Ojdå!

Träffade en psykolog idag och jag var så shitnervös som man bara kan vara. Var nästan mer himla nervös än innan jag berättade för morsan. När jag dessutom gick till "fel" ställe och var tvungen att rusa ut o leta reda på ett nytt hus bara 5 minuter innan min tid trodde jag att jag skulle gå under.
Men jag hann i tid och hann även samla tankarna en sekund eftersom alla psykos kör med 5-10 akademiska minuter.
Den man som mötte mig var en himla trevlig prick med spelande ögon och sånt där mysigt skägg. Jag fann honom förtroendeingivande från första stund, trots att jag var shitnervös.
Jag hade klätt mig i jeans o skjorta, men när jag hade sett min spegelbild i ett skyltfönster lite innan så visste jag att jag var dömd. D där är ingen kille-vem försöker jag lura egentligen.

Men det är inte så himla lätt heller att plötsligt klä sig dels som den man vill med den "dresscode" man vill ha, jag har haft en massa stilar och ingen har känts riktigt som jag.
Nu tror jag att jag börjar hitta mig själv iochmed att jag börjat tillåta mig att se den som jag varit inom mig hela tiden och låter den komma ut. Men det går inte på en dag.

Så där satt jag i hans rum och kände mig mest som att jag var på maskerad och jag visste att han skulle se igenom mig och dissa mig.
Han frågar varför jag är där och jag säger att jag vill byta kön. Vi snackar sedan om det ett tag och han får väl intrycket att jag faktiskt tänkt över det här och inte bara sett en film och tycker att det verkar coolt. Han sa att det var svårt och en jobbig process, jag sa att jag visste det men hade insett att det var värd all möda att få bli den jag ville. Han frågade om jag tänkt över könsoperationen och jag svarade så ärligt jag kunde. Och efter typ 20-30minuter hade vi inte mer att säga. Så då sa han att jag verkade ha tänkt över det där och nu skickar han en remiss till nån specialist på området som sedan isåfall kan skicka mig vidare till utredare, för han hade ingen anledning att misstro mig.
Jag verkligen flög ut från hans kontor, men han sa åxå att det nu var dax för att börja leva som Pew på heltid för att lixom vänja sig vid det.
Skulle vara betydligt lättare om jag inte bodde hemma hos morsan som förbjuder mig att ha skjorta även utan att jag döljer brösten. som jag dessutom fortfarande inte kommit på hur jag ska göra för att dölja DE ÄR STORA strl C-D om du har nått tips så skriv gärna ner det.

Jag mår bättre än någonsin och jag tror inte att det är för våren, utan just för att jag så himla tydligt börjar se vem jag är ocy det är en sån ny känsla. Att lixom inte alltid sakna nått i tillvaron som man inte kunnat sätta ord på. Att bara känna sig som "jag" där skumt o härligt på samma gång.

Kommer ALDRIG bli den jag vill

Igår insåg jag igen att det aldrig kommer lyckas för mig att bli man.
Jag är med i lite olika comunityn, och på varje sida trots att jag är kille så kommenterar folk mig som Tjej.
Jag försöker verkligen tänka på vad jag skriver och framställa det som "kille" Ja inte här i bloggen förstås för här bryr jag mig inte, men i övrigt och nu undrar jag hur 17 det kan skilja sig så fatalt.
Vad gör jag lixom för fel?

Hur kan folk döma mig bara av min skrift, när folk träffar mig på stan så är jag i regel lättare att ta för kille, och även utan att dölja nått. Så säger de ofta "öh grabben" när jag sedan svarar ber de om utrsäkt för då har rösten avslöjat mig, och då har jag ändå inte en jätteljus röst. tror jag inte iallafall, men det kanske bara är inbillning.

Tror ändå att jag skulle kunna passera om det inte var för mina stora bröst som jag verkligen inte vet hur jag ska dölja! Jag har testat med vanliga lindor och det gick inte alls! Jag har testat med tighta toppar som jag sedan lindat över med diverse men ingenting fungerar.
Men det är bara att fortsätta leta, för nu har jag bestämt mig för att oavsett om jag kommer in i systemet eller inte så ska jag börja med att iallafall klä mig som jag vill.

Tighta jeans o skjortor tror jag kommer bli min melodi, Älskar det helt enkelt! Någon dag när jag får tid och ork så ska jag leta reda på en beskrivning på hur man gör "paket" för jag tror att det kommer underlätta en hel del för mig att passera som man.

Jag stod still o stampade jättemycket, men sedan nyår så har det hänt jättemycket något en god vän faktiskt påminde mig om en dag när jag var sur för att det inte gick som jag ville.

här är listan!
Jag börjar ana en identitet(hade inte en susning om vem jag var innan)
Jag har en riktning (att vilja bli man).
Jag har berättat världens svåraste grej för mamma och hon och hennes man har lovat att stötta mig och älska mig genom allt!
Jag har ringt psyk och väntar på att de ska ringa tebax!
Jag har även berättat för några av mina vänner och 75% vill stötta mig. De andra 25% struntar helt i mig nu. Så där fick man en sållning åxå av vilka man kan anse som sina riktiga vänner.
Jag känner mig säkrare i mig själv och skär inte lika mycket (även om det tyvärr fortfarande händer)
Känner mig mera psykist stabil (och det bara av att faktisk börja leva som man, tänk då hur det kanske kommer bli om jag får hormoner om ett par år)

Ja det har hänt en hel del postitivt hoppas att det fortsätter.

Är jag på väg nu?

Igår var en intensiv dag. Jag hatar verkligen telefoner! Men igår gillade jag dem på nått vis. Ringde för flera veckor sedan upp min fd terapeut för att försöka reda ut en del, men fick aldrig något svar och det verkade som att hen glömt mig. Men så igår när jag minst av allt var beredd på det så ringde det och hen berättade att eftersom jag inte längre bor där så kan inte hen hjälpa mig, jag suckade djupt! Vart 17 ska jag nu vända mig!
Fick tipset att ringa psyk där jag bor nu och berätta vad jag känner och om vem jag anser mig vara. Ringde växeln och de kopplade glatt mig vidare trots att alla mina vänner varnat mig för att det bara sitter tjura tanter som är allt annat än samarbetsvilliga på den växeln.
Kommer till psyk och blir där vidarekopplad igen, och den jag sedan pratar med ställer en massa helskumma frågor som om jag haft förhållanden och inom vilket kön (ska väl hon shita i) dessutom visste hon inte ens vad FTM var och när jag berättade att det var att vara transexuell kvinna och vilja bli man så frågade hon om jag ville byta kön- JA (äntligen fattar hon)
Okej alltså vi har ganska fullt upp och dessutom väldigt ont om psykiatriker just nu. Men ring igen i slutet på nästa vecka så ska vi se.

Okej när jag lagt på luren kändes det ändå som att jag kommit en bit på väg. Men vad 17 jag har ju aldrig gjort nått sånt här innan. Och jag känner inte någon som varit inne i svängen att byta kön. Visste inte ens förrän typ för 2 år sedan att det faktikst finns en medicinsk möjlighet till det. Och det fick jag reda på genom en slump när jag sökte på sexuella övergrepp. Då hittade jag http://lukas.romson.org även kallad lukas Lya. Den fick mig att inse att det kanske var det jag var.

Jag har sedan funderat på om det är så och nu vet jag så nu vill jag bara in i systemet.
Berättade för morsan och min styvfarsa för ett par veckor sedan och de tog det iallafall vid en första anblick väldigt bra. Har dessvärre inte träffat dem sedan dess och jag tror att det kommer komma fram mycket frågor såsmåningom, men då får jag väl försöka svara på dem.

Hur kan man känna så här?

Jaha så har ännu en dag gått till ända. Jag försöker ta tag i allt arbete ute i trädgårn som blivit lidande under snön och för dåligt med tid i höstas, men det går sakta för mig. Jag krattar ett par tag och sedan ställer jag mig med hakan på skaftet och funderar.
Idag har jag funderat mycket som vanligt på hur man kan känna så här egentligen.
Borde inte ditt psyke lixom känna sig som resten av kroppen? Mitt funkar dessvärre inte på det viset. Och jag blir arg och frustrerad när jag inser "igen" att jag faktiskt har stora feta bröst som är i vägen vad jag än ska göra.
Ska det egentligen vara så himla svårt att känna sig som den tjej jag faktiskt är! Eller vänta nu, det är ju det jag inte är jag föddes i fel kropp. eller JA jag tror det iallafall. Kanske blev det bara lite stressigt i modellbyggar verkstan när jag skulle till att ploppa ut och därmed var tvungen att ha ett psyke så de tog första bästa och kollade inte etiketten så noga. Satte in det och upptäckte inte misstaget förrän det var för sent att ta det tillbaka och nissen som gjort misstaget hoppades innerligt att det inte skulle märkas nån skillnad.

Jag har väl inte märkt någon direkt skillnad heller jag har alltid försökt titta på tjejerna hur de beter sig och vara som dem, men någonstans har jag misslyckats fatalt. Hur hårt jag än försökt så har det lixom inte funkat och jag har känt att jag är inte som dem. Samtidigt har jag inte varit som grabbarna runtomkring mig heller.
Jag är ett "det". Nått som inte finns men ändå finns och andas.

Mycket mer än andas gör jag dock inte och jag önskar så att man bara kunde somna in och sedan vakna imorgon och bara inse att allt det här varit en ond dröm. Ta på sig de taighta jeansen och kavajen och gå till jobbet med datorväskan i handen.
Men HallÅÅÅÅ!!! det är ingen dröm, det är helvetet! Jag kan inte fly så det är ett fängelse. Så fort jag försöker ta mig ut så blir jag bränd och jag sitter i ensamhetscellen därför att någon djävul ansåg att det var det "bästa" straffet för mig.