nystart

Jag har haft fullt upp de senaste veckorna. Jag har flyttat och börjat plugga. Många omställningar men alla positiva. Nu när det gått ett par tre veckor så känner jag hur jag lixom börjar landa och jag börjar se mig om efter fler möjligheter. Börjar leta efter sport, jobb eller andra möjligheter att dels träffa andra människor samtidigt som kassan ökar eller konditionen/styrkan.
När jag här i veckan nu träffade mina "utredare" så åkte jag dit med ett svagt svagt hopp om ett Trecept, det grusades då den ena inte anser att man behöver testo för att leva som man och den andra inte vågade göra någonting som kunde göra min ev kommande utredare vred på honom. Så nu sitter jag i den underbara rävsaxen att mitt testo snart är slut och inget mer verkar finnas att få tag på. Jag får skylla mig själv tycker egentligen både jag och alla andra. Jag borde följt systemet så hade allt varit frd och fröjd.
Men samtidigt kan jag inte vara uppriktigt ledsen för det, det enda som grämer mig är att jag inte fått tag på mer. Men så bra som jag fått må under dessa 3 månader, det har helt klart varit värt mödan.
Rösten är riktigt tonårsgräll och rätt som det är så bara kommer det ett tjut fast jag bara pratar vanligt.
Varje dag så ser jag nya hårstrån på min kropp, min mage är nu klädd i ljusgråpäls jag har en förhoppning om att den ska bli brunare. Mina ben börjar håret att växa från vaderna och uppåt på. Även från ljumskarna går det mörka stråt av hår. Om jag inte rakar mig på en vecka så kan jag i rätt belysning se en tunn tunn tunn antydan till mustach. Mitt fett har flyttat på sig från lår och rumpa och börjat lägga sig som en riktig kalaskula på magen.
Förutom dessa fysiska grejer så har jag känt mig glad och positiv, ingenting har igentligen kunnat dra ner mig lika långt som var grundinställningen på östro. jag har inte en enda gång ens tänkt tanken att livet inte är värt att leva. Nått som tyvärr förekom nästan dagligen med östro.
Mitt inre har varit lugnt och balanserat och mina tankar har kunnat fokusera på Nuet och d ev problem jag stöter på och finna en lösning medans d förut bara var som en tjock smogga och jag lyckades inte formulera en enda klar tanke utom "jag vill dö".

I skolan ser alla mig som grabb och det känns som att man äntligen fått den där nystarten en så länge behövt. Idag kan jag bara vara och d är väldigt vilosamt efter att ha slåtts i 2 år för att övehuvudtaget få folk att säga rätt namn. Här är d konstant rätt namn och pronomen, men det tar ändå lite tid för hjärnan att ställa om på att inte skrika "JAG ÄR KILLE, FATTA D ingen himla tjej" utan bara gilla läget när de pratar om "HAN ansåg, Han tänkte, han hade etc"
Och fortfarande går det rysningar av välbehag genom mig varje gång. D kan knappast vara normalt, men jag gillar det ändå. men hoppas att det ska bli lika avdramatiserat som det en gång var att bli honnad.
På samma gång så känner jag lite att jag iom det har förlorat lite av min identitet, Min identitet de senaste 2 åren har varit just "mittemellan". Ett freak eller en annorlunda person som folk visat oerhört intresse för, framför allt hur ett "könsbyte" går till och hur man sen ska kunna ha sex etc...
Jag skrev ett inlägg om just freakstämpeln för att tag sedan. Och jag är fortfarande rätt säker på att jag inte skulle känna det så "konstigt" att bli hannad om jag gått snabbt från A till B, nu har ju mittemellan identiten byggts så stark.

men jag tänker iaf njuta i fulla drag av de sista 2 veckornas testo och dra alla fördelar jag kan ur det, hur livet blir sedan får jag ta då. Kanske kommer jag att bli ett kolli, kanske kommer jag att få sopran röst igen, kanske händer ingenting mer än att fettet flyttar tillbaka till lår o rumpa.
Men jag tänker iaf bygga min första båt till veckan nu...