Tillbakablickar

Jag vet att jag är helt värdelös på att uppdatera min blogg. Och ända sedan jag skrev d där sista inlägget i somras så har jag funderat på hur jag bäst ska kunna avsluta den.

För mig själv känns det som att den inte längre behövs. de funderingar jag har idag, hur tillagar man bäst slånbär eller hur tillverkar jag mig en ryggsäck eller vad det nu kan vara jag går och funderar på finns det lixom andra forum för.

Jag startade bloggen för att på något vis reda ut alla förvirrande tankar som uppkom ioch med att jag kom ut som transsexuell. Men jag insåg även rätt snart att den där inre kärnan som egentligen var det jag ville skriva om aldrig lyckades fastna på pränt för jag fann aldrig riktigt orden att beskriva det som rörde sig inombords.
istället har den här bloggen handlat om min kamp med myndigheter, sjukvården och livet i stort. och nu känner jag att jag lixom hittat, kanske inte min plats, men iallafall vem jag är. Därför känns det onödigt att fortsätta.

Jag har inte fått sådär jättemycket feedback heller, men jag har fått tillräckligt mycket för att jag iaf i ett inledande skede kommer låta bloggen ligga kvar för er att läsa.
Den speglar på intet sätt hur det är att vara transperson generellt, den speglar mitt eget liv och mina funderingar. Som säkert vissa andra kan känna igen sig i, men det är fortfarande inte deras historia.
Det är viktigt att tänka på, jag har inte alla svaren.

Om du är nyutkommen transperson eller bara nån annan som funderat över något jag skrivit så hör gärna av dig så kan vi föra en diskussion via meijl.
(en av mina bättre vänner idag är min vän just för att hen vågade skriva ett meijl till mig efter att ha läst min blogg ett tag)
kanske vill du ha en länk till din egen blogg, eller vill att jag tar bort dig från blogglistan. Var inte rädda för att höra av er. Jag bits bara ibland.


När jag idag sitter och ser tillbaka på de senaste 3-4 åren av mitt liv så undrar jag hur jag överlevde dem. För det var en så bräcklig och skör och liten person som sökte hjälp. och när jag idag ser den personen undrar jag hur det var möjligt att stå upp. eller jag trodde iaf då att jag stod rak i ryggen och kaxig. När jag ser den idag så ser jag ett sönderslaget barn som jag vill ta i famnen och trösta.
Eller bara säga till *d är inget att ynka över, gaska upp dig* barskt men kärleksfullt.
Men det där lilla sönderslagna rädda förvirrade barnet har vuxit upp till en hård vuxen man. utredningen har egentligen inte gett mig någonting utom en tom plånbok och en massa hat. Men hatet har även omvandlats till en beslutsamhet om att INGEN NÅGONSIN mer ska kunna sätta sig på mig.