Kommer ALDRIG bli den jag vill

Igår insåg jag igen att det aldrig kommer lyckas för mig att bli man.
Jag är med i lite olika comunityn, och på varje sida trots att jag är kille så kommenterar folk mig som Tjej.
Jag försöker verkligen tänka på vad jag skriver och framställa det som "kille" Ja inte här i bloggen förstås för här bryr jag mig inte, men i övrigt och nu undrar jag hur 17 det kan skilja sig så fatalt.
Vad gör jag lixom för fel?

Hur kan folk döma mig bara av min skrift, när folk träffar mig på stan så är jag i regel lättare att ta för kille, och även utan att dölja nått. Så säger de ofta "öh grabben" när jag sedan svarar ber de om utrsäkt för då har rösten avslöjat mig, och då har jag ändå inte en jätteljus röst. tror jag inte iallafall, men det kanske bara är inbillning.

Tror ändå att jag skulle kunna passera om det inte var för mina stora bröst som jag verkligen inte vet hur jag ska dölja! Jag har testat med vanliga lindor och det gick inte alls! Jag har testat med tighta toppar som jag sedan lindat över med diverse men ingenting fungerar.
Men det är bara att fortsätta leta, för nu har jag bestämt mig för att oavsett om jag kommer in i systemet eller inte så ska jag börja med att iallafall klä mig som jag vill.

Tighta jeans o skjortor tror jag kommer bli min melodi, Älskar det helt enkelt! Någon dag när jag får tid och ork så ska jag leta reda på en beskrivning på hur man gör "paket" för jag tror att det kommer underlätta en hel del för mig att passera som man.

Jag stod still o stampade jättemycket, men sedan nyår så har det hänt jättemycket något en god vän faktiskt påminde mig om en dag när jag var sur för att det inte gick som jag ville.

här är listan!
Jag börjar ana en identitet(hade inte en susning om vem jag var innan)
Jag har en riktning (att vilja bli man).
Jag har berättat världens svåraste grej för mamma och hon och hennes man har lovat att stötta mig och älska mig genom allt!
Jag har ringt psyk och väntar på att de ska ringa tebax!
Jag har även berättat för några av mina vänner och 75% vill stötta mig. De andra 25% struntar helt i mig nu. Så där fick man en sållning åxå av vilka man kan anse som sina riktiga vänner.
Jag känner mig säkrare i mig själv och skär inte lika mycket (även om det tyvärr fortfarande händer)
Känner mig mera psykist stabil (och det bara av att faktisk börja leva som man, tänk då hur det kanske kommer bli om jag får hormoner om ett par år)

Ja det har hänt en hel del postitivt hoppas att det fortsätter.