ViKT, UR ett FTM perspektiv

Har under ett tag funderat på d där med vikt. D där som alla går och bär på i olika mängd. Vissa Mycket andra lite. Vissa lagom, vissa i sina egna ögon för mycket och andra i andras ögon för mycket.

för mig finns d alltid en anledning att jag börjar tänka på någonting, det kan vara en liten liten grej som hänt och sen spinner hjärnan loss.
Oftast går den igenom en massa alternativ och finner en lösning på problemet när en minst anar det. Framför allt då om d är problem av den praktiska typen som "hur ska jag lyckas fästa DEN biten DÄR".

Men nu är d alltså vikt jag gått och tänkt på. Tyckte att jag började känna mig "tung¨" så ställde mig på min våg som jag hittade i skogen där någon tyckte att den passade bra. Allt den behövde var en ny tass och nya batterier.
What? den visar ju 3 kg mindre än vad den ska! *kliade mig i huvet*
Gick så in till grannen och tänkte att d där är ju åt skogen så lite kan jag ju inte väga.
Hennes våg visade ytterligare 4kg ner. Jag höll på att svimma och tänkte att d är åt skogen med båda, den ena är ju sämre än den andra.
Men grannen intygade att hennes våg visade rätt, för hon märkte minsann direkt om hon gick upp så mycket som ett gram på kläderna.

Nu vet jag inte vad jag ska tro, inte kan jag väl sen mitten på september gått ner mer än 7kg? Jag tycker ju snarare att jag blivit tjockare sen jag slutade upp med min regelbunda hopprepsträning varje dag.


För ca 5 år sedan passerade jag den där magiska gränsen viktmässigt då jag kände "inte ett GRAM till", Då visade vågen på 115kg.
Då blev jag nästintill anorektisk och på 3-4 månader rasade jag ca 30-35kg. Nog inte så hälsosamt skulle jag tro.
Men det fick mig att må dåligt på ett då okänt sätt. (som även kan ha att göra med att min östro prod, kickade igång på riktigt) Plötsligt som över en natt fick jag bröst och STORA höfter och bak. Bröst hade jag iofs innan åxå, C innan jag var 15, men resten av kroppen var rak och rumpan var d som var absolut minst på mig, jag ahde ingen helt enkelt. Plötsligt blev d så djävla tydligt för mig att jag var tjej, och jag blev heller inte misstagen för kille längre trots pösiga hip-hop kläder.
Då föll jag långt långt ner i deppet och de åren sen innan jag insåg att d fanns nått som hette transexualism och att d även fanns skaplig bot mot det var fruktansvärda.
Och mitt i allt d här så kämpade jag emot impulsen att bli fet igen.
Jag pendlade visserligen lite upp å ner med ett diff på kanske 10kg, men jag saknade den där raka kroppen jag hade haft även om d naturligtvis var en stor lättnad att inte kånka runt på alla kilon.

Sen började jag acceptera mig själv som kille, visserligen fortfarande som en fet sådan och inbillade mig att mina feta bröst "bara" var feta manboobs. D har inte gått sådär jättebra.
I våras sedan insåg jag att min kondis sjunkit långt under noll. Och jag var rädd för att börja träna och gå ner mer i vikt då d enda som kommer fram mer tydligt då är mina bröst och höfter.

Gick ner några kilon, men tappade främst i midjan 8cm sist jag vågade kolla (nu tror jag att jag gått upp dem igen)
D gjorde att mina binders som tidigare suttit bra plötsligt började kasa och glappa, och inte heller stötta brösten på samma sätt, så plötsligt insåg jag att allt d där bumpandet jag inte vill veta av hade kommit tillbaka trots dubbla binders.

Så som FTM är d svår tatt träna, en vill ha en tvättbräda på magen, men samtidigt vill en vara lite lagom fet för att inte höfterna ska framträda för mycket.

Är så trött på mina boobs, vill bara ta bort dem så jag iaf slipper oroa mig för dem när jag i framtiden går ner i vikt.


Sist jag var hos utredaren så sa hen iaf att hen skulle skicka remiss till endo och plastik. Hoppas att d inte tar allt för lång tid nu att få en tid.
Men nu är man alltså ÄNTLIGEN igång på riktigt, nyper mig i armen för att verkligen greppa att d snart inte är inom en oöverskådlig framtid, utan NU. hoppas jag hinner fatta att jag är klar lagom tills jag faktikst är d så d inte drar över en massa år av tveksamheter.