tidsresa

insåg att det var sjukt länge sedan jag skrev nu.
Trots mina löften att bli bättre på det så blir jag ju inte det verkar det som.
Jag ber om ursäkt för det. Och hoppas att ni mina trogna läsare har överseénde med det.

tänkte försöka sammanfatta de senaste 2 månaderna.
november började med att jag träffade tomten igen och kände att "hey vi är på G"
gjorde nått test som skulle testa det undermedvetna och fick löfte om att jag nu äntligen skulle få träffa överläkaren som är den som skriver remissen till utredaren.
Mitt hopp grusades dock för några veckor sedan då jag pratade med sekreteraren om byte av tid, enligt henne ville tomten träffa mig mins 2-3ggr till innan jag skulle få träffa överläkaren. Gahhhhh....jag blir arg och frustrerad för ingenting verkar gå min väg i det här. Därtill kommer den där eländiga livshistorien som han vill ha, och jag som inte vet vad jag ska skriva.

Jag åkte efter väldigt mycket velande på klassåterträffen för åk6 i mitten av november. det var med någon skräckblandad förväntan.
Några av dem jag visste jag skulle möta hade inte direkt gett mig någon bra start i plugget. å andra sidan fanns det några få som jag verklgen ville se vad det blivit av.
Åker dit och tar på mig skjorta och slips, visste att det skulle väcka reaktioner så jag var beredd på det mesta, tillock med stryk.
Folk kramas, tar i hand pratar, frågar och det var allmänt rätt trevligt förutom att jag inte riktigt visste vilket "gäng" jag skulle hänga med grabbarna eller tjejerna. Då ingen direkt verkade vilja ha mig med.
vi skulle ju sedan berätta om vad vi hållit på med de sista 10 åren.
Här kom det svåra, hur berättar man med inte allt för många ord om en resa som är ett helvete och utan att få folk att tycka synd om en. Jag sa bara att jag sedan i våras kallades för pew. och hade bestämt mig för att leva som man fullt ut. efteråt sa tjejerna att det var det starkaste de hört, och tänk att jag vågade. Grabbarna var aningens fulla och svammlade mest.
MEN precis när jag skulle gå hem så kom 2 av grabbarna (de 2 som verkligen gjorde mitt liv till ett mindre helvete i 9år) den ena säger nått i stil med att det är oerhört strongt och säger att han är glad för min skull. Den andra ger mig en riktig grabbkram och säger "välkommen in i gänget, grabben".
Att säga att jag blev chockad är nästan en underdrift. Jag höll på att svimma på stört. Och det har tagit mig de här veckorna att smälta det.

I helgen nu hängde jag med en internet kompis till dens församling. det var nattvard och trots att jag själv tror min passing vara = noll så sa utdelaren när han kom till mig.
Guds frid broder!
Jag bara stod där och höll på att dö av leendet som spred sig som en varm våg genom kroppen.
tidigare på dagen hade det dock blivit lite skumt då vi började diskutera vad jag gjort/gjorde och jag berättade om mina utbildningar etc. Jag hade tydligen pratat med denna person under min gamla identitet och dragit en del lögner. Jag gjorde en hel del tabbar i början av min resa på nätet som man, bland annat ljög jag en hel del för att jag inte ville bli sammankopplad med "den andra" jag. Jag hade då som Pew råkat säga att jag var förlovad med NNN, och när jag nu träffade min vän och vi började prata bla om mina utbildningar så frågade hon hur NNN hade det. Jag satte bokstavligen teet i halsen. Vad svarar man på det lixom. Hon frågade vad en "tjej" gjorde som satt på andra sidan bordet och utgav sig för att vara man och som tydligen hade passerat som det åxå.
skumt skumt blev det och jag sa väl nått lamt om att hon flyttat hem och sökte jobb.

efter dessa positiva saker så kan jag inte låta bli att nämna idag.
Jag var med ett gäng o tränade och vi lirade lite fotboll, och så vart det ju dax att dela lagen och en säger då "jamen hur svårt kan det vara, jag menar vi är 4 tjejer och 4 killar" tänkte påpeka att det var 5 killar och 3 tjejer, men ja orkade inte. fysiskt är jag ju tjej, då den som kom med förslaget syftade på "duktigheten" att hantera en boll. men det drog verkligen ner mig. och jag sitter här idag och förbannar det faktum att jag har stora meloner. jag kommer dö om jag inte får träna, men att passera under träning trots binder o kuk i brallan kan jag ju bara glömma. Och då får jag nog även glömma att träna med andra för många år framöver, alltså kommer jag sakta tyna bort.
*suck* trots allt bra som hänt den sista tiden så är det idag mörkare än mörkt över just det faktum att jag föddes med bröst och inte får ta bort dem. Men jag får lägga till o göra dem större utan några som helst problem. Men för att ta bort dem måste jag vara övervakad av en massa höga idioter under minst 2-3 år. Gahhhhh livet suger.