stress och bubblor

Igår påbörjade jag mina sista 14 dagar med testo. Ett faktum som gör mig sjukt stressad. Allt jag vill är att få bli man, men allt jag kan se är hur mitt liv återigen kommer vändas till kaos.
Jag tänker på det i skolan, när jag går hem, när jag sitter vid datorn om kvällarna.
Funderar över hur mitt liv kommer bli sedan när fettet flyttar tillbaka och den person jag idag ser i spegeln inte längre är där. Lagom när spegeln börjat sluta ljuga så kommer den snart ljuga värre än någonsin.
Jag ringde även upp min psyksekreterare idag och undrade hur det gick med remissen till Det riktiga teamet i linköping. Den är fortfarande inte skickad men hon hade påmint överläkaren för ett tag sedan och bollen låg nu hos honom.
GAHHHHHHH jag vill bara skrika för jag känner hur mitt tålamod börjar tryta. De sa i början på dec att DE SKULLE skicka en remiss, när jag ringde i början på jan och kollade så sa de att de ville träffa mig en gång till innan. Jag var där i slutet av januari och då sa de att det var typ klart, det var 3 veckor sedan. Antagligen kommer de vänta tills i maj då mina 2 år som socialstyrelsen kräver är till ända, för det verkar vara det enda de har fattat. *ATT DET MÅSTE TA MINST 2 ÅR*
Att det för mig troligtvis kommer ta det tredubbla har de inte tänkt på tror jag. först ska remissen skickas från dem, sen ska den lusläsas och jag ska bli kallad till utredaren det brukar ta mellan 3-5 månader kanske t.om längre. Därefter ska jag träffa teamet under minst 1 år innan jag kan få en diagnos och därmed bli berättigad hjälp. Därtill kommer några månaders väntan innan faktisk hjälp kommer. Och om jag har riktig tur så kanske det "bara" tar 3 år d är tydligen ungefärlig genomsnittstid innan jag kan få mitt nya personnummer.

Mitt liv är för första gången på länge välordnat och ostressat jag har rutiner och jag gör något jag trivs med, men den här stressen över att inte veta något om hur processen går, hur länge jag kommer behöva vara utan testo eller om jag någonsin kan få bli hel äter upp mig inifrån och jag mår mer och mer pyton för varje dag. Och jag känner mig som en hamster i ett hamsterhjul

Idag när jag duschade insåg jag att jag börjar bli lite mörkt hårig på ryggen, att brösten trots vad alla säger faktiskt minskat i storlek och börjat bli riktiga hängpattar. jag tror jag gått från typ E till stora C. och jag kan idag ligga på rygg och då ha "plattbröst". D är en glädje för magen är så luden att det är en fröjd att titta på den.
Men mitt i mitt inre kaos där jag känner panik och ångest så när jag öppnade tvålflaskan idag så svävade det ut 2st rätt stora bubblor ur den, de svävade fritt runt i duschen en lång stund och samtidigt som varmvattnet sköljde av mig så gav de mig på nått vis lite lite frid hur konstigt det än kan låta. De var så vackra och studsade hit o dit på duschväggarna utan att gå sönder. Och en kort sekund kändes allting fridfullt. Tänk vad så lite kan göra så mycket.
Men nu sitter jag i min rutiga flanellpyjamas och stressen återfinner sig igen.
vill snart hitta ett läge där jag får vila för den är kampen gör mig sååååå tröttt.