smärta som adrenalinkick

okej efter första dagens pass så är mina underarmar blåa, lila och typ dubbelt så stora som de är i vanliga fall, visserligen rätt hett med killar med stora underarmsmuskler, men jag vet ju att när jag vaknar om ett par dagar så är de så där taniga igen och helt utan styrsel.
Samtidigt så fyller det mig med samma "glädje" som det tidigare har varit att skära i dem. Smärtan är iaf ungefär den samma. Och jag sitter här och nästan önskar att jag hade vetat att man inte behövde skära sönde senor och muskler för att få uppleva smärta, men samtidigt vet jag så väl att det om jag fortsätter och blir slagen på underarmarna så kommer det snart inte att kännas, precis som kniven inte kändes mer än de första gångerna.
Så jag sitter här i ett smärtans lyckorus, starkt medveten om att det visserligen gör ONT, men det blöder inte så det finns inget blod som kan stilla det som normalt varit orsaken till att jag skurit sönder mig. Och blodet som sedan blev det enda som för ett tag lindrade ångesten. Men det var en falsk hjälp som bara hjälpte för stunden.
DOCK nu när jag återigen känner smärtan så VILL Jag se blod, jag vill att resten av kroppen ska komma i balans med underarmarna och jag Vet att det i min ryggsäck ligger en välslipad kniv och bara väntar på att få bli använd på min kropp. Och JAG VET att jag inte borde, jag vet att jag inte SKA. men likväl ligger den där och kallar på mig. JAg kan höra dess röst sötsliskigt kallt i en väsande viskning *bara en skåra, bara ett jack, bara en liten liten rispa...*

Det skrämmer mig, jag trodde att jag hade kommit över det där mörka. Att smärta inte längre var en trigger för att börja skära, att smärta inte längre gav mig en adrenalinkick efter ännu mera smärta. Djupare smärta, längre smärta, svartare smärta... Men varje gång så blir jag överbevisad. Jag kommer ALDRIG mer att kunna känna smärta utan att tänka på min fd vän kniven. JAg vill inte, men jag vet inte hur jag ska ta mig ur det.