är det så här illa?

Först var jag på en föreläsning med Lukas Romson Det var väldigt intressant framför allt eftersom jag innan föreläsningen såg Utställningen IN HATE WE TRUST av Elisabeth olsson Wallin en artikel kan du se här.
Lukas pratade om aspekten av att vara TS och vad det innebär när man blir utsatt för diverse brott. TS personer innefattas inte i "vanlig" lagstiftning och har heller inte särskilt skydd. Han visade på flera fall i sverige där det varit tydligt att det varit hatbrott, men där det inte tagits upp som det.
Jag fick mig lite tankeställare och jag kan faktiskt inte gå in riktigt på vad som döljde sig inom mig under tiden jag lyssnade. Men jag kände mig iallafall styrkt när jag gick därifrån. Det var dessutom första gången ute bland folk som jag hade skjorta. Kändes bra även om jag verkligen måste komma på nått när det gäller mina bröst *suck* alltid nått som inte stämmer överrens med min bild av mig själv.

När jag kom hem kollade jag på filmen "boys don't cry"
En film om transexuella teena som lever som killevid namn brandon och finner kärleken i en liten småstad. innan han dras in i det ena problemet efter det andra.
Jag blir arg över trångsyntheten de visar och sättet de sedan behandlar honom på.
Jag tycker att det var en fruktansvärd film, och den påminde mig på något vis om min egen nyförvärvade utsatthet.
Plötsligt blev det klart för mig att vem som helst som känner för det plötsligt kan slå ner mig på stan bara för att jag inte är som de vill att jag ska vara.
Blev fruktansvärt förvirrad efter allt det här och vet varken in eller ut igen. vilket å andra sidan inte är så konstigt eftersom jag fortfarande söker efter vem jag är- och antagligen kommer det ta ytterligare några år innan jag vet det fullt ut.