att ldrig finna någon igen.
Jag är så liten o rädd, allt jag vill är att leva ett värdigt liv. Ett liv som jag kan kalla mitt. I en kropp som jag kan se på och känna kärlek o inte äckel inför.
Ett liv som man, men vägen dit är ett helvete och just såhär ett par tre dagar innan jag ska till idioten så tvivlar jag på om jag kommer orka med det här så länge till.
Orka med att leva i panik, att leva mitt emellan och inte passa in någonstans.
och min enda bön är. HERRE ge MIG styrka att orka leva i detta kaos, hjälp mig att se en morgondag. Hjälpmig att finna mitt eget liv.