ett nederlag å en framgång

Satt på tåget häromdagen å var riktigt trött, å tänkte att jag har ju passerat jämt annars när jag åkt tåg så jag orkade inte riktigt bry mig om hur jag såg ut eller satt, så jag satt där å käkade lite å då hörde jag en liten tjej på andra sidan gången som sa "mamma den där tjejen har någonting som hon tuggar på...
Jag bidde lite missmodig faktikst å började plötsligt tänka väldigt mycket på hur jag satt o beteddde mig.
Jag satte mig å sov efter att ha plöjt igenom 3 noveller på datorn, då hör jag henne säga igen "mamma den där tjeje är trött å har somnat" hade lust att rätta det lilla barnet å säga att jag var kille, men jag var för trött---- Å kan man egentligen lägga sig i vad andra säger när det inte är meningen att man ska höra det?

Sedan var det dax att åka gotlandsfärjan med morsan o farsan... de har lite svårt för det där med mitt namnbyte å säger fortfarnde NNN, å dessutom "min älskade lilla dotter" jag tror att de bara ser det här som en revolt, men det går ju så mycket djupare...*suck*
MEN när jag nu var där på båten så bidde ja ju pissenödig naturligtvis...Hitintills så har jag klarat mig från att behöva välja. Det har varit antingen HWC eller MixWC, men så går jag å står plötsligt framför dörren med damen i kjol, tar handen på handtaget å känner bara ... VARFÖR ska jag in DÄR? Nä nä nä du ska inte gå "the easy way" dessutom ser du inte direkt ut som en tjej idag så...
Letar reda på dörren med mannen istället. Och känner paniken komma, nervositeten å jag funderar på om jag bara ska shita i det... men tar mig i kragen å tänker att OM jag nu ska bli man så kan jag ju inte hålla på å lacka ur för att gå på toa heller. så jag går in å pustar ut djupt när jag sedan satt mig. Går ut å tvättar händerna å när jag stängt toadörren bakom mig å stod i korridoren igen så kändes det så skönt över att jag hade klarat det. Kändes som... äh jag vet inte... men jag tror att ni andra som är TS förstår känslan...
Ni andra... jag kan inte få er att förstå så shit i det...

Hemma?

Igår var jag förvirrad över vem jag är egentligen. Och hur jag kunde tvivla begriper jag inte. Idag åkte jag till en av mina goda vänner, en av få som förstått det här på riktigt och inte har en massa dumma fördommar, eller sånt strunt mot mig (och om hon har det så visar hon det inte, men jag har svårt att tro att det finns).
Här hos hennes familj är jag inte Pew men iallafall PeVe, ett steg i rätt riktning *blinkar* även om det kanske vore mer rätt att isåfall säga P-E. Men jag vet iallafall att de ser mig som den jag vill vara och det är så skönt. Känner mig obekväm på stan, jag vet att folk ser en tjej i killkläder, samtidigt orkar jag inte bry mig. vill de kalla mig transa så får de väl göra det. (och ja jag vet att det är den kvinnliga varianten, men för vanligt folk är alla det, det finns lixom inge "bra" ord för FTM's)

Den här familjen har verkligen kommit att bli mitt andningshål i det här. Så till den grad att när jag svarade i deras telefon så sa ja mitt "riktiga" namn. Å andra sidan var det en som jag känner sedan länge som hejade på mig på stan och inte bara sa mitt smeknamn NNN utan hela raddan av namn. Vissa kollade lite konstigt så jag antar att de kanske för en sekund hade tagit mig som kille, är ju eg jättesvårt att veta vad de ser, och man kan ju inte direkt fråga.

Samtidigt som jag nu är här o känner mig "hel", ja så hel man nu kan när hela ens bröstkorg är stor som 2 stora meloner och verkligen skriker "kolla här vilka fina kvinnliga stora bröst, ja låt inte slipsen o skjortan lura dig, vi finns här vi åxå och vi kommer att bli större o större."
Så kan jag inte låta bli att fundera på hur det kommer gå i mitt liv med utredning o allt det där. För varje dag jag lever som kille, dessto mera vet jag att det är JAG och att jag aldrig någonsin kommer kunna gå tillbaka till kvinna, jag vet att det för varje dag kommer att bli svårare och svårare att outa sig. Jag har inte påbörjat min utredning även om jag hoppas få göra det snart. Och jag är shitskraj för att de ska dissa mig o säga "-sorry bruden, men du är inte man. du är en transvestit och jag råder dig att återgå till tjej för de passar dig bättre" Okej jag vet att de nog inte skulle säga exakt så,,, men jag är rädd för att bli dissad, rädd för att vara "för mycket" kille den dag det blir dax.

För mig finns det lixom inget mellanläge egentligen, antingen är jag NNN och mår piss, är tyst o blyg och tänker på att jag inte ska störa nån. och inom mig växer längtan att dö, eller så är jag Pew. en omtänksam kille som ändå kan ta plats o säga ifrån. Älskar livet och bara väntar på nästa dag....svårt beslut, men ändå inte.
Ja har redan från början nu bestämt mig för att vara "öppen" samtidigt vet jag att det kan vara mycket negativt när jag sedan är färdig att allt för många vet om det. Men jag pallar nog helt enkelt inte att vara NNN eller allt den människan står för. Pallar inte att ljuga längre, tycker att det räcker med den sjävförnekelse jag utsatt mig själv för under ca 20 år, nu vill jag vara ärlig mot mig själv och då måste jag vara PEW, om jag inte får det kommer jag att dö.

Jag kommer inte dö om nån kallar mig NNN bara inte personen som säger det "kräver" omedvetet att jag fortfarande ska vara det som det namnet stått för. Och att få folket i min omivning som kollegor, vänner o andra att förstå kommer vara en oerhört jobbig period. Men en period jag måste igenom eftersom jag inte kan få ett "nytt" jobb utan får nöja mig med det jag haft lite timmar på tidigare. undrar om de trots att de får veta vill ha mig kvar? chefen är lite... hmm ...speciell och har bestämda åsikter om det mesta. och chefens chef vet jag absolut inte var han står.

nä nu måste jag försöka sova lite, är farligt när man varit utan internet i en månad o sedan ha bredband så man kan vara ute hela natten. Blir så lite sömn då. för det finns så mycket kul att diskutera med folk. Får välan skriva mera imorgon antar jag. Lixom njuta av nättillgången när den finns. *ler stort*