Stack till en kompis helt spontant igår å följde med på bönemöte. Så givande och bra det var. Insåg först nu vilket oerhört stort hål det blivit i min själ av att inte ha den där kontakten.
Och JA jag är en hängiven kristen Transexuell Kille (hur 17 det nu går ihop, kolla gårdagensblogg...)
Jag tycker det funkar alldelles utmärkt, nu när jag insett att Gud inte dömer mig längre.
De flesta accepterade mig som kille, några frågade min vän (som vet) vad jag var egentligen. Kontentan var väl att jag betedde mig som en kille men såg ut som en tjej... Å utseéndet framför allt fejset kan jag ju inte själv göra så mycket åt.
När jag frågade om mina bröst syntes väl (har ännu inte riktigt bestämt vilken binder jag ska köpa, ni som är me på Q får gärna tipsa) så sa hon nej, vilket jag iaf tycket var skönt... men det börjar ju åxå bli riktigt jobbigt att inte kunna röra sig som man vill av risk för att skjortan ska fastna på brösten eller någe.
Hennes första intryck när hon hämtade mig var iaf kille så det ska jag tänka på.. att för dem som bara ser mig en snabbis så är ja grabb...
Efteråt så hade jag ju naturligtvis missat sista tåget hem... kunde inte slagga hos henne så jag sa rent spontant... JAMEN inga problem vettö jag går hem...
Min vän såg mycket chockad ut å frågade om jag visste hur långt det var.. 2-3 mil svarade jag å tänkte att det blir en skön kvällspromenad...
snarare 6-7...
Jag svalde hårt... men sagt är sagt å hon körde mig en bit så jag bara hade ca 4-5mil hem. Traskar på glad i hågen, stoppar ner mp3'n i väskan för jag insåg att det här är en natt för tystnad. Traskar i ca 3h sedan börjar det bli riktigt kallt... och jag började bli riktigt hungrig å tänkte att det här är bra nu får jag testa både min styrka och min uthållighet och min överlevnadsteknik...
Sista intagna måltid var kl 13 därefter ett powerbar (ca 240kcal) på tåget till henne + en halv flaska vatten.
Sådär vid 12 tiden på natten funderade jag på om det inte var läge att käka upp det sista powerbaret jag hade i ryggan, insåg att d kan vara bra att ha senare å fortsatte traska. En kompis ringde å jag funderade på vart man kunde fylla på vatten flaskan ca 2-2,5 dl räcker ju knappast 4 mil eller hur?
Men jag tänkte att vatten det får jag ta när jag kommer till sjön...
Hungern rev å jag försökte tänka på nått annat som vilken kall å skön kväll det var nu när jag gick där i shorts å kortärmad skjorta... inte skönt för 5öre å jag slog bort de tankarna åxå å till slut tänkte jag bara på sängen.. jag ville sova. Försökte lifta, men jag såg nog farlig ut... ja menar vem är dum nog att gå på en stor riksväg kl 2 på natten... bara en psykopat med en yxa i ryggan eller hur?
Nu började mina njurar skrika av smärta å varje steg började bli en riktig plåga för dem... fattar inte att de ska vara så dumma mot mig... dessutom började den fysiska tröttheten komma starkare... kära nån jag brukar ju sova kl 22. å nu var ju klockan över 2 och jag hade gått konstant i över 4,5h utan paus och med ingen mat i kroppen.
Bad att nästa lastbil skulle stanna, men den åkte vidare... likaså nästa och jag fortsatte vägen fram. Men den tredje när jag insåg att jag nog var tvungen att lägga mig å sova en timme eller 2 innan jag fortsatte stannade å tog upp mig. Bara njöt av värmen i kupén o han var dessutom riktigt snygg o talför... tyckte att jag var en idiotisk prick när jag sa hur långt jag hade gått...Fick lift ca 1-1,5 mil av honom. sedan skulle man ju traska hemåt. När jag hoppade av lastbilen i vägkorset så var det bara "jag orkar inte ett steg till, skona mig", bestämde mig för att nu har jag max 30 minuter hem nu käkar jag mitt powerbar o dricker upp mitt vatten åsså speedar jag på. Det gjorde jag och HELT utmattad kliver jag upp för trapporna till 3:evåningen orkar knappt låsa upp dörren å sedan slänger jag mig bara på sängen och somnar direkt, men vaknar så fort jag rör på mig av de eländia njurarna.
Lärdom av Dagen
Pew behöver lära sig att tänka konsekvens
Pew behöver lära sig att inte låta munnen glappa alltför fort
Pew behöver sluta vara impulsiv och börja planera saker lite bättre
Pew är ingen vältränad atlet även om han ofta vill få sig själv å andra att tro det...
Visar inlägg med etikett pew. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett pew. Visa alla inlägg
fredag 29 juni 2007
torsdag 17 maj 2007
en dag igen
Står på jobbet som vanligt med ryggen mot dörren. Hör att någon säger pew å sedan en fråga. Jag reagerar inte, tänker... "Vaddå pew?, vi har ingen här som heter så." Sedan som en blixt kom det, Men jösses han pratar ju med mig!!!
Vänder mig skrattande om å säger till han att det är okej att han säger NNN Varpå han svarar, Jamen ja måste ju vänja mig att säga d om du nu ska bli kille. Ja kan ju inte säga NNN om du har skägg lixom d skulle bli fel varpå han skrattade åxå.
Just där jag just nu befinner mig så säger verkligen alla NNN o jag hade nästan börjat glömma pew (inte att de är vad ja vill bli, men att det är vad jag är?)
Och jag insåg att jag inte längre reagerar på att bli kallad Pew o d skrämde mig lite. Har åxå insett att det är en milsvidd skillnad att öppna ett meijl där det står pew eller att höra nån säga hej pew.
Varför är det så svårt att reagera på den jag vill vara, jag spritter ju till så fort nån säger mitt kvinnliga fula namn o lyssnar uppmärksamt (ibland) på det personen säger. Troligtvis har det med vana att göra, men hur länge ska det vara så att jag inte ser mig som pew o reagerar när det är precis den jag vill vara.
Och om jag reagerar, reagerar med ett generat fnitter...
hur normalt är det på en skala?
Jaja...d gir sig väl såsmånigom det åxå.
Längtar grymt mycket nu efter skägg...Så här lagom till sommaren då de flesta biokillar rakar av det för att d blir för varmt... JA ä visst inte redi nånstans längre.
Men framför allt börjar längtan efter ett plattbröst göra sig påmind för 15:e året i rad. Hatar verkligen sommaren då "alla" kan slänga av sig tröjorna o gå med bar överkropp. Min avundsjuka vet inga gränser...
Och det enda jag kan göra är att sucka åt eländet o hoppas att jag överlever till hösten då saker inte blir fullt så jobbiga. (folk är iallafall mera påklädda då.)
För såhär års är d som jobbigast att vara jag, o d har det vatt sen ja va 7 år o mamma första gången verkligen tvingade mig att ta på mig den där eländiga toppen/baddräkten. Innan sprang ja ju i bara shorts...
Och det ä den känslan ja saknar mest *suckar djupt*
Hatar den dagen de "tvingade" mig att börja passa in i mallen som kvinna.
hatar alla som i alla år kallat mig den "fula tjejen". Hatar alla som vägrat se att jag inte velat ha de där klänningarna på mig, Att Bh inte är "jag"...
Ja listan av hat kan nog göras hur lång som helst idag för just nu är jag sur på den uppfostran ja fått. Visste ju från början att det var åt skogen, ändå skulle jag in i mallen till vilket pris som helst.
PÅ vägen tappade jag både bort mig själv och min identitet, all självkänsla...
Nu när jag återfunnit mig själv måste jag ägna minsrt 3-4år åt att övertyga alla andra om att så här är det! HATAR Det!
Vänder mig skrattande om å säger till han att det är okej att han säger NNN Varpå han svarar, Jamen ja måste ju vänja mig att säga d om du nu ska bli kille. Ja kan ju inte säga NNN om du har skägg lixom d skulle bli fel varpå han skrattade åxå.
Just där jag just nu befinner mig så säger verkligen alla NNN o jag hade nästan börjat glömma pew (inte att de är vad ja vill bli, men att det är vad jag är?)
Och jag insåg att jag inte längre reagerar på att bli kallad Pew o d skrämde mig lite. Har åxå insett att det är en milsvidd skillnad att öppna ett meijl där det står pew eller att höra nån säga hej pew.
Varför är det så svårt att reagera på den jag vill vara, jag spritter ju till så fort nån säger mitt kvinnliga fula namn o lyssnar uppmärksamt (ibland) på det personen säger. Troligtvis har det med vana att göra, men hur länge ska det vara så att jag inte ser mig som pew o reagerar när det är precis den jag vill vara.
Och om jag reagerar, reagerar med ett generat fnitter...
hur normalt är det på en skala?
Jaja...d gir sig väl såsmånigom det åxå.
Längtar grymt mycket nu efter skägg...Så här lagom till sommaren då de flesta biokillar rakar av det för att d blir för varmt... JA ä visst inte redi nånstans längre.
Men framför allt börjar längtan efter ett plattbröst göra sig påmind för 15:e året i rad. Hatar verkligen sommaren då "alla" kan slänga av sig tröjorna o gå med bar överkropp. Min avundsjuka vet inga gränser...
Och det enda jag kan göra är att sucka åt eländet o hoppas att jag överlever till hösten då saker inte blir fullt så jobbiga. (folk är iallafall mera påklädda då.)
För såhär års är d som jobbigast att vara jag, o d har det vatt sen ja va 7 år o mamma första gången verkligen tvingade mig att ta på mig den där eländiga toppen/baddräkten. Innan sprang ja ju i bara shorts...
Och det ä den känslan ja saknar mest *suckar djupt*
Hatar den dagen de "tvingade" mig att börja passa in i mallen som kvinna.
hatar alla som i alla år kallat mig den "fula tjejen". Hatar alla som vägrat se att jag inte velat ha de där klänningarna på mig, Att Bh inte är "jag"...
Ja listan av hat kan nog göras hur lång som helst idag för just nu är jag sur på den uppfostran ja fått. Visste ju från början att det var åt skogen, ändå skulle jag in i mallen till vilket pris som helst.
PÅ vägen tappade jag både bort mig själv och min identitet, all självkänsla...
Nu när jag återfunnit mig själv måste jag ägna minsrt 3-4år åt att övertyga alla andra om att så här är det! HATAR Det!
måndag 16 april 2007
Hemma?
Igår var jag förvirrad över vem jag är egentligen. Och hur jag kunde tvivla begriper jag inte. Idag åkte jag till en av mina goda vänner, en av få som förstått det här på riktigt och inte har en massa dumma fördommar, eller sånt strunt mot mig (och om hon har det så visar hon det inte, men jag har svårt att tro att det finns).
Här hos hennes familj är jag inte Pew men iallafall PeVe, ett steg i rätt riktning *blinkar* även om det kanske vore mer rätt att isåfall säga P-E. Men jag vet iallafall att de ser mig som den jag vill vara och det är så skönt. Känner mig obekväm på stan, jag vet att folk ser en tjej i killkläder, samtidigt orkar jag inte bry mig. vill de kalla mig transa så får de väl göra det. (och ja jag vet att det är den kvinnliga varianten, men för vanligt folk är alla det, det finns lixom inge "bra" ord för FTM's)
Den här familjen har verkligen kommit att bli mitt andningshål i det här. Så till den grad att när jag svarade i deras telefon så sa ja mitt "riktiga" namn. Å andra sidan var det en som jag känner sedan länge som hejade på mig på stan och inte bara sa mitt smeknamn NNN utan hela raddan av namn. Vissa kollade lite konstigt så jag antar att de kanske för en sekund hade tagit mig som kille, är ju eg jättesvårt att veta vad de ser, och man kan ju inte direkt fråga.
Samtidigt som jag nu är här o känner mig "hel", ja så hel man nu kan när hela ens bröstkorg är stor som 2 stora meloner och verkligen skriker "kolla här vilka fina kvinnliga stora bröst, ja låt inte slipsen o skjortan lura dig, vi finns här vi åxå och vi kommer att bli större o större."
Så kan jag inte låta bli att fundera på hur det kommer gå i mitt liv med utredning o allt det där. För varje dag jag lever som kille, dessto mera vet jag att det är JAG och att jag aldrig någonsin kommer kunna gå tillbaka till kvinna, jag vet att det för varje dag kommer att bli svårare och svårare att outa sig. Jag har inte påbörjat min utredning även om jag hoppas få göra det snart. Och jag är shitskraj för att de ska dissa mig o säga "-sorry bruden, men du är inte man. du är en transvestit och jag råder dig att återgå till tjej för de passar dig bättre" Okej jag vet att de nog inte skulle säga exakt så,,, men jag är rädd för att bli dissad, rädd för att vara "för mycket" kille den dag det blir dax.
För mig finns det lixom inget mellanläge egentligen, antingen är jag NNN och mår piss, är tyst o blyg och tänker på att jag inte ska störa nån. och inom mig växer längtan att dö, eller så är jag Pew. en omtänksam kille som ändå kan ta plats o säga ifrån. Älskar livet och bara väntar på nästa dag....svårt beslut, men ändå inte.
Ja har redan från början nu bestämt mig för att vara "öppen" samtidigt vet jag att det kan vara mycket negativt när jag sedan är färdig att allt för många vet om det. Men jag pallar nog helt enkelt inte att vara NNN eller allt den människan står för. Pallar inte att ljuga längre, tycker att det räcker med den sjävförnekelse jag utsatt mig själv för under ca 20 år, nu vill jag vara ärlig mot mig själv och då måste jag vara PEW, om jag inte får det kommer jag att dö.
Jag kommer inte dö om nån kallar mig NNN bara inte personen som säger det "kräver" omedvetet att jag fortfarande ska vara det som det namnet stått för. Och att få folket i min omivning som kollegor, vänner o andra att förstå kommer vara en oerhört jobbig period. Men en period jag måste igenom eftersom jag inte kan få ett "nytt" jobb utan får nöja mig med det jag haft lite timmar på tidigare. undrar om de trots att de får veta vill ha mig kvar? chefen är lite... hmm ...speciell och har bestämda åsikter om det mesta. och chefens chef vet jag absolut inte var han står.
nä nu måste jag försöka sova lite, är farligt när man varit utan internet i en månad o sedan ha bredband så man kan vara ute hela natten. Blir så lite sömn då. för det finns så mycket kul att diskutera med folk. Får välan skriva mera imorgon antar jag. Lixom njuta av nättillgången när den finns. *ler stort*
Här hos hennes familj är jag inte Pew men iallafall PeVe, ett steg i rätt riktning *blinkar* även om det kanske vore mer rätt att isåfall säga P-E. Men jag vet iallafall att de ser mig som den jag vill vara och det är så skönt. Känner mig obekväm på stan, jag vet att folk ser en tjej i killkläder, samtidigt orkar jag inte bry mig. vill de kalla mig transa så får de väl göra det. (och ja jag vet att det är den kvinnliga varianten, men för vanligt folk är alla det, det finns lixom inge "bra" ord för FTM's)
Den här familjen har verkligen kommit att bli mitt andningshål i det här. Så till den grad att när jag svarade i deras telefon så sa ja mitt "riktiga" namn. Å andra sidan var det en som jag känner sedan länge som hejade på mig på stan och inte bara sa mitt smeknamn NNN utan hela raddan av namn. Vissa kollade lite konstigt så jag antar att de kanske för en sekund hade tagit mig som kille, är ju eg jättesvårt att veta vad de ser, och man kan ju inte direkt fråga.
Samtidigt som jag nu är här o känner mig "hel", ja så hel man nu kan när hela ens bröstkorg är stor som 2 stora meloner och verkligen skriker "kolla här vilka fina kvinnliga stora bröst, ja låt inte slipsen o skjortan lura dig, vi finns här vi åxå och vi kommer att bli större o större."
Så kan jag inte låta bli att fundera på hur det kommer gå i mitt liv med utredning o allt det där. För varje dag jag lever som kille, dessto mera vet jag att det är JAG och att jag aldrig någonsin kommer kunna gå tillbaka till kvinna, jag vet att det för varje dag kommer att bli svårare och svårare att outa sig. Jag har inte påbörjat min utredning även om jag hoppas få göra det snart. Och jag är shitskraj för att de ska dissa mig o säga "-sorry bruden, men du är inte man. du är en transvestit och jag råder dig att återgå till tjej för de passar dig bättre" Okej jag vet att de nog inte skulle säga exakt så,,, men jag är rädd för att bli dissad, rädd för att vara "för mycket" kille den dag det blir dax.
För mig finns det lixom inget mellanläge egentligen, antingen är jag NNN och mår piss, är tyst o blyg och tänker på att jag inte ska störa nån. och inom mig växer längtan att dö, eller så är jag Pew. en omtänksam kille som ändå kan ta plats o säga ifrån. Älskar livet och bara väntar på nästa dag....svårt beslut, men ändå inte.
Ja har redan från början nu bestämt mig för att vara "öppen" samtidigt vet jag att det kan vara mycket negativt när jag sedan är färdig att allt för många vet om det. Men jag pallar nog helt enkelt inte att vara NNN eller allt den människan står för. Pallar inte att ljuga längre, tycker att det räcker med den sjävförnekelse jag utsatt mig själv för under ca 20 år, nu vill jag vara ärlig mot mig själv och då måste jag vara PEW, om jag inte får det kommer jag att dö.
Jag kommer inte dö om nån kallar mig NNN bara inte personen som säger det "kräver" omedvetet att jag fortfarande ska vara det som det namnet stått för. Och att få folket i min omivning som kollegor, vänner o andra att förstå kommer vara en oerhört jobbig period. Men en period jag måste igenom eftersom jag inte kan få ett "nytt" jobb utan får nöja mig med det jag haft lite timmar på tidigare. undrar om de trots att de får veta vill ha mig kvar? chefen är lite... hmm ...speciell och har bestämda åsikter om det mesta. och chefens chef vet jag absolut inte var han står.
nä nu måste jag försöka sova lite, är farligt när man varit utan internet i en månad o sedan ha bredband så man kan vara ute hela natten. Blir så lite sömn då. för det finns så mycket kul att diskutera med folk. Får välan skriva mera imorgon antar jag. Lixom njuta av nättillgången när den finns. *ler stort*
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
