VEM är jag å Vad är det centrala?

Funderar mycket på det där med vem jag är egentligen, En bild av en ganska ordinär kille börjar ta form, men det var kanske inte det jag syftade på.
När jag "blev TS" det vill säga, kom på att det fanns ett sånt ord och började använda det om mig själv i de sammanhang där det är "appropriate" annars hatar jag det ordet.
Transexuell, för mig för det tankarna till någon som tänder på Tranor (ni vet de här stora dansande fåglarna i hornborgarsjön)Å folk som jag bara säger att jag är transexuell till undrar vad 17 jag lider av för absurd sexualitet... för någe normalt kan det ju inte vara som heter så. Nä ofatast kör jag bara med att jag är FTM, eller TS
. JA jag vet att det är samma sak, men va 17 folk har lättare för att se det "normala" i förkortningen än själva ordet.

Men, det var ju inte om det jag tänkte skriva...
Jo när jag "blev" TS så kopplade jag på att det var det enda jag var. Allt annat försvann och jag blev min "sjukdom", när folk frågade vem jag var så var svaret TS.
Sedan började jag fundera på om jag inte fortfarande var basket intressreda å det var jag ju så då började jag fundera på om jag inte trots allt var "jag" å allting som jag stått upp för. Å då kom d där med tron IGEN, kan man verkligen vara kristen å TS? Nä Gud ställer jag in i skåpet å tar fram när jag behöver å när jag är klar för han har absolut ingenting med det här att göra... eller?
Kan man verkligen separera sina olika delar i fack?
Jag tror inte det, allt mer inser jag att jag är en helhet, mina fel å brister. Min ts "sjuka"(konstigt att bara för att man fått ett ord på något så anses man vara sjuk), min tro på Gud och mina eländiga intressen som har en tendens att ta all plats i mitt liv.
Å det är väl det min blog kommer handla om kan jag tänka mig, de som är jag å den situation jag just nu befinner mig i å då snackar jag inte bara om ett ev könsbyte utan även vart ja bor eller vad jag jobbar med, för det är nästan en större del än att vara TS, att vara TS är bara en fas, men att leva livet kommer jag få göra i många år.

balkonghäng

Drar på mig de nyinköpta surfshortsen, tar en kall rekorderlig från kylen å sätter mig på balkongen.
när jag sitter där å smuttar på cidern så slår det mig plötsligt att jag blivit den jag absolut inte ville bli.
För 2 år sedan var det otänkbart för mig att ens titta på när andra drack cider, snus var nått som man bara gjorde för att vara kaxig. Ett halvår senare var jag själv fast i snusberoendet, jag insåg att det var det enda som kunde lugna ner mig och just då högg jag efter halmstrån. Nu sitter jag i linne å shorts å smuttar cider, visserligen inga starka grejer, men vad hände med nykteristen?
Inser att jag börjar ta efter de grabbars sätt som jag umgås mest med, och det är inget jag är stolt över. Inget jag egentligen ville, men det bara blir så...
Nu undrar jag vart 17 man kan hitta de män i 20års åldern som är som jag vill vara... För alla de jag umgås med nu lever verkligen inte som jag själv egentligen vill leva.
Blir så förvirrad på hela den där shiten, jag vill av hela hjärtat bli kille, men när jag ser på grabbarna runtomkring mig så undrar jag rent ärligt om jag verkligen vill Bli som DEM. Kommer jag kunna hålla kvar nått av det fina som en gång var jag? Den hjälpande armen, som stödjer gamla Elsa när hon går över gatan, den hand som bär hem hugos matkassar... den som har en ödmjuk inställning till livet och sin omgivning...
Just nu känns det som att jag bara bygger murar av kaxighet...eller att kaxigheten bygger murar inom o utom mig...
Har börjat svära åxå som en borstbindare, jag som aldrig sagt en enda svordom.

I början av min resa att bli man började jag tappa bort Gud, Han som alltid funnits där vid min sida och stöttat mig. Funderade inte mest på om jag var tjej eller kille faktiskt, jag visste vad jag ville bli, det jag funderade allra mest å djupast på var faktiskt om Gud skulle fortsätta älska mig. Jag menar det enda bibeln säger är ju "du är älskad för din egenskull, du är bra som du är". Skulle Gud fortsätta älska mig om jag blev kille?
Det här gav mig jätteångest, men efter ett tag sa en person till mig, "Jamen testa å lev som kille då, Om det inte är rätt eller bra så kommer du känna det, och Gud älskar DIG , allt som är du inte främst din kropp"
Det fick mig att slappna av. Och jag började igen kunna be till Gud.
Nu känner jag faktiskt att han återigen går med mig, jag kan be spontant å jag vet att han inte dömer mig.
Tyvärr möts jag inte så väl av alla kristna... de som alltid varit mina vänner vänder mig ryggen, de nya församlingarna vill inte ha mig...
Och enligt dem så är det verkligen inte Guds vilja det här, för han har skapat mig perfekt från allra första början och det är inte min sak att ändra på det... jag vet att de säger det i all välmening, men ibland blir jag bara så lessen av de kommentarerna. Framför allt när den kom från min allra bästa vän häromdagen...
Men det är klart hon snackar från sin erfarenhet... och våra erfarenheter skiljer sig ju en del åt...

Det är åxå här det känns lite galt... som kristen ska jag inte sitta på balkongen o rapa o dricka cider o svära...
Men kanske hittar jag tillbaka till ödmjukheten ngn gång, just nu känns den Görlångt borta. Och min tro sitter väl kanske främst i hjärtat å inte i hur jag beter mig å låter...