Datorn ger mig dåligt samvete

Så var det en sån där kväll igen, en kväll då allting känns åt skogen.
Kroppen skakar sönder och jag bara känner, jag orkar inte skaka i en sekund till.
Mindes vagt vad läkaren sa i somras "vissa lindrar sina skakningar med alkohol" jag svarade " så du anser att jag ska bli alkis" svar " nej riktigt så illa ska d väl inte behöva bli"

Men när inte vården hittar nån lösning/ vill ge mig hjälp eftersom de inte vet vad symptomen beror på så...
gjorde körsbärssaft i höstas, men nått har gått galet så det har bokstavligt talat förvandlats till vin, tänkte ha det till matlagning men ikväll nu så grep jag efter halmstrån. Och drack upp en flaska (är inte så illa som d låter, hade inga glasflaskor hemma så tog såna där små smoothie flaskor på typ 1dl) Förutom att det fortfarande jäste, och därmed bubblade en del så var d okej. Jag är verkligen ingen vinfantast och jag kan knappast säga att jag njöt av smaken.
Eftersom jag är nykterist, så har min kropp absolut noll alkotolerans, jag kände direkt hur d steg mig åt huvudet och gjorde mig sådär barnsligt glad och lätt yr.
Skakningar minskade iaf och d var ju mitt mål, gick in till grannen på d obligatoriska kvällsteet, och när jag kom hem bara började jag tjuta (alkohol är farligt) För att lugna ner mig satte jag mig på trappen med pipan i munnen. dörren öppen så att jag ska höra datorn spela.
Satt där tittade på stjärnorna, pipan svagt rykande och bara njöt.

VAD tror ni att min dator spelar då? Jo lovsång på lovsång på lovsång. Och d var inga lama grejer utan de starkaste lovsånger jag har. De som alltid berör mig som mest. Pallade inte gudstrycket när jag satt där och var hednisk så jag släckte pipan. la den på altanbordet och gick in och satte mig med återstoden av vinet. D var ju inte bättre d när datorn hur mycket jag än bläddrar vägrar spela nått annat än lovsång.
Så Gud har visst sitt eget sätt att ge mig dåligt samvete för hur jag lever.

Idag är en sån kväll då jag skulle önska att hen hade fysiska armar som kunde krama mig. D är verkligen inte ofta jag längtar efter närhet. Eller d har iaf inte varit d innan jag började på T, sen T -starten så vill jag alltid knulla, men ikväll är det bara så att jag vill vara ett litet barn.
Ett barn som mappa tröstar när det skadat sig. bara få vila i någons starka armar där jag får gråta ut all min smärta över den här kroppen som är så fel. All smärta över d vardagliga slitet att vakna, leva i rädsla för att försäga sig, hata kvällarna när en tar av bindern. Gråta sig själv till sömns över att den plattbröstade tonåringen är borta och ersatt av ett fett fult monster.
kort sagt vill jag ikväll bara få gråta ur mig all shit jag iband känner att livet är.