jag har blivit till luft

Idag var det student för lillkusinen, Henoms familj har knappt pratat med min familj alls sedan jag kom ut inför dem, och jag blev inte bjuden när näst äldsta gifte sig nu i våras. Men likväl så ville jag verkligen komma till min kusins student. Hen och jag har alltid stått varandra närmast av kusinerna. Jag har lixom känt nån slags connection. Och viss av hur oerhört ledsen jag blev av de som inte dök upp på min egen student så lånade jag pengar av morsan till biljetten och var därmed med idag.
Jag hade glömt hur oerhört möe folk d är på sånna där tillställningar när det sker i en större stad.
Jag hade en lång stund då jag famnade i mörker efter var de kunde vara innan jag kom på att jag kunde ringa morsan o fråga efter mobilnummer.
När jag så ÄNTLIGEN på typ 5:e försöket fick tag på min morbror och fick deras lokalisering så var det lätt att hitta dem, jag var übernervös men bestämde mig för att vara så mycket som vanligt iaf. För att visa att jag inte har förvandlats till ett freak. Mina hejrop möttes av tystnad och när jag nickade och log till dem en efter en så tittade de antingen åt ett annat håll eller brydde sig helt enkelt inte, jag stod typ 15 cm från min äldsta kusin och hon sa inte ens hej, och inte såg hon mig eller utan låtsades bara som om jag var en av mängden människor som var runtomkring och som verkligen inte hade nått att göra med henne.
Jag brast inombords och ville bara rusa därifrån, alla deras döda blickar, eller blickar som i bästa fall visade mig som en sur disktrasa.
När sedan min kusin kommer i sina fina studentkläder och mössan på d färgade håret och jag hänger min present över halsen och hen varken verkade glatt överraskad (som var min plan) eller arg utan bara "jaha tack" neutral för att sedan vända sig till sin familj igen. Jag stod där som ett fån och ville varken bara gå eller vara alltför klängig.
Jag hade väl så smått hoppats på att få bli medbjuden på festen efteråt, om inte annat så för att visa att jag fortfarande var samma människa, men deras tystnad sa verkligen ALLT, de ville inte ha mig där och jag gick oerhört nedslagen därifrån.
Jag har förberett mig på att de troligtivs skulle börja hata mig pga min resa, men att inte ens hälsa hövligt på mig utan bara se mig som luft.
Jag är förkrossad.
samtidigt är jag glad, för mina föräldrar stöttar mig iaf till 300% de vänner som inte sållades bort under det första turbulenta året finns åxå kvar och stöttar mig. de flesta har idag helt accepterat både d nya namnet o pronomet, vissa som ja inte träffar så ofta har fortfarande svårt för mitt namn, men de försöker.
Jag är IMPAD av de av er där ute som får göra den här resan helt på egen hand, om jag inte hade haft d stödet jag har utan att även mina föräldrar hade gjort som min mosters familj så hade jag aldrig orkat. Då hade jag varit en död nu.
Nu som idag när jag känner för att ge upp allt för att hjärtat är så brustet, så är det NI mina älskade föräldrar och vänner som får mig att fortsätta gå framåt och vilja vakna även imorgon.

TACK för att ni finns!