ångerfallen och deras roll i mitt liv

Ända sedan jag var hos min utredande ickeutredare sist så har tanken på ångerfall funnits med mig mer eller mindre konstant.
Orden -"vi vill ju inte att du ska ångra DIG" ringer i mina öron. Allt deras prat om att de drar ut på tiden för min skull, att livet sedan inte är så enkelt som jag vill göra gällande.
Och jag vill bara skrika att "JAG ÄR INTE ETT ÅNGERFALL", men hur kan jag veta det? Har inte egentligen alla dessa som tidigare gått utredning och kommit lite olika långt på vägen, när de påbörjat resan varit säkra på att det är rätt, men sen en bra bit in, vissa när de börjat på hormoner, andra efter mastektomin, och ytterligare andra när allting egentligen var klart kommit fram till att det inte var rätt. Så samtidigt som jag vill förbanna dem just för att de ångrade sig och därför har bidragit till att jag mer än 1,5 år efter påbörjad utredning ännu inte fått komma till en riktig utredare eller fått remiss till endokrinologen eller kirurgen. Och stundtals förbannar jag dem åxå, men samtidigt kan jag inte säga att jag i framtiden inte kommer vara en av dem. IDAG tror jag och vet att detta är rätt, men det är ju för att jag bara har mitt gamla liv att jämföra med.
Hur kommer det kännas sedan OM jag förbannat och skällt på alla ångerfall om jag själv hamnar där...
Jag vill inte hamna där, men jag kan ju aldrig vara helt säker.
Det enda jag vet är att jag inte vill tillbaka till mitt forna liv som tjej och jag vill inte fortsätta leva i det här jävla ingenmanslandet som jag är i nu. Därtill längtan sen jag var liten att det vore mycket trevligare att vara grabb. Drömmarna om nätterna som skäggig yngling.

Det som är mest frustrerande är att TSgrabbar som för 1,5 år sedan inte var riktigt säkra på om de ville bli män eller inte och fortfarande velade idag antingen har diagnoser= första steget mot hjälp, eller t.om testo, någon har t.om fått sin mastektomi. Och jag som då visste vad jag ville jag står fortfarande utan en diagnos, och i stort sett på samma ruta som jag gjorde för 1,5 år sedan.
Jag gläds visserligen för dem, men samtidigt kommer taggen. Hur kan de få hjälp när inte jag får det? vad är det för fel på mig?

Samtidigt gör mina inkompetenta utredare att jag söker hjälpen på annat håll, några månaders svart T finns i byrålådan, en kontakt har börjat tas med en kirurg utomlands. Något som enligt min utredare troligtvis bara kommer bevisa att jag inte är äkta genuint TS, för OM man är det så klarar man av att vänta. Mitt förtroende för svensk sjukvård som inte var så starkt från början pga tidigare dåliga erfarenheter är idag lika med noll. framförallt när det gäller psykbiten. Jag är fruktansvärt trött på psykiatriker som är inkompetenta.
Psykiatriker som tappat kontakt med verkligheten och inte vet vad de pratar om.

och jag är trött på att höra att det helvete jag upplever varje dag bara finns i min egen fantasi, jag är trött på att vänta på att någon som bara tror jag kommer ångra mig ska ge mig hjälpen jag ber om.
Ge mig en k-pist så ska jag med glädje göra slut på mitt liv så slipper ni ett ångerfall.

ärligt talat så vill jag egentligen inte dö, inte just nu. Jag har testo i kroppen och det får mig att må bra som aldrig förr. Och trots att livet är lite mer kaotiskt än vanligt, sen jag återigen blev arbetslös och tankar om hur oerhört värdelös jag är snurrar runt konstant så har de ännu inte lyckats gripa tag i hjärtat och verkligen gjort mitt liv svartare än det svartaste mörker. Testot verkar funka som en patronus i Harry Potters värld och skydda mig från allt ont.