Mina tankar om mitt liv, vad gömmer sig där bakom pannbenet egentligen på en FTM.

tisdag 1 juni 2010

verklighet eller fiction

ja, jag vet att det är en evighet sedan jag skrev.
jag vet att flera av er har funderat på om jag överhuvudtaget lever längre.
så...
ja jag lever.
just nu är jag bara lite osäker på om mitt liv är verklighet eller fiction.

har det senaste halvåret spenderat alldelles för mycket tid i azeroth. (world of warcraft)
Rest, questat, gjort dungeons, raider, snackat med folk. gått från en av de lägst levlade i guilden till att för några veckor sedan befodras till admiral, det är alltså GM (guild master) och sedan jag + några till. under oss har vi sen hela guilden. Jag har gjort en strålande karriär, lärt mig massor och framför allt stridit för det jag tror på.

jag läser även serien The night watch av sergei lukyanenko som godnattsaga om kvällarna.
där reser de mellan människornas värld och "twilight" världen och det ljusa slåss mot det mörka.
för mig så är det lite samma sak. jag reser mellan azeroth och den här världen.
det är bara det att d finns inte en enda som bryr sig om att jag där är admiral och har ett stort ansvar, det är inget jag kan skriva i mitt CV, det är inget som på något sätt alls ens visar sig i den här världen
men när jag kommer in där lyssnar folk på mina idéer, följer mitt ledarskap och frågar om råd.

I den här världen känner jag mig ofta ensam, oförstådd, förvirrad, undrar vart jag är på väg, och det verkar inte finnas någon som jag kan fråga.
ingen verkar ha gåt tigenom samma sak som jag, känt mina känslor...
I azeroth kan jag dö hur många ggr som helst, d finns alltid en snäll helande ande eller vän som hjäper en att uppstå.
I den här världen kämpar jag ensam mot det oundvikliga
DÖDEN
d är inget jag kan undvika, den kommer att komma. och när den kommer så kommer ingen att kunna "ressa" mig.
d kommer vara slut

frågan är bara hur min resa dit kommer se ut,
så många ggr har jag undrat NÄR jag ska få den hjälp jag behöver
så många ggr har jag undrat hur många fronter jag ska behöva slåss på samtidigt?
plötsligt verkar d som om bossen är besegrad och alla fiender bara försvinner i rök
idag ringde de från hand o plastik i linköping.
D finns en tid för mastektomi i nästa vecka!
ska jag skratta eller gråta, d där jag längtat efter i över 12 år börjar närma sig, d är dax
det är det definitiva slutet på binder, pattsvett, andfåddhet, ryggproblem... en del av mig, visserligen hatad men ändå, kommer för alltid att försvinna och jag vet inte hur jag ska ställa mig till det.
ska jag sörja förlusten av brösten, tillkomsten av stora fula ärr på bröstkorgen eller glädjas över att snart kunna bada igen, kunna gå i en helt vanlig t-shirt, köpa skjortor som passar och inte är 3 nummer för stora...

en annan alldelles för bra grej för att vara sann hände för några veckor sedan då jag träffade min utredare igen.
hen vill skicka mig till RR redan till hösten. jag trodde verkligen att jag hade MINST ett ÅR till tills dess. *happy*
men samtidigt, när jag passerat RR så är ju min kamp slut. jag har då fått mitt nya personnummer, jag är MAN även på pappret. och alla kommer tro att det är vad jag alltid varit.
men d är d ju inte, och hur gärna jag än vill bli kille och slippa oroa mig för om nån ser mig som tjej, så kan jag ju inte bara radera bort de första 26 åren av mitt liv.
jag kan inte bara radera bort de erfarenheter jag gjort, jag kan inte radera bort 4 år av intensiva utredningar där vissa moment varit både kränkande och hjärtslitande. och i min mening helt onödiga.

Så lver jag i en verklighet eller i en fantasy fiction bok, kanske är det jag tänker o känner bara vad någon annan vill att jag ska känna i den här boken, men om så är fallet så undrar jag varför hen vill att jag dör en så plågsam död.
döda mig hellre lite våldsamt i ett riktigt krig, eller i en explosion.

drakar och älvor vakar över mig nu när jag ska sova

5 kommentarer:

Hans sa...

Jag har funderat på hur det går för dig. Kul att det börjar röra på sig men jag förstår att det också kan kännas svårt.
Hur går de för dig med studierna eller ska man inte fråga? Hoppas vi kan ses nått i sommar.

Hans

plastbaronen sa...

Jadu, döden har jag också tänkt rätt mycket på. Det känns som att man inte borde göra det vid vår ålder, men ändå. Jag tror att man på nåt vis måste "bli överens med" sånt förflutet som man inte tycker om. Inte ljuga ihop en positiv syn på det, men på något vis erkänna det utan att låta det förstöra ens känsla av värdighet. Exempelvis "Jag har klarat mig igenom något som varit jävligt svårt, alltså är jag en hjälte" istället för "jag har varit kvinna, alltså är jag inte helt en man". Du HAR ju faktiskt varit en kille hela tiden även när du inte officiellt framstod som det. Inte ens om du har definierat dig som tjej. Det är lätt att lura ett barn som varken känner sig självt eller världen ännu, särskilt när man inte själv ser sanningen heller.

Pew sa...

du är klok som alltid plastbaronen.

d vore kul att ta en fika med dig nån gång.

att jag funderar mycket på döden har jag väl alltid gjort mer eller mindre, men d tynger en tungt när en fått smaka på livets sötma och att den sedan ändå sakta sakta rinner ifrån en.
utan att nån kan förklara varför.
utan att nån kan säga hur lång tid det kommer ta.

men en sak i taget, först ska jag fokusera på att bli en så hel kille som d bara går, sen kan jag fundera på varför kroppen inte funkar.


men du har helt rätt i att vi egentyligen är hjältar.

plastbaronen sa...

Önskan om en fika är ömsesidig. Fast det beror lite på var du bor nånstans. Söder om Göteborg är förmodligen genomförbart.

C sa...

Har tänkt massor på dig, skönt att höra att det äntligen händer saker!
Önskar dig all lycka i den spännande men jobbiga framtiden :)