return from death

Tänkte att jag skulle få lite ordning på det där med bloggande nu när jag har nät hemma och en fungerande dator. Men jag måste ha vatt väldigt hungrig när jag var sjuk för jag hade gnagt av min elkabel till datorn, eller så hade ngn annan gjort det. Hur som så hade den gått av och jag började min jakt efter att hitta en kabel igen. för utan kabel fungerar ju tyvärr inte burken. Å att låna ngn annans å ladda min burk hade vatt meningslöst då batteriet dör direkt. Så jag letade och letade och tillslut fann jag en. (en nackdel med att ha en gammal dator) var o köpte den och NU ska det väl bli ordning på bloggandet, men jag törs inte lova för mycket. Finns ju så mycket annat att ägna tiden åt.
Men det känns iallafall just nu som att jag återkommit från de döda.

Under tiden som min dator varit nere så har jag vatt hos tomten igen. Fick lite svar på en del tester jag gjort. Bland annat WAIS 3 (eller vad d nu hette) ett smarthets test som var det jag var mest orolig för då det inte kändes som att jag presterade sådär jätte bra. Men jag var visst iallafall lite smartare än genomsnittet. Så då fick jag det iaf bekräftat att jag inte vill byta kön för att jag är dum i huvudet. Vilket det kännts som att alla tror.
Nä jag är SMART- ursäkta men jag är så van vid att folk säger att jag är dum i huvudet så jag måste smaka på ordet och njuta riktigt länge av det.

Ett annat test visade ett jag var akut borderline, log lite och undrade hur 17 de fick fram det. Jag anser inte att det stämmer, menmen.
Ytterligare ett test visade tydligen att jag var dement.
Sedan var tiden slut. så resten av mina skumma diagnoser får jag väl reda på nästa gång. Men tomten antydde även att jag verkade vara lite schitzo.
ska bli riktigt kul att se vart det här kommer hamna. Han kanske inte ens törs släppa in mig nästa gång *skrattar*

Egentligen är det tragiskt på samma gång, det är HAN som har makten att skicka mig till utredare eller inte. Vad kommer hända om han inte gör det? Kommer jag att orka fortsätta kämpa för det jag anser vara rätt eller kommer jag hoppa framför tåget för att jag inte längre ser ngn mening med allting?
När jag tog kontakt med vården i våras var det för att det var den enda utväg jag kunde se, men all denna ovisshet och väntan bryter sakta ner mig. Att inte bli trodd, att inte bli accepterad. Att varje dag vakna o VETA vem man är för att sedan när man går utanför dörren förväntas vara ngn annan. Ngn som egentligen aldrig funnits, men ändå är mera verklig än den jag vet att jag är. Att behöva höra varje dag Hon pronomet och det fula tjejnamnet som inte längre är jag. Att hur hårt jag än lindar brösten och hur stora skjortor jag än har på mig så syns de och avslöjar mig.
Är sjukt trött på att gå omkring i tält till kläder. Köpte en snygg stickad tröja häromdagen, men jag kommer aldrig kunna använda den bland folk pga att den verkligen visar mina bröst hur jag än gör. så den får jag ha under jackan eller ngt.
Så SJUKT trött på det.
allt jag vill är ju att ha ett plattbröst, ska det vara så svårt att fixa.
sorry, men mina bröst irriterar mig verkligen just nu.
och jag är bröstfixerad, kollar på tjejer o killars bröst så fort jag ser ngn. framför allt feta killar, för det är dem jag måste försöka efterlikna.
får välan ta och skaffa en kudde nu så magen kommer ut. kan jag inte ta bort det ena så får jag väl lägga till det andra.

Nu ska jag ta min hoj och sticka till motionsspåret och gå ett par varv och köra lite på friluftsgymmet som de byggt upp där. För jag lär knappast må bättre av att sitta vid burken hela dagen. Dessutom har jag hört att ju mer man tränar innan dessto bättre kommer allting att gå sedan. wish me luck!!!

Vill bort!

Har nu bott hemma hos mamma kanske 3-4 veckor. Och jag känner hur jag kvävs mer och mer och bara vill bort därifrån. Jag har i stortsett ingen tillgång till internet och mina vänner. Jag får inte gå klädd som jag vill även om jag gör det ändå, men hårda ord mellan mig o morsan som svar. Varje gång jag påpekar att jag är kille så säger hon bara att det är jag inte alls! Jag är en välfungerande vacker kvinna. Har jag inte bröst och regelbunden mens kanske? Jo just det och att jag tror att jag är kille är bara att gå i terapi för och så tillsätta lite extra östrogen kanske så kommer allt att bli bra.

Svar 1 jag har gått hos olika terapeuter under 2 års tid, ingen har kunnat hjälpa mig för ingen har kunnat finna något fel på mig.
Svar 2 jag testade ett tag att ta östrogentaletter och det fick mig att må så psykiskt dåligt som aldrig förr, ingenting jag kommer utsätta mig för igen om jag kan slippa.

Problemet är väl att jag bott hemifrån under 3 år och det är under de här åren jag kommit fram till vem jag är. Jag kände mig aldrig bekväm när jag bodde hemma förrut heller för jag mådde piss och funderade bara på att ta mitt liv, men på mina läppar fanns alltid ett leénde för att ingen skulle misstänka något.
Jag har velat dö sen jag var 9 eller nått, idag kan jag ana varför.

Idag trots att det är jobbigt att behöva komma ut för gamla vänner (de nya har inte så stort problem med att jag är kille) så känner jag för första gången på hur länge som helst att jag faktiskt vill leva. Och varje gång nån av mina trofasta vänner ringer o säger "-hej pew! Kul att höra din röst hur är det?" så nästan flyger jag fram. Dessvärre är jag fortfarande "-min älskade lilla dotter NNN" för mamma och alla på "byn" Säger "-Nämen HEJ NNN, det var inte igår hur står det till med bruden då?" Grr då vill jag bara beroende på humör springa därifrån eller slå till dem.
Och det är såna dagar jag inser att även om jag själv lever? som kille och känne rmig som kille så kommer jag behöva fortsätta att spela teater och vara NNN för de som känner mig. Och det är nog det jobbigaste av allt! För när nu kampen inom mig är över och jag börjar försonas med mig själv. Och faktikst bara längtar efter att leva efter min inre övertygelse så måste jag fortsätta spela teater.
JAG ÄR TRÖTT PÅ DET!!!
Hela mitt liv har varit ett skådespel och aldrig har jag känt att det är jag som gör saker utan någon annan. Idag vet jag att det är jag som gör sakerna och jag njuter av att kunna känna den känslan, men när jag blir ansedd som NNN så halkar jag tillbaka ner i mörkret.
*SUCK*
Varför ska det vara så himla svårt för att få leva som den jag vill för. Önskar att jag kunde få ett jobb så att jag kan få en nystart. De som inte känner mig som NNN lär ju förhoppningsvis acceptera mig lättare som Pew. Och att få flytta till ett nytt ställe vore så himla underbart. ett ställe där ingen känner mig. för i en byhåla på ca 1500pers så känner alla en mer eller mindre, och eftersom jag var väldigt aktiv inom olika föreningar så känner folk mig ännu bättre. Och jag är fortfarande "coach NNN" för basketlagen. och "klippan NNN" för dem på kommunkontoret. Stämplar jag visserligen är stolt över, det betyder ju att man gjorde nån nytta när man var yngre, men önskar att NNN kunde över en natt bytas ut mot Pew.

Kämpar mycket nu här "hemma" åxå med kniven. Den har vilat sedan jag tog beslutet. Och jag vill inte skära av flera orsaker, den första- det försvårar den dag jag kommer inför utredning, den andra- min kropp blir så himla ful, den tredje- jag får ångest efteråt.
Men när allting känns så himla mörkt så måste jag göra av mörkret någonstans, och nu när jag inte har internet o kan snacka av mig måste jag ju få ur mig de på nått vis, musiklirande på guran eller trombonen brukar funka hyffsat, men när morsan o "farsan" ligger där uppe o sover så går ju inte det. Och att skrika rocklåtarna är ju inte att snacka om när de lyssnar. Näe det är ju sånt man gör i ensamhet.

Så tacksamför låten Kamikazie (som jag hörde på radioy hot) som blev ett startskott för mig att kasta mig ut i livet utan säkerhet.
Det är där jag är, så trots att det är tufft just nu och troligtvis kommer bli ännu tuffare så har jag kastat mig ut i livet med hull och hår. Nu vill jag LEVA och ta igen allt jag missat. Vi ses där ute i verkligheten mina vänner!

Ojdå!

Träffade en psykolog idag och jag var så shitnervös som man bara kan vara. Var nästan mer himla nervös än innan jag berättade för morsan. När jag dessutom gick till "fel" ställe och var tvungen att rusa ut o leta reda på ett nytt hus bara 5 minuter innan min tid trodde jag att jag skulle gå under.
Men jag hann i tid och hann även samla tankarna en sekund eftersom alla psykos kör med 5-10 akademiska minuter.
Den man som mötte mig var en himla trevlig prick med spelande ögon och sånt där mysigt skägg. Jag fann honom förtroendeingivande från första stund, trots att jag var shitnervös.
Jag hade klätt mig i jeans o skjorta, men när jag hade sett min spegelbild i ett skyltfönster lite innan så visste jag att jag var dömd. D där är ingen kille-vem försöker jag lura egentligen.

Men det är inte så himla lätt heller att plötsligt klä sig dels som den man vill med den "dresscode" man vill ha, jag har haft en massa stilar och ingen har känts riktigt som jag.
Nu tror jag att jag börjar hitta mig själv iochmed att jag börjat tillåta mig att se den som jag varit inom mig hela tiden och låter den komma ut. Men det går inte på en dag.

Så där satt jag i hans rum och kände mig mest som att jag var på maskerad och jag visste att han skulle se igenom mig och dissa mig.
Han frågar varför jag är där och jag säger att jag vill byta kön. Vi snackar sedan om det ett tag och han får väl intrycket att jag faktiskt tänkt över det här och inte bara sett en film och tycker att det verkar coolt. Han sa att det var svårt och en jobbig process, jag sa att jag visste det men hade insett att det var värd all möda att få bli den jag ville. Han frågade om jag tänkt över könsoperationen och jag svarade så ärligt jag kunde. Och efter typ 20-30minuter hade vi inte mer att säga. Så då sa han att jag verkade ha tänkt över det där och nu skickar han en remiss till nån specialist på området som sedan isåfall kan skicka mig vidare till utredare, för han hade ingen anledning att misstro mig.
Jag verkligen flög ut från hans kontor, men han sa åxå att det nu var dax för att börja leva som Pew på heltid för att lixom vänja sig vid det.
Skulle vara betydligt lättare om jag inte bodde hemma hos morsan som förbjuder mig att ha skjorta även utan att jag döljer brösten. som jag dessutom fortfarande inte kommit på hur jag ska göra för att dölja DE ÄR STORA strl C-D om du har nått tips så skriv gärna ner det.

Jag mår bättre än någonsin och jag tror inte att det är för våren, utan just för att jag så himla tydligt börjar se vem jag är ocy det är en sån ny känsla. Att lixom inte alltid sakna nått i tillvaron som man inte kunnat sätta ord på. Att bara känna sig som "jag" där skumt o härligt på samma gång.

är det så här illa?

Först var jag på en föreläsning med Lukas Romson Det var väldigt intressant framför allt eftersom jag innan föreläsningen såg Utställningen IN HATE WE TRUST av Elisabeth olsson Wallin en artikel kan du se här.
Lukas pratade om aspekten av att vara TS och vad det innebär när man blir utsatt för diverse brott. TS personer innefattas inte i "vanlig" lagstiftning och har heller inte särskilt skydd. Han visade på flera fall i sverige där det varit tydligt att det varit hatbrott, men där det inte tagits upp som det.
Jag fick mig lite tankeställare och jag kan faktiskt inte gå in riktigt på vad som döljde sig inom mig under tiden jag lyssnade. Men jag kände mig iallafall styrkt när jag gick därifrån. Det var dessutom första gången ute bland folk som jag hade skjorta. Kändes bra även om jag verkligen måste komma på nått när det gäller mina bröst *suck* alltid nått som inte stämmer överrens med min bild av mig själv.

När jag kom hem kollade jag på filmen "boys don't cry"
En film om transexuella teena som lever som killevid namn brandon och finner kärleken i en liten småstad. innan han dras in i det ena problemet efter det andra.
Jag blir arg över trångsyntheten de visar och sättet de sedan behandlar honom på.
Jag tycker att det var en fruktansvärd film, och den påminde mig på något vis om min egen nyförvärvade utsatthet.
Plötsligt blev det klart för mig att vem som helst som känner för det plötsligt kan slå ner mig på stan bara för att jag inte är som de vill att jag ska vara.
Blev fruktansvärt förvirrad efter allt det här och vet varken in eller ut igen. vilket å andra sidan inte är så konstigt eftersom jag fortfarande söker efter vem jag är- och antagligen kommer det ta ytterligare några år innan jag vet det fullt ut.

Hur kan man känna så här?

Jaha så har ännu en dag gått till ända. Jag försöker ta tag i allt arbete ute i trädgårn som blivit lidande under snön och för dåligt med tid i höstas, men det går sakta för mig. Jag krattar ett par tag och sedan ställer jag mig med hakan på skaftet och funderar.
Idag har jag funderat mycket som vanligt på hur man kan känna så här egentligen.
Borde inte ditt psyke lixom känna sig som resten av kroppen? Mitt funkar dessvärre inte på det viset. Och jag blir arg och frustrerad när jag inser "igen" att jag faktiskt har stora feta bröst som är i vägen vad jag än ska göra.
Ska det egentligen vara så himla svårt att känna sig som den tjej jag faktiskt är! Eller vänta nu, det är ju det jag inte är jag föddes i fel kropp. eller JA jag tror det iallafall. Kanske blev det bara lite stressigt i modellbyggar verkstan när jag skulle till att ploppa ut och därmed var tvungen att ha ett psyke så de tog första bästa och kollade inte etiketten så noga. Satte in det och upptäckte inte misstaget förrän det var för sent att ta det tillbaka och nissen som gjort misstaget hoppades innerligt att det inte skulle märkas nån skillnad.

Jag har väl inte märkt någon direkt skillnad heller jag har alltid försökt titta på tjejerna hur de beter sig och vara som dem, men någonstans har jag misslyckats fatalt. Hur hårt jag än försökt så har det lixom inte funkat och jag har känt att jag är inte som dem. Samtidigt har jag inte varit som grabbarna runtomkring mig heller.
Jag är ett "det". Nått som inte finns men ändå finns och andas.

Mycket mer än andas gör jag dock inte och jag önskar så att man bara kunde somna in och sedan vakna imorgon och bara inse att allt det här varit en ond dröm. Ta på sig de taighta jeansen och kavajen och gå till jobbet med datorväskan i handen.
Men HallÅÅÅÅ!!! det är ingen dröm, det är helvetet! Jag kan inte fly så det är ett fängelse. Så fort jag försöker ta mig ut så blir jag bränd och jag sitter i ensamhetscellen därför att någon djävul ansåg att det var det "bästa" straffet för mig.