Idol personporträtt No 1

Jag känner vid det här laget en drös med människor. Vissa människor har kommit in i mitt liv och inte direkt gjort så mycket väsen av sig. knappt så att en märkt att de flyttat in eller senare flyttat ut.
Andra stormar in med buller o bång och börjar genast möblera om i hjärta och hjärna, för att forma det så att de kan bo där och känna sig hemma. Ytterligare andra möblerar om utan att veta om d, men bara genom att de flyttat in så inser jag att att möblerna borde stå annorlunda och möblerar om så att de ska känna sig hemma.

En av personerna som flyttat in och kanske bara ville ha ett skönt hängarställe, är en av dem som får mig att frivilligt börja möblera om.
Han heter Mackan Andersson Och är i dagsläget rätt känd i sverige(inom vissa kretsar). Folk blir alltid nästan när jag säger att jag känner honom "VA, känner du HOnOM? WoW!" någonstans får det mig att känna mig lite som en kändis jag med, samtidigt tycker jag d är lite coolt att en Ståuppande, FAsoldat och författare som dessutom helst slår shiten ur mig faktikst vill vara min vän.
Jag kan inte riktigt minnas hur det hela började, eller varför han valde att flytta in hos just mig.
Men jag vet att sen jag mötte honom (om inte ännu tidigare) 2000 då jag första gången såg honom gigga så förändrade han mig. Jag tror inte att han vet hur han förändrade 16åringens liv som satt där i publiken. Det var inte så att jag innan dess var värsta gråa och sedan värsta ljusa.
Men just då var jag inne i en period när jag tyckte att bibeln, Gud och allt som hörde dit var stenålders och boooring.
Han predikade genom att ståuppa, jag skrattade så jag tjöt och någonstans där kände jag att d är ju d här som är meningen med tro, att skratta.

När jag några år senare kom som ungdomsledare till en församling så försökte jag få kidzen att skratta med hjälp av Drama. Ibland lyckades det, men för det mesta inte och jag insåg att jag saknar typ all mackans karizma.

Åren gick och mackan kom ut med sin första bok, en bok jag trots allt inte läst ännu (skäms) och än mindre kanske tack vare att jag inte läst den kommer ihåg vad den heter. Den handlade iaf enligt utsago om humor och tro.
Vi pratade i den vevan mycket om författande och tro och humor lite sådär i största allmänhet.

För nått år sedan (eller är det 2) kom han ut med sin första skräcknovellsamling "ur mörkret" som även faktiskt finns att läsa här. Jag fick ett signat ex. och så var jag fast.

Tidigare i höstas kom han ut med sin andra skräcknovell samling "Ur djupet", som även den kan läsas på nätet nämligen här

Om ni gillar det han skriver. eller bara gillar idén att författare lägger ut sina alster på nätet så
Skicka ett SMS till nummer 72500 med texten
darkness donate

Han vet inte om att han är min inspirationskälla, eller för den delen en av de människor jag just nu ser upp till som mest. Han säger ingenting egentligen för att påverka mig åt ena eller andra hållet.
Men bara av att sitta med honom och prata om livets oväsentligheter som kladdkaka, regn eller varför inte hur tråkigt d är idag, eller genom att läsa hans blogg. Så inspirerar han mig till att skriva en bok, så inspirerar han mig att skriva på ett ståupp material, så inspirerar han mig att utforska min egen hjärna.
Det blir sällan mer än så, d stannar vid en tanke. eller snarare många tankar.
Nu har jag iaf tagit mod till mig för att hylla mannen som håller mig vaken på nätterna, mannen som får mig att känna mig så obekväm med mig själv att jag bara vill möblera om plytet på honom, och mannen som fått mig att inse vad riktig kärlek är.
Tack Mackan! för att du inspirerar mig att hela tiden söka mig djupare inom mig själv.