inre resa

obs halvdjupt inlägg!

Många människor jag känner eller har läst om har någon gång i livet tagit en timeout.
En tid då de gjort de där de kanske drömt om, bara varit i stillhet eller sökt sig bort.
Någon har rest till nepal och vandrat ensam i bergen, en annan har sålt allt den äger för att ge sig ut på havet, en tredje satte sig en sommar vid en sjö i en stuga utan el och vatten...
gemensamt för dem alla är dock att när de återkommer så finns d ett skimmer över dem.
De har ägnat tid åt att fundera över sina liv, kanske funderat över ännu djupare saker.
den troende kanske har gråtit, skrikit och bett till sin gud.
De kommer tillbaka styrkta i sina själar, med en acceptans. eller med en visshet om vad deras nästa steg i livet ska bli, vad de ska ägna sig åt nu.

Den här sommaren har varit en sommar då jag på allvar haft tid att fundera.
i konvalescensen efter min operation har jag haft tid att verkligen fundera.
Jag har kommit fram till att jag helt lämnat Gud.
eller han finns där någonstans men jag tycker idag att kristna är konstiga varelser och jag ser hellre på porr än jag ser på gudstjänster.
samtidigt som jag insett det, att jag idag är vad som bäst beskrivs som en hedning av första graden, en ateist.
Just då smyger sig kristendomen på mig igen.
En kväll satt jag hemma hos morsan och zappade på alla kanaler och hittade verkligen ingenting att titta på.
plötsligt hamnar jag på kanal 10
och simon ådahl sjunger "jag tänker be för sverige"

Jag började nästan gråta, inte för att låten var så där kalasbra utan för att jag visste att det var mig han sjöng om. Och jag mindes min tid som ungdomsledare, och all den smärta jag där mötte.
Och när jag insåg det så insåg jag att jag idag nog knappt skulle se en medmänniska som låg mitt på vägen och ville bli överkörd.
Jag har lärt mig att stänga av min omvärld så bra att jag idag verkligen inte bryr mig d minsta om min nästa.
d är skrämmande...
efter den låten kom ytterligare en "maktfaktor"
plötsligt började en låga flämta i mig igen och jag visste att han fanns igen... för att när jag vakande nästa morgon vara borta igen.

jag har även funderat på d där med vad jag ska göra till hösten... jag hade en idé om vad jag ville göra. och till viss del vill jag det fortfarande, men nu börjar jag tvivla... tvivla på att det verkligen är rätt... och om jag inte ska göra det, vad ska jag isåfall göra istället.
tiden bara går och går och jag vet ingenting verkligen ingenting om min morgondag...

till helgen nu hoppas jag bli igångkickad igen, men samtidigt är jag så rädd, rädd för att Gud så klart kommer tala om för mig vilken shitstövel jag börjat bli.
rädd för att han ska säga att han har en annan plan för mig än vad jag just nu tänker mig.
rädd för hans ansikte, rädd för att han ska komma mig nära... rädd för mig själv...
rädd...
försöker lugna mig...
d kommer gå bra...
men rädd...
otroligt rädd för min framtid...