insett hur mycket jag saknar/t dig

För några veckor sedan loggade en polare in på msn. Då plötsligt insåg jag att det var över ett år sedan vi pratades vid och att jag saknat henom och våra djupa diskussioner något oerhört.
Sa hej, men fick inget svar,
ett par dagar senare samma sak.
tredje gången gillt fick jag ett kort svar
- är på jobbet och sitter i möte kan inte prata.
Varför har då människan msn igång?
Försökte även skriva på ett av våra gemsamma comunityn, men inget svar där heller.
Det var då det började gå upp för mig att den bron var bränd.

Jag började titta över min vännerlista och fann flera namn som jag undrade vad de gjorde nu för tiden. Personer som finns på min lista som jag inte pratat med på mellan 1-2 år kanske ännu längre. Insåg att min könskorrigeringsprocess med allt tjafs som måste till för att man ska få någon hjälp har gjort att jag isolerat mig. har gjort att jag haft sånt sjå att försöka hålla mig levande och ytligt glad att jag tappat kontakten med istortsett alla. De enda jag pratar me är andra ftm's som jag inte ens kände för över 1 år sedan. men de gamla vännerna, de som alltid funnits där tidigare de är borta nu.
Och det gick så pö om pö att jag inte ens märkte det.
För några månader sedan försökte jag ta upp kontakten med min bästa vän, men efersom hon gift sig, och jag blivit "kille" och en massa annat så kände jag bara att det inte skulle funka. Hon dras med skulden om att detta skulle vara hennes fel för att vi bara var efterskolan kompisar, medans hon om dagarna sällade sig till den tysta skaran som stod bakom mobbarna. Jag försökte förklara att det var hon som hållt mig vid liv hela mellanstadiet, och att jag inte dömde henne, men hon bara grät och sa att hon inte kunde förstå varför hon inte stått upp för mig.
och jag som bara var glad åt att överhuvudtaget ha en vän...

Men mitt pronomenbyte har ställt till det för mig, de gamla känner inte igen mig. Rättare sagt den de ser idag är inte den de lärt känna och lärt sig tycka om. Jag har förvandlats till ett monster i deras ögon och de vet inte rikgti hur de ska vara mot mig, de vet ju att jag vill bli sedd som man, men de kan inte se mig som nått annat än kvinna hur de än försöker.
Och innan jag får testo och plattbröst så känner jag mig inte bekväm med att söka nya kontakter då det känns som att jag kommer bygag ettsånt vänskapsförhålladne på en lögn. Även om de folk som lär känna mig nu faktikst iallafall när jag är nära accepterar mig som kille, sen vad som rör sig i deras huvuden när jag inte längre ä där det försöker jag att inte tänka på.
Och kyrkorna har lättare för en ung kille än en TS person, för en TS usch d är ju hädiskt. Och jag känner mig mer välkomnad i de kyrkor som aldrig sett mig som nått annat eller som har hört min historia.

Saknar Kyrkan, saknar mina vänner från kyrkan, och saknar den halvdjupa gemenskapen