Nu var det Jättelänge sen jag skrev, en anledning är att jag är utan internet lite nu och då.

det är tråkigt och får mig att må shit.

Igår var det begravning för min mormor. Den Person som varit min lugna hamn genom hela livet.
När morsan o farsan skrek som värst på varandra, när plugget blev för jobbigt då åkte jag till mormor på loven och fick trygghet. Ingen som skrek o var arg på mig för att jag existerade. Bara ren o kär kärlek. Hon bara fanns där, vi behövde inget säga jag visste att hon var trygghet.
Även i vuxen ålder har jag ofta åkt till henne bara för att få känna mig lugn ett tag, men nu är den tryggheten borta. Och det gör mig lite lessen. Även om det var skönast för henne att dö nu så känns det ändå lite sorgset.

Samtidigt är jag jätteglad för att hon fick dö innan mitt värsta elände drar igång med könsbyte o hela den grejen. Jag har aldrig snackat med henne om hur dåligt jag mått, för jag vet attd et hade gjort henne helt förkrossad, men på något vis har jag vetat ändå att hon anat. Och hon har hela tiden gett mig den trygghet jag så väl behövt.

Det har varit kämpga veckor där jag väldigt tydligt känt att jag inte passar in någonstans.
Inte bland mina gamla vänner, inte bland de nya. Inte som kvinna och inte som man. Ingenstans känner jag att det där är min plats. Och det är så jobbigt. Allt jag vill är att få känna mig hel juhe.
Men inom mig slåss min uppfostran och programmering av att vara kvinna med längtan efter att vara man. På stan är jag inget av det, och hemma hos morsan vet jag inte heller riktigt vem jag är.
Jag tvivlar inte på vart jag vill, men på vem jag är i daxläget och det är så snurrigt. Har hänt så mycket som jag aldrig hade kunnat drömma om att jag skulle göra eller utsätta mig för. Och den här nya världen skrämmer faktiskt shiten ur mig.
uppvuxen i frikyrkan där allt om sex är fel. och plötsligt är det det enda jag tänker på. Mina nya vänner är homo's bi o transpersoner. De slänger sig med en vokabulär som jag inte känner igen, och att plötsligt börja se homo som nått som är bra känns så avigt inom mig. Samtidigt känns det fel att fördömma nått man lixom själv är en del av.
Jag blir inte klok på det helt enkelt. Och jag mår inge vidare av att inte kunna passa in varken i de gamla eller nya mallarna. *suck* Jag känner mig så otillräcklig att jag bara vill dö.

Förlåt mamma!

Jag vill lägga ut en Offentlig ursäkt till min mamma för att jag "smutskastat" henne här i bloggen.

Igårkväll diskuterade vi lite vad jag skulle ha på mig på mormors begravning och jag sa att jag helst skulle vilja ha kostym o vit slips, Både morsan o Farsan tyckte att det var lite väl häftigt med tanke på släkten. och det tyckte väl jag åxå eftersom jag ännu inte kommit ut för dem, och en begravning kanske inte är bästa stället att göra det på. Efter det hade jag o morsan ett mycket bra samtal om hur jag känner egentligen och hur länge jag känt så här åsådär. Det visade sig då att allt jag tyckt, trott och tänkt att mamma tycker och tänker var fel. Hon har visserligen svårt att se mig som kille (vilket kanske inte är så förvånande), men hon vill också stötta mig i det här. Och det var med tårar i ögonen hon förstod vilket h-vete jag haft genom livet. Och det tyckte hon var det svåraste, att veta att jag haft det så svårt.

När hon hade sagt det där och dessutom sagt att vad som än händer så älskar hon mig och kommer stötta mig. Så kände jag bara att jag ville krypa upp i hennes famn o gråta, men en stor stark karl gör inte det utan jag bara nickade och gick in till tv'n.
Det kändes så himla skönt att ventilera det här. Jag tror inte att de förstår, men det är en början iallafall. Och De vet nu att jag verkligen menar att byta kön, att det lixom inte bara var en flux idé för ett tag sedan, utan att det verkligen är vad jag vill.


Är tillbaka på den skola jag gick på senast, idag iklädd skjorta och slips. Måste säga att det var en lite annorlunda känsla. Alla (de 3) som var här hejade glatt på mig. men utan namn, bara att det var kul o se mig o det var skönt. Undrar om de ser det på allvar att jag vill vara kille eller om de bara ser det som en "kul grej". Träffade även en som jag länge misstänkt är FTM (men hur 17 tar man upp det med nån annan. Jag menar allt han vill är ju att precis som jag glömma det förflutna)Och han tittade mycket mystiskt på mig. Antar att han precis som jag misstänker nått. Dock har vi ännu inte snackat med varandra, kanske skulle ta mod till mig, men äh... d får vara.

Kanske kommer det inte förräns jag kommer på hur man fixar ett snyggt skägg. För fy vad jag längtar efter det, jag längtar som bara den att få raka mig och bli "skäggig" när man frilufsar. Men tills den dagen är det en evighet (om dte någonsin händer). Såg hans skägg nu som för 2 år sedan var fjun, fjun, fjun och det var tjockt och vackert...*suck*

Nåväl det är iallfall dax att säga att jag iallafall blir ansedd som kille på tåget och det är hur skönt som helst. Och för varje dag som går så upptäcker jag mer och mer vem jag vill vara. och lever åxå i allt större utsträckning som det. För när jag väl bestämt mig finns det inget som hindrar mig, men visst tänkte jag ungefär i 1-2 år innan på vad folk skulle säga åsådär och var verkligen shitskraj. Men nu när jag börjat köra så är det bara att köra linan ut. Och även om jag inte säger till mina gamla vänner att jag heter Pew så har jag iallafall de kläder jag vill. Och någon dag när jag är modig ska jag berätta för dem om hur det är att vara kille, hur oerhört underbart det är och hur oerhört glad jag är att få känna mig hel, men dit är det en lååång väg. Just nu nöjer jag mig med de närmsta och de som ser mig på stan. Men det är så befriande och jag önskar att jag hade modet att berätta för alla.

Misslyckas

Tittar in i spegeln och vill där se en snygg man, men allt jag ser är en shitful kvinna.
Vem är det? Jag känner igen henne, men kan inte placera henne. Vet att jag sett henne där många gånger.
Är det hon som står bakom glaset, och har tagit bort själva spegeln? Så att jag aldrig får se den skäggige ynglingen jag så längtar efter.
Hon som står där bakom och hånler åt mig, och min sorg... Varför finns hon bara där och nekar att säga vem jag är.

Håret har växt en hel massa den senaste tiden, börjar känna mig alldelles för långhårig. Vissa skulle nog säga att det är kort, men jag som brukar ha max 1-1,5cm lång stubb tycker att mitt hår i dess nuvarande form 4-7cm är långt. När jag stod i badrummet i morse och iaktog mig själv och det hatade håret, så insåg jag att jag faktiskt ser manligare ut i det än när jag har helt snaggat. Nu måste jag bara få händer och huvud att inse att det är "bra" med det här håret.
För enligt dem så är det alldelles för långt. Kanske kan klippa bara lite grann så jag slipper håret i nacken iallafall.
Hatar långt hår (på mig själv), jag tycker att nacken ska vara BAR.

Jobbade ju på en minnesstund på en begravning i måndags. Kände mig förhållandevis snygg i mina svarta kostymsbyxor och den vita skjortan, inser att skjortor är min melodi. så jag kommer köpa flera och börja använda som dagligt plagg. Nåväl det var första gången för mig och jag måste säga att allt gick åt skogen! Jag tappade saker hela tiden.
Dagen började med att jag krossade ett glas i en fåtölj, Det fanns inte tillräckligt med varken bestick eller porslin eller glas. Och det fattades dukar. Så det blev ett pusslande och knåpande. Men vi fick det iallafall skapligt snyggt tills gästerna kom.
Då känner jag mig mest i vägen och jag visste inte riktigt vad som förväntades av mig. När de hade ätit upp smörgåstårtan och vi skulle duka ut den och duka fram kaffet. så tappade jag besticket på golvet, när jag böjde mig ner för att ta upp det så hörde jag ett "ritsch" Plötsligt står jag där med öppen bak. Mina nya byxor har spruckit hela baksömmen. Det vara bara att springa in på toan och byta till jeansen. Sån tur var hade jag min nya jeans som faktiskt var mörka. så det gick väl ganska okej iallfall, men pinsamt var det kan jag lova.
När jag sedan skulle servera påtår började jag med fel person. och jag ville bara sjunka genom jorden efter min "kollegas" tillrättavisning.
Efter det missödet gick det väl skapligt iallafall för då var det ju bara o diska o plocka undan och det behärskar jag lite bättre.

Har sedan ätit smörgåstårta hela veckan, för de anhöriga ville inte ha den.