För min eller DIN skull

Idag funderar jag lite kring hur andra kanske tar det här med att ja byter kön "bara så där".
frågan kom upp på ett comunity ja är med i hur andra tacklar det och vad det finns för hjälp för dem. personen i fråga tyckte att de var lite för mycket ur den TS's perspektiv, men dåligt hur det påverkar ex familjen.
Jag har verkligen försökt sätta mig in i hur det är att nån kommer till mig å säger att den är TS hur jag lixom skulle reagera (om ja inte var det själv)Tycker det är jättesvårt att sätta sig in i.
Jag tar så för givet att alla ska förstå mig å den smärta ja går igenom, jag har nog inte riktigt tänkt på den smärta jag orsakar alla i min omgivning å vilken chock det måste bli.
Har inte tänkt på det psykiskt svåra det måste vara för ex morsan att "plötsligt få en son till"

Hur kan jag hjälpa dem?
Jag är dålig på att snacka om känslor å vad jag egentligen tänker å känner.
Jag är dålig på att förklara va hela den här Ts grejen egentligen handlar om.
Och allra sämst är jag på att förstå hur det är för dem.

Vad känner de?
Är ja numera ett ufo?
eller är det de som är ett ufo.
en god vän sa häromdan.
"NNN Du är inte Klok!
D är äckligt fattar du det!
Jag skulle ALDRIG kunna göra om mig från kvinna, d är perverst å tänka så. Okej att ja inte gillar min kropp, ja menar vem gör det.... men att göra om den till en killes. D ä fel och perverst"
Och kanske att hon har rätt, jag är bara så faccinerad över alla som "vet" o känner sig hemma från början... Ja tycker det är skumt... ja förväntar mig ju nästan att alla ska vara som jag å fundera å ha görmycket ångest över vad de är egentligen. Å i vilken mall de ska in.

om jag lyssnade på alla mina vänner så skulle jag lägga ner hela projektet att bli kille, för enligt dem så är jag ju tjej så det bara skriker om det, är ju lixom bara att kolla på min kropp.
Om jag ska lyssna på mig själv så borde jag tagit beslutet tidigare.
Känner mig så fruktansvärt malplacerad! Känner mig så fel och har ju alltid gjort det. Känner att jag inte vet hur länge till jag skulle palla att försöka vara tjej.
Så jag har insett att den enda som kan ta ett beslut om detta är jag. Och jag gör det INTE för DIN skull utan för att jag ska få må bra.

Nu var det Jättelänge sen jag skrev, en anledning är att jag är utan internet lite nu och då.

det är tråkigt och får mig att må shit.

Igår var det begravning för min mormor. Den Person som varit min lugna hamn genom hela livet.
När morsan o farsan skrek som värst på varandra, när plugget blev för jobbigt då åkte jag till mormor på loven och fick trygghet. Ingen som skrek o var arg på mig för att jag existerade. Bara ren o kär kärlek. Hon bara fanns där, vi behövde inget säga jag visste att hon var trygghet.
Även i vuxen ålder har jag ofta åkt till henne bara för att få känna mig lugn ett tag, men nu är den tryggheten borta. Och det gör mig lite lessen. Även om det var skönast för henne att dö nu så känns det ändå lite sorgset.

Samtidigt är jag jätteglad för att hon fick dö innan mitt värsta elände drar igång med könsbyte o hela den grejen. Jag har aldrig snackat med henne om hur dåligt jag mått, för jag vet attd et hade gjort henne helt förkrossad, men på något vis har jag vetat ändå att hon anat. Och hon har hela tiden gett mig den trygghet jag så väl behövt.

Det har varit kämpga veckor där jag väldigt tydligt känt att jag inte passar in någonstans.
Inte bland mina gamla vänner, inte bland de nya. Inte som kvinna och inte som man. Ingenstans känner jag att det där är min plats. Och det är så jobbigt. Allt jag vill är att få känna mig hel juhe.
Men inom mig slåss min uppfostran och programmering av att vara kvinna med längtan efter att vara man. På stan är jag inget av det, och hemma hos morsan vet jag inte heller riktigt vem jag är.
Jag tvivlar inte på vart jag vill, men på vem jag är i daxläget och det är så snurrigt. Har hänt så mycket som jag aldrig hade kunnat drömma om att jag skulle göra eller utsätta mig för. Och den här nya världen skrämmer faktiskt shiten ur mig.
uppvuxen i frikyrkan där allt om sex är fel. och plötsligt är det det enda jag tänker på. Mina nya vänner är homo's bi o transpersoner. De slänger sig med en vokabulär som jag inte känner igen, och att plötsligt börja se homo som nått som är bra känns så avigt inom mig. Samtidigt känns det fel att fördömma nått man lixom själv är en del av.
Jag blir inte klok på det helt enkelt. Och jag mår inge vidare av att inte kunna passa in varken i de gamla eller nya mallarna. *suck* Jag känner mig så otillräcklig att jag bara vill dö.