Jag ska nog sluta vara så impulsiv :(

Stack till en kompis helt spontant igår å följde med på bönemöte. Så givande och bra det var. Insåg först nu vilket oerhört stort hål det blivit i min själ av att inte ha den där kontakten.
Och JA jag är en hängiven kristen Transexuell Kille (hur 17 det nu går ihop, kolla gårdagensblogg...)
Jag tycker det funkar alldelles utmärkt, nu när jag insett att Gud inte dömer mig längre.
De flesta accepterade mig som kille, några frågade min vän (som vet) vad jag var egentligen. Kontentan var väl att jag betedde mig som en kille men såg ut som en tjej... Å utseéndet framför allt fejset kan jag ju inte själv göra så mycket åt.
När jag frågade om mina bröst syntes väl (har ännu inte riktigt bestämt vilken binder jag ska köpa, ni som är me på Q får gärna tipsa) så sa hon nej, vilket jag iaf tycket var skönt... men det börjar ju åxå bli riktigt jobbigt att inte kunna röra sig som man vill av risk för att skjortan ska fastna på brösten eller någe.
Hennes första intryck när hon hämtade mig var iaf kille så det ska jag tänka på.. att för dem som bara ser mig en snabbis så är ja grabb...

Efteråt så hade jag ju naturligtvis missat sista tåget hem... kunde inte slagga hos henne så jag sa rent spontant... JAMEN inga problem vettö jag går hem...
Min vän såg mycket chockad ut å frågade om jag visste hur långt det var.. 2-3 mil svarade jag å tänkte att det blir en skön kvällspromenad...
snarare 6-7...
Jag svalde hårt... men sagt är sagt å hon körde mig en bit så jag bara hade ca 4-5mil hem. Traskar på glad i hågen, stoppar ner mp3'n i väskan för jag insåg att det här är en natt för tystnad. Traskar i ca 3h sedan börjar det bli riktigt kallt... och jag började bli riktigt hungrig å tänkte att det här är bra nu får jag testa både min styrka och min uthållighet och min överlevnadsteknik...
Sista intagna måltid var kl 13 därefter ett powerbar (ca 240kcal) på tåget till henne + en halv flaska vatten.
Sådär vid 12 tiden på natten funderade jag på om det inte var läge att käka upp det sista powerbaret jag hade i ryggan, insåg att d kan vara bra att ha senare å fortsatte traska. En kompis ringde å jag funderade på vart man kunde fylla på vatten flaskan ca 2-2,5 dl räcker ju knappast 4 mil eller hur?
Men jag tänkte att vatten det får jag ta när jag kommer till sjön...
Hungern rev å jag försökte tänka på nått annat som vilken kall å skön kväll det var nu när jag gick där i shorts å kortärmad skjorta... inte skönt för 5öre å jag slog bort de tankarna åxå å till slut tänkte jag bara på sängen.. jag ville sova. Försökte lifta, men jag såg nog farlig ut... ja menar vem är dum nog att gå på en stor riksväg kl 2 på natten... bara en psykopat med en yxa i ryggan eller hur?

Nu började mina njurar skrika av smärta å varje steg började bli en riktig plåga för dem... fattar inte att de ska vara så dumma mot mig... dessutom började den fysiska tröttheten komma starkare... kära nån jag brukar ju sova kl 22. å nu var ju klockan över 2 och jag hade gått konstant i över 4,5h utan paus och med ingen mat i kroppen.
Bad att nästa lastbil skulle stanna, men den åkte vidare... likaså nästa och jag fortsatte vägen fram. Men den tredje när jag insåg att jag nog var tvungen att lägga mig å sova en timme eller 2 innan jag fortsatte stannade å tog upp mig. Bara njöt av värmen i kupén o han var dessutom riktigt snygg o talför... tyckte att jag var en idiotisk prick när jag sa hur långt jag hade gått...Fick lift ca 1-1,5 mil av honom. sedan skulle man ju traska hemåt. När jag hoppade av lastbilen i vägkorset så var det bara "jag orkar inte ett steg till, skona mig", bestämde mig för att nu har jag max 30 minuter hem nu käkar jag mitt powerbar o dricker upp mitt vatten åsså speedar jag på. Det gjorde jag och HELT utmattad kliver jag upp för trapporna till 3:evåningen orkar knappt låsa upp dörren å sedan slänger jag mig bara på sängen och somnar direkt, men vaknar så fort jag rör på mig av de eländia njurarna.

Lärdom av Dagen
Pew behöver lära sig att tänka konsekvens
Pew behöver lära sig att inte låta munnen glappa alltför fort
Pew behöver sluta vara impulsiv och börja planera saker lite bättre
Pew är ingen vältränad atlet även om han ofta vill få sig själv å andra att tro det...

balkonghäng

Drar på mig de nyinköpta surfshortsen, tar en kall rekorderlig från kylen å sätter mig på balkongen.
när jag sitter där å smuttar på cidern så slår det mig plötsligt att jag blivit den jag absolut inte ville bli.
För 2 år sedan var det otänkbart för mig att ens titta på när andra drack cider, snus var nått som man bara gjorde för att vara kaxig. Ett halvår senare var jag själv fast i snusberoendet, jag insåg att det var det enda som kunde lugna ner mig och just då högg jag efter halmstrån. Nu sitter jag i linne å shorts å smuttar cider, visserligen inga starka grejer, men vad hände med nykteristen?
Inser att jag börjar ta efter de grabbars sätt som jag umgås mest med, och det är inget jag är stolt över. Inget jag egentligen ville, men det bara blir så...
Nu undrar jag vart 17 man kan hitta de män i 20års åldern som är som jag vill vara... För alla de jag umgås med nu lever verkligen inte som jag själv egentligen vill leva.
Blir så förvirrad på hela den där shiten, jag vill av hela hjärtat bli kille, men när jag ser på grabbarna runtomkring mig så undrar jag rent ärligt om jag verkligen vill Bli som DEM. Kommer jag kunna hålla kvar nått av det fina som en gång var jag? Den hjälpande armen, som stödjer gamla Elsa när hon går över gatan, den hand som bär hem hugos matkassar... den som har en ödmjuk inställning till livet och sin omgivning...
Just nu känns det som att jag bara bygger murar av kaxighet...eller att kaxigheten bygger murar inom o utom mig...
Har börjat svära åxå som en borstbindare, jag som aldrig sagt en enda svordom.

I början av min resa att bli man började jag tappa bort Gud, Han som alltid funnits där vid min sida och stöttat mig. Funderade inte mest på om jag var tjej eller kille faktiskt, jag visste vad jag ville bli, det jag funderade allra mest å djupast på var faktiskt om Gud skulle fortsätta älska mig. Jag menar det enda bibeln säger är ju "du är älskad för din egenskull, du är bra som du är". Skulle Gud fortsätta älska mig om jag blev kille?
Det här gav mig jätteångest, men efter ett tag sa en person till mig, "Jamen testa å lev som kille då, Om det inte är rätt eller bra så kommer du känna det, och Gud älskar DIG , allt som är du inte främst din kropp"
Det fick mig att slappna av. Och jag började igen kunna be till Gud.
Nu känner jag faktiskt att han återigen går med mig, jag kan be spontant å jag vet att han inte dömer mig.
Tyvärr möts jag inte så väl av alla kristna... de som alltid varit mina vänner vänder mig ryggen, de nya församlingarna vill inte ha mig...
Och enligt dem så är det verkligen inte Guds vilja det här, för han har skapat mig perfekt från allra första början och det är inte min sak att ändra på det... jag vet att de säger det i all välmening, men ibland blir jag bara så lessen av de kommentarerna. Framför allt när den kom från min allra bästa vän häromdagen...
Men det är klart hon snackar från sin erfarenhet... och våra erfarenheter skiljer sig ju en del åt...

Det är åxå här det känns lite galt... som kristen ska jag inte sitta på balkongen o rapa o dricka cider o svära...
Men kanske hittar jag tillbaka till ödmjukheten ngn gång, just nu känns den Görlångt borta. Och min tro sitter väl kanske främst i hjärtat å inte i hur jag beter mig å låter...