arbetslös igen

efter att ha jobbat en hel sommar o njutit av att få det där med rutiner klart för mig och njutit av att iallafall veta inombords vem jag är trots att alla runtomkring mig bara sagt NNN. Så har jag nu kastats ut i arbetslösheten igen. Jag hade hoppats på ett under, att ngn skulle bryta benet eller något så jag fick en fortsättning.
Nu kommer det där svåra att presentera sig som man och vilja ha jobb, och sedan behöva berätta. berätta den där hemska sanningen, att jag inte är den jag vill vara.
Farsan ringde häromdan o frågade hur jag skulle göra nu när jag söker jobb om jag verkligen skulle presentera mig som pew eller om jag skulle söka som tjej och hur oerhört konstigt det skulle kunna bli om jag presenterade mig som man, jag försökte lugna honom med att jag lever som kille nu å det skulle bli grymt konstigt om jag försökte "föreställa mig" bara för att få ett jobb. och då kändes det så självklart... idag nu när jag på riktigt är arbetslös igen så är det mycket svårare,
ångesten har rivit i mig hela morgonen för hur jag ska göra, jag vet att jag borde gå runt och presentera mig och erbjuda mina tjänster, men jag är en feg liten harkrank idag...
och jag är så liten och rädd för hur "DE" kommer reagera...
Jag trodde inte det skulle ge mig sååån ångest att sluta på jobbet där jag verkligen misstrivts ngt fruktansvärt pga att de bara sett mig som lorten under skorna. men nu är jag "ledig" och jag har tid att tänka och tid att gräva ner mig i självföraktet och ångesten igen.

Undrar hur mycket mer man pallar med.

ett ord från dagboken
...jag valde min väg, där efter det sista självmordsförsöket. jag visste att den skulle vara snårig och krokig förnderande och beklämmande, men jag valde ändå att gå den. Därför att det är mitt liv, ingen annan kan leva det. det måste jag göra själv. INgen kan säga att vägen jag valt är fel, men många många försöker att få mig att vända tebax, men jag måste framåt. det är som om en osynlig hand fört mig hit där jag är just nu. Allting i början gick så lätt, lite för lätt det hade varit bättre om jag fått känna på vedermödorna från början istället.
...åsåå är det den där eländiga tiden, den ska dras ut o tänjas till det absurdaste, sträckas så långt det bara går. Känns osm att allting skulle bli så mycket bättre om man drog ut tiden, för mig känns det som det bästa vore att korta ner den...
Vet de att tiden så hastihgt kan ta slut...