Sjukhusvistelse och transkompetens

Ni som inte vill läsa smaskiga detaljer om hur sjuk jag varit/är var vänliga läs ej detta blogginlägg. Ni som bara oroar er över min hälsa, jag tror att det för er egen hälsa är bäst att ni inte läser längre, för jag orkar inte med några "Men du måste ju ta hand om dig".

Här följer nu en redogörelse dels av min sjukdom och dels av bemötandet på sjukan. och risken är att det blir rätt långt.

Fredag em, ca Kl 3 finner en klasskompis och den ena läraren mig liggande på golvet. Då har jag troligtvis varit mer eller mindre borta i 2,5h. Borta såpass att jag inte kunde röra mig, och allting runtomkring mig var bara ett djupt mörker, men så pass vaken att jag hörde vartenda? knak i den gamla kåken.
De ser med oro på mig när jag till slut vaknar till liv och ber mig enträget att söka vård. Jag viftar bort det, d var ju inte så farligt. Men sen kom jag på att jag ju hade varit borta även i torsdags en stund. Och jag satte mig vid skrivbordet och funderade. Vägde för och emot. Tar sedan luren och med en djup suck ringer jag sjukvårdsupplysningen. Förklarar vad som hänt och undrar om d kan vara TBE, det var det enda jag kunde komma på att jag kunde ha drabbats av. Rösten i andra änden mal på som om hen läste beskrivningen bara så där rakt upp å ner. När jag nekar allt hen har att säga om borrelia, för det fanns tydligen ingen beskrivning på TBE. Så säger hen att det säkert inte är någon fara, d var vad jag misstänkte men så tänkte jag på lärarens hot om att bli portad från skolan efter skoltid och portad från maskinverkstan. D klarar jag inte så jag sa vad min lärare sagt och då får jag en uppgiven suck och "ja d är väl bäst du kommer in på akuten dårå".

Väl där efter en aningens vinglig cykelfärd och i undersökningsrummet så ber sköterskan mig att ta av mig på överkroppen så att hen ska kunna ta ett EKG.
Jag rodnar och börjar stamma mummlande. Jag tar motvilligt av mig skjortan,
- Linnet åxå.
Jag rodnar ännu mer och mumlar nått om att jag är trans samtidigt som jag försynt pekar på brösten,
-Oj de såg jag inte ens, men du behöver inte vara orolig jag har sett alla typer av kroppar och du behöver inte vara generad.
Jag famlar tafatt med att få av mig bindern, samtidigt som hen bakom ryggen på mig nämner att jag måste tycka att det är jättejobbigt.
en nick från mig och ett ja svar.
-hen bara, jag lovar att det inte kommer ta lång tid.
Jag lägger mig på bristen med bar bringa och försöker fokusera på nått roligt, och inte på att jag visar mina kvinnopattar för en vilt främmande människa som dessutom klämmer fast elektroder på ytterst känsliga ställen, försöker få bort paniken.
Men hen var hänsynsfull och när elektroderna var på plats drog hen försiktigt sjukhusskjortan över brösten så jag iaf slapp se dem. Hen frågar vad som hänt och hur jag mår varvat med frågor om transexuella. Berättar att hen när jag kom aldrig hade kunnat ana att jag inte var kille, Hen hade sett en käck ung kille komma från väntrummet.
de orden värmde mig.
Hen skrev in att jag var transexuell FTM i journalen och att jag tog testo.

När jag efter diverse provtagningar och möte med ett antal läkare och sköterskor så kom jag så upp på den första avdelningen. och där hamnade jag i samma rum som en gladlynt grabb. Där fick jag även ett portabelt EKG? fastsatt. Och varje gång de kom in och bad mig klä av mig så hamnade hjärtat i halsgropen, De skulle även ta ett EKG där, men då fick jag komma till ett angränsande rum där ingen låg för tillfället.
Natten passerade i oerhörd rastlöshet där jag mestadels var uppe o knatade runt , runt runt i korridoren. Lyssnade på min mp3 och försökte förgäves finna en skön sovställning med alla elektroder och midjeväskan som själva dosan låg i.
När jag legat o vridit mig ett tag hörde jag grannens röst bakom skärmen som avdelade rummet. Och plötsligt fann jag mig i en halvdjup diskussion om d mesta. KL 2 droppade han av och jag tog ytterligare en repa i korridoren innan jag kl 3 gick och la mig helt utmattad.


När morgonen kommer med Nya sköterskor och även doktorsrond så får jag en utländsk en som jag knappt förstår vad han säger, Men han ville att jag skulle klä av mig, jag klädde av mig skjortan,
- den åxå, han pekade på min binder.
-måste jag? jag gör det helst inte
jag började dra upp den och han fick se mina bröst varpå han sa
-jag förstår varför inte. och sedan lyssnade han genom bindern istället.
Strax därefter fick jag komma till en annan avdelning och eget rum.

Trots att jag saknade min roomie mycket och alla söta sjuksköterskor så tyckte jag det var skönt att slippa oroa mig för att någon som inte var sjuksköterska och därmed var mer eller mindre tvungen att se mig naken faktiskt skulle råka se det.
Dock var sköterskorna där äldre och aningens lite mer trötta på sitt jobb.

Jag träffar nästa läkare, en kvinna. Och hastigt undrar jag om de har gett mig en kvinna för att jag är "kvinna" eller...
Henne hade jag ännu svårare att förstå men iaf så sa hon att hon skulle göra ett ultraljud på mig efter lunchen.

DET var det mest bisarra jag någonsin varit med om tror jag. Kommer in i ett litet rum med en "skärm", varpå hon bryskt säger åt mig att klä av mig, Jag tvekar en sekund. och ser hur hon tar den där staven i handen och smetar på nån gele.
Tar av mig kläderna samtidigt som hjärnan skenar av panik.
Aldrig någonsin har jag drömt om att jag skulle få se en sån.
Nu ligger jag där återigen med bar överkropp, och plötsligt från ingenstans bara visste jag att jag var gravid och jag kände mig oerhört äcklad. Det var så oerhört främmande att jag inte ens kan finna orden för det. Och situationen var så psykisk jobbig att jag inte fann ord då heller. Hon sätter manicken på mitt högra bröst.
Jag trodde jag skulle dö på fläcken så jobbigt var det. Sen gnider hon runt den där samtidigt som jag kämpar för att hålla tillbaka mina tårar och försöka tänka på någonting trevligt som mina ludna ben. På skärmen dyker mitt hjärta upp och jag ser hur det "lever". Men hela tiden var jag säker på att det skulle visa sig vara ett barn istället, och att jag då skulle dö av skämighet.
Hon ber mig lägga mig på sidan och trycker bokstavligt talt in både bröstet och ev revben därunder, jag kvider till av smärta och hon tittar på skärmen och trycker ännu hårdare.
Jag mår ännu mer illa.
När hon även lyssnat på det i olika frekvenser skickade hon bort mig, med en nick sa hon att jag kunde torka av mig vid handfatet i hörnet. Jag fick se mig själv i spegeln, naken och blottad och det var mer än vad jag klarade av. Försökte hålla tillbaka paniken medans jag torkade av gelen från bröstet. sen snabbt på med bindern och min egen skjorta och ut genom dörren och tillbaka till sängens ensamhet.

Eftermiddagen förflöt i ett oerhört rus av fruktansvärd rastlöshet, jag gick runt, runt runt på avdelningen tills alla sjuksystrar frågade vad jag höll på med, då gick jag in på rummet men jag var så rastlös o träningssugen att jag inte kunde låta bli att dra ett par armhävningar, situps och köra lite 9angles.
Det var dock mer än vad kroppen klarade av och lagom när jag kommit upp i sängen så slocknande jag bort i mörkret igen.
Vaknar till liv på kvällen när 5 syrror står vid sängen, ropar mitt namn och nyper mig lite här o var. Någon ruskar mig. och sakta, sakta sakta svävar jag uppåt i mörkret och blir vid medvetande igen.

Efter att ha ätit så var jag helt utmattad och föll tidigt i drömlös skön sömn som varade ända till morgonen.

Söndagen hände inte så mycket på, men jag kände mig ensam o rastlös och efter kvällsmaten skenade hjärtat iväg uppåt 120 igen och jag tuppade av. Syrrorna som jobbade nu fick mer eller mindre panik och gav mig syrgas, det var rätt skönt och jag piggmade till nästan direkt, istället för att segas upp av egen kraft. De tillkallade en läkare som undersökte mig och gav dem en utskällning för syrgasen,
Sen föll jag ner igen och de tog ett nytt EKG.
Hela natten kändes det sedan som om jag svävade mellan mörker och ljus, allting avslutades med att jag låg och skakade helt okontrollerat men vid fullt medvetande och en puls som låg närmare 140. Hur länge jag skakade vet jag inte, men det kom in en sköterska och tog ytterligare ett EKG.
efter det var jag så slut att jag inte ens visste vad jag hette.
När det är frukost dax så är jag så utmattad att jag stapplar ut, tar en tallrik fil o 2 mackor, men orkade bara äta 1 av dem, går sedan tillbaka för att fortsätta sova, men när jag borstar tänderna så vänder sig magen ut o in och jag spyr upp i handfatet.
totalt slut somnar jag och vaknar först när ronden kommer vid 11 tiden.

Den där hjärtspecialisten som förödmjukade mig så mycket med ultraljudet, en ung läkarstudent och en av syrrorna. Tittar på mig som om jag är en varg i fårakläder. Och säger att mitt hjärta är helt friskt.
Det slår visserligen fortare än vad som är brukligt i perioder, men det är absolut INGET fel på det. Och jag var återigen hypokondriker. och blev utskriven illa kvickt.

Dock sa läkarstudenten, som var den som skrev ut mig att han skulle skicka remiss till MR och EEG, så att de även kunde utesluta att det var nått neurologiskt. Men jag visste instinktivt att han inte trodde på att det kunde va nått sånt utan att jag bara inbillar mig.

Kontentan av dessa dagar har varit att jag inte känt mig så obekväm med att visa pattarna som jag trodde (utom då ultraljudet).
Och att antingen om syrrorna läst i journalen om mig eller bara är oerhört open minded, eller så vana vid alla möjliga kroppar att de inte reagerat nämnvärt när de fått se mina bröst. Utan de var helt ok med det och behandlade det som vilken bröstkorg som helst. Det gjorde åxå att jag kunde slappna av betydligt. Och Inte en enda gång hörde jag dem nämna mig som tjej, utan det var alltid. Han, du vet grabben på rum AA. Inte heller en enda gång verkade de tycka att mitt namn eller personnummer var konstigt. Nått jag alltid råkar ut för annars där folk VET vad som avgör manligt/kvinnligt. Om de anade eller visste att jag var tjej så var det iaf inget de visade. De kanske t.om trodde att jag bara var en grabb som haft lite otur, min mage är ju trots allt rätt luden i dagsläget. Och jag levde i en miljö i nästan 4 dagar då INGEN frågade vad jag hetat förut, hur det är att vara trans och om jag har kuk eller inte. Det vara bara den första sjuksköterskan som frågade lite, och det rörde sig mest kring d sociala och inte så intimt. D var skönt.
Jag lever ju stealth här och ingen i skolan vet heller, men de har ju heller iofs ingen aning om att jag över huvudtaget varit någon annan än den jag är idag.
De enda som verkade lite chockade var faktiskt städerskorna som skulle bädda min säng i måndags morse, kanske för att jag bara ställde mig upp i kallingarna och inte brydde mig om att de var där medans jag drog på mig shortsen. hahaha.
Man blir lite skadad kanske av att behöva näcka för folk hela tiden :P