arbetsdikt

skrev den här dikten för ca 2 år sedan och hittade den idag när jag röjde bland min bråte. Jag hade då ägnat ca 1,5 år åt en friluftsutbildning som var oerhört fri och där vi var ute nästan hela tiden, och dikten speglar min dåvarande rädsla för framtiden.


Ute på sista turen.
Kände att jag behövde andas.
Gick ut på en åker och skådade in i den stjärnklara natten.
Stjärnorna så långt, långt borta kom mig nära och viskade glöm oss inte, minns oss för alltid.
Känner frid, den sista friden innan jag kommer låsas in för alltid, sättas bakom galler i ett tråkigt 24-7 jobb.
Känner paniken komma, vill inte bli fängslad igen.
Vet att det är mitt öde,
mitt öde att ruttna där bakom alla låsta dörrar.
Var tvungen att andas, känna rymden en sista gång för ja vet att snart är det över med den frihet jag så väl behöver.
Det är dax att rättas in i ledet.
nio till fem eller fem till nio vad spelar det för roll.
För de andra,
de där ute är det viktigt.
Viktigt med tider, pengar, jobb
KAn de inte förstå att här i naturen har naturen sin tid.
Vissa försöker efter jobbet att tämja tiden här inne till att bli deras egen,
men de förstår inte att tiden bara finns där. Lever sitt eget liv.
Tystnad, stillhet och tidslöshet, begrepp jag fått lära mig.
Hur ska jag återigen kunna anpassa mig efter dem,
dem där ute för vilka tiden bara är pengar,
och pengar bara ett sätt att köpa sig fri.
Fri från tvivel om vad som kanske finns här inne.
Är det rädsla de känner?
kände jag rädsla?
Idag känner jag rädsla för deras värld.
Jag har levt i bekymmerslösheten så länge nu att bekymrena där ute känns som tunga bojor.
Bojorna kommer att binda mig,
galler och dörrar att spärra in mig.
Vadan denna rädsla? Är det vetskap?
vetskapen om att tiden plötsligt blivit tid igen.
Jobbet kommer att bli galler.
Gallret kommer låsa in mig, och mina lungor kommer att förtvina
till slut så går jag så den bittra döden sakta till mötes

Då var jag rädd att hamna inomhus med ett tråååkigt monotont arbete på nån industri eller liknande, hade inte insett att det fanns jobb inom skogen utan att ta ut folk på vandring eller i en kajak.
Jag hittade jobbet och nu får jag betalt för att dra mina rossliga andetag i en vy av dimbeslöjade sjöar, gröna granar och gula åkrar i en perfekt symfoni.
de enda bojorna och galler jag dras med är de som sjukvården binder mig med.
Och de bojorna är tyngre än vad jag någonsin hade kunnat ana när jag bruten och kravlandes med mina sista krafter bad dem om hjälp.
Istället för att räcka ut handen och hjälpa mig att resa på mig så hängde de på mig de tunga bojorna som gjorde att jag överhuvdtaget inte kunde röra mig.
Som tur var så kom en annan hand ur tomma intet och började sakta men säkert och stadigt dra mig uppåt.
Nu stapplar jag sakta sakta steg för steg, dag för dag framåt, men för varje liten centimeter kroppen rätas upp så kommer sjukvården med ännu en kedja och ännu en boja runt mina vrister.