Nu var det Jättelänge sen jag skrev, en anledning är att jag är utan internet lite nu och då.

det är tråkigt och får mig att må shit.

Igår var det begravning för min mormor. Den Person som varit min lugna hamn genom hela livet.
När morsan o farsan skrek som värst på varandra, när plugget blev för jobbigt då åkte jag till mormor på loven och fick trygghet. Ingen som skrek o var arg på mig för att jag existerade. Bara ren o kär kärlek. Hon bara fanns där, vi behövde inget säga jag visste att hon var trygghet.
Även i vuxen ålder har jag ofta åkt till henne bara för att få känna mig lugn ett tag, men nu är den tryggheten borta. Och det gör mig lite lessen. Även om det var skönast för henne att dö nu så känns det ändå lite sorgset.

Samtidigt är jag jätteglad för att hon fick dö innan mitt värsta elände drar igång med könsbyte o hela den grejen. Jag har aldrig snackat med henne om hur dåligt jag mått, för jag vet attd et hade gjort henne helt förkrossad, men på något vis har jag vetat ändå att hon anat. Och hon har hela tiden gett mig den trygghet jag så väl behövt.

Det har varit kämpga veckor där jag väldigt tydligt känt att jag inte passar in någonstans.
Inte bland mina gamla vänner, inte bland de nya. Inte som kvinna och inte som man. Ingenstans känner jag att det där är min plats. Och det är så jobbigt. Allt jag vill är att få känna mig hel juhe.
Men inom mig slåss min uppfostran och programmering av att vara kvinna med längtan efter att vara man. På stan är jag inget av det, och hemma hos morsan vet jag inte heller riktigt vem jag är.
Jag tvivlar inte på vart jag vill, men på vem jag är i daxläget och det är så snurrigt. Har hänt så mycket som jag aldrig hade kunnat drömma om att jag skulle göra eller utsätta mig för. Och den här nya världen skrämmer faktiskt shiten ur mig.
uppvuxen i frikyrkan där allt om sex är fel. och plötsligt är det det enda jag tänker på. Mina nya vänner är homo's bi o transpersoner. De slänger sig med en vokabulär som jag inte känner igen, och att plötsligt börja se homo som nått som är bra känns så avigt inom mig. Samtidigt känns det fel att fördömma nått man lixom själv är en del av.
Jag blir inte klok på det helt enkelt. Och jag mår inge vidare av att inte kunna passa in varken i de gamla eller nya mallarna. *suck* Jag känner mig så otillräcklig att jag bara vill dö.