Står på jobbet som vanligt med ryggen mot dörren. Hör att någon säger pew å sedan en fråga. Jag reagerar inte, tänker... "Vaddå pew?, vi har ingen här som heter så." Sedan som en blixt kom det, Men jösses han pratar ju med mig!!!
Vänder mig skrattande om å säger till han att det är okej att han säger NNN Varpå han svarar, Jamen ja måste ju vänja mig att säga d om du nu ska bli kille. Ja kan ju inte säga NNN om du har skägg lixom d skulle bli fel varpå han skrattade åxå.
Just där jag just nu befinner mig så säger verkligen alla NNN o jag hade nästan börjat glömma pew (inte att de är vad ja vill bli, men att det är vad jag är?)
Och jag insåg att jag inte längre reagerar på att bli kallad Pew o d skrämde mig lite. Har åxå insett att det är en milsvidd skillnad att öppna ett meijl där det står pew eller att höra nån säga hej pew.
Varför är det så svårt att reagera på den jag vill vara, jag spritter ju till så fort nån säger mitt kvinnliga fula namn o lyssnar uppmärksamt (ibland) på det personen säger. Troligtvis har det med vana att göra, men hur länge ska det vara så att jag inte ser mig som pew o reagerar när det är precis den jag vill vara.
Och om jag reagerar, reagerar med ett generat fnitter...
hur normalt är det på en skala?
Jaja...d gir sig väl såsmånigom det åxå.
Längtar grymt mycket nu efter skägg...Så här lagom till sommaren då de flesta biokillar rakar av det för att d blir för varmt... JA ä visst inte redi nånstans längre.
Men framför allt börjar längtan efter ett plattbröst göra sig påmind för 15:e året i rad. Hatar verkligen sommaren då "alla" kan slänga av sig tröjorna o gå med bar överkropp. Min avundsjuka vet inga gränser...
Och det enda jag kan göra är att sucka åt eländet o hoppas att jag överlever till hösten då saker inte blir fullt så jobbiga. (folk är iallafall mera påklädda då.)
För såhär års är d som jobbigast att vara jag, o d har det vatt sen ja va 7 år o mamma första gången verkligen tvingade mig att ta på mig den där eländiga toppen/baddräkten. Innan sprang ja ju i bara shorts...
Och det ä den känslan ja saknar mest *suckar djupt*
Hatar den dagen de "tvingade" mig att börja passa in i mallen som kvinna.
hatar alla som i alla år kallat mig den "fula tjejen". Hatar alla som vägrat se att jag inte velat ha de där klänningarna på mig, Att Bh inte är "jag"...
Ja listan av hat kan nog göras hur lång som helst idag för just nu är jag sur på den uppfostran ja fått. Visste ju från början att det var åt skogen, ändå skulle jag in i mallen till vilket pris som helst.
PÅ vägen tappade jag både bort mig själv och min identitet, all självkänsla...
Nu när jag återfunnit mig själv måste jag ägna minsrt 3-4år åt att övertyga alla andra om att så här är det! HATAR Det!
Visar inlägg med etikett skägg. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett skägg. Visa alla inlägg
torsdag 17 maj 2007
fredag 13 april 2007
Förlåt mamma!
Jag vill lägga ut en Offentlig ursäkt till min mamma för att jag "smutskastat" henne här i bloggen.
Igårkväll diskuterade vi lite vad jag skulle ha på mig på mormors begravning och jag sa att jag helst skulle vilja ha kostym o vit slips, Både morsan o Farsan tyckte att det var lite väl häftigt med tanke på släkten. och det tyckte väl jag åxå eftersom jag ännu inte kommit ut för dem, och en begravning kanske inte är bästa stället att göra det på. Efter det hade jag o morsan ett mycket bra samtal om hur jag känner egentligen och hur länge jag känt så här åsådär. Det visade sig då att allt jag tyckt, trott och tänkt att mamma tycker och tänker var fel. Hon har visserligen svårt att se mig som kille (vilket kanske inte är så förvånande), men hon vill också stötta mig i det här. Och det var med tårar i ögonen hon förstod vilket h-vete jag haft genom livet. Och det tyckte hon var det svåraste, att veta att jag haft det så svårt.
När hon hade sagt det där och dessutom sagt att vad som än händer så älskar hon mig och kommer stötta mig. Så kände jag bara att jag ville krypa upp i hennes famn o gråta, men en stor stark karl gör inte det utan jag bara nickade och gick in till tv'n.
Det kändes så himla skönt att ventilera det här. Jag tror inte att de förstår, men det är en början iallafall. Och De vet nu att jag verkligen menar att byta kön, att det lixom inte bara var en flux idé för ett tag sedan, utan att det verkligen är vad jag vill.
Är tillbaka på den skola jag gick på senast, idag iklädd skjorta och slips. Måste säga att det var en lite annorlunda känsla. Alla (de 3) som var här hejade glatt på mig. men utan namn, bara att det var kul o se mig o det var skönt. Undrar om de ser det på allvar att jag vill vara kille eller om de bara ser det som en "kul grej". Träffade även en som jag länge misstänkt är FTM (men hur 17 tar man upp det med nån annan. Jag menar allt han vill är ju att precis som jag glömma det förflutna)Och han tittade mycket mystiskt på mig. Antar att han precis som jag misstänker nått. Dock har vi ännu inte snackat med varandra, kanske skulle ta mod till mig, men äh... d får vara.
Kanske kommer det inte förräns jag kommer på hur man fixar ett snyggt skägg. För fy vad jag längtar efter det, jag längtar som bara den att få raka mig och bli "skäggig" när man frilufsar. Men tills den dagen är det en evighet (om dte någonsin händer). Såg hans skägg nu som för 2 år sedan var fjun, fjun, fjun och det var tjockt och vackert...*suck*
Nåväl det är iallfall dax att säga att jag iallafall blir ansedd som kille på tåget och det är hur skönt som helst. Och för varje dag som går så upptäcker jag mer och mer vem jag vill vara. och lever åxå i allt större utsträckning som det. För när jag väl bestämt mig finns det inget som hindrar mig, men visst tänkte jag ungefär i 1-2 år innan på vad folk skulle säga åsådär och var verkligen shitskraj. Men nu när jag börjat köra så är det bara att köra linan ut. Och även om jag inte säger till mina gamla vänner att jag heter Pew så har jag iallafall de kläder jag vill. Och någon dag när jag är modig ska jag berätta för dem om hur det är att vara kille, hur oerhört underbart det är och hur oerhört glad jag är att få känna mig hel, men dit är det en lååång väg. Just nu nöjer jag mig med de närmsta och de som ser mig på stan. Men det är så befriande och jag önskar att jag hade modet att berätta för alla.
Igårkväll diskuterade vi lite vad jag skulle ha på mig på mormors begravning och jag sa att jag helst skulle vilja ha kostym o vit slips, Både morsan o Farsan tyckte att det var lite väl häftigt med tanke på släkten. och det tyckte väl jag åxå eftersom jag ännu inte kommit ut för dem, och en begravning kanske inte är bästa stället att göra det på. Efter det hade jag o morsan ett mycket bra samtal om hur jag känner egentligen och hur länge jag känt så här åsådär. Det visade sig då att allt jag tyckt, trott och tänkt att mamma tycker och tänker var fel. Hon har visserligen svårt att se mig som kille (vilket kanske inte är så förvånande), men hon vill också stötta mig i det här. Och det var med tårar i ögonen hon förstod vilket h-vete jag haft genom livet. Och det tyckte hon var det svåraste, att veta att jag haft det så svårt.
När hon hade sagt det där och dessutom sagt att vad som än händer så älskar hon mig och kommer stötta mig. Så kände jag bara att jag ville krypa upp i hennes famn o gråta, men en stor stark karl gör inte det utan jag bara nickade och gick in till tv'n.
Det kändes så himla skönt att ventilera det här. Jag tror inte att de förstår, men det är en början iallafall. Och De vet nu att jag verkligen menar att byta kön, att det lixom inte bara var en flux idé för ett tag sedan, utan att det verkligen är vad jag vill.
Är tillbaka på den skola jag gick på senast, idag iklädd skjorta och slips. Måste säga att det var en lite annorlunda känsla. Alla (de 3) som var här hejade glatt på mig. men utan namn, bara att det var kul o se mig o det var skönt. Undrar om de ser det på allvar att jag vill vara kille eller om de bara ser det som en "kul grej". Träffade även en som jag länge misstänkt är FTM (men hur 17 tar man upp det med nån annan. Jag menar allt han vill är ju att precis som jag glömma det förflutna)Och han tittade mycket mystiskt på mig. Antar att han precis som jag misstänker nått. Dock har vi ännu inte snackat med varandra, kanske skulle ta mod till mig, men äh... d får vara.
Kanske kommer det inte förräns jag kommer på hur man fixar ett snyggt skägg. För fy vad jag längtar efter det, jag längtar som bara den att få raka mig och bli "skäggig" när man frilufsar. Men tills den dagen är det en evighet (om dte någonsin händer). Såg hans skägg nu som för 2 år sedan var fjun, fjun, fjun och det var tjockt och vackert...*suck*
Nåväl det är iallfall dax att säga att jag iallafall blir ansedd som kille på tåget och det är hur skönt som helst. Och för varje dag som går så upptäcker jag mer och mer vem jag vill vara. och lever åxå i allt större utsträckning som det. För när jag väl bestämt mig finns det inget som hindrar mig, men visst tänkte jag ungefär i 1-2 år innan på vad folk skulle säga åsådär och var verkligen shitskraj. Men nu när jag börjat köra så är det bara att köra linan ut. Och även om jag inte säger till mina gamla vänner att jag heter Pew så har jag iallafall de kläder jag vill. Och någon dag när jag är modig ska jag berätta för dem om hur det är att vara kille, hur oerhört underbart det är och hur oerhört glad jag är att få känna mig hel, men dit är det en lååång väg. Just nu nöjer jag mig med de närmsta och de som ser mig på stan. Men det är så befriande och jag önskar att jag hade modet att berätta för alla.
fredag 30 mars 2007
Ojdå!
Träffade en psykolog idag och jag var så shitnervös som man bara kan vara. Var nästan mer himla nervös än innan jag berättade för morsan. När jag dessutom gick till "fel" ställe och var tvungen att rusa ut o leta reda på ett nytt hus bara 5 minuter innan min tid trodde jag att jag skulle gå under.
Men jag hann i tid och hann även samla tankarna en sekund eftersom alla psykos kör med 5-10 akademiska minuter.
Den man som mötte mig var en himla trevlig prick med spelande ögon och sånt där mysigt skägg. Jag fann honom förtroendeingivande från första stund, trots att jag var shitnervös.
Jag hade klätt mig i jeans o skjorta, men när jag hade sett min spegelbild i ett skyltfönster lite innan så visste jag att jag var dömd. D där är ingen kille-vem försöker jag lura egentligen.
Men det är inte så himla lätt heller att plötsligt klä sig dels som den man vill med den "dresscode" man vill ha, jag har haft en massa stilar och ingen har känts riktigt som jag.
Nu tror jag att jag börjar hitta mig själv iochmed att jag börjat tillåta mig att se den som jag varit inom mig hela tiden och låter den komma ut. Men det går inte på en dag.
Så där satt jag i hans rum och kände mig mest som att jag var på maskerad och jag visste att han skulle se igenom mig och dissa mig.
Han frågar varför jag är där och jag säger att jag vill byta kön. Vi snackar sedan om det ett tag och han får väl intrycket att jag faktiskt tänkt över det här och inte bara sett en film och tycker att det verkar coolt. Han sa att det var svårt och en jobbig process, jag sa att jag visste det men hade insett att det var värd all möda att få bli den jag ville. Han frågade om jag tänkt över könsoperationen och jag svarade så ärligt jag kunde. Och efter typ 20-30minuter hade vi inte mer att säga. Så då sa han att jag verkade ha tänkt över det där och nu skickar han en remiss till nån specialist på området som sedan isåfall kan skicka mig vidare till utredare, för han hade ingen anledning att misstro mig.
Jag verkligen flög ut från hans kontor, men han sa åxå att det nu var dax för att börja leva som Pew på heltid för att lixom vänja sig vid det.
Skulle vara betydligt lättare om jag inte bodde hemma hos morsan som förbjuder mig att ha skjorta även utan att jag döljer brösten. som jag dessutom fortfarande inte kommit på hur jag ska göra för att dölja DE ÄR STORA strl C-D om du har nått tips så skriv gärna ner det.
Jag mår bättre än någonsin och jag tror inte att det är för våren, utan just för att jag så himla tydligt börjar se vem jag är ocy det är en sån ny känsla. Att lixom inte alltid sakna nått i tillvaron som man inte kunnat sätta ord på. Att bara känna sig som "jag" där skumt o härligt på samma gång.
Men jag hann i tid och hann även samla tankarna en sekund eftersom alla psykos kör med 5-10 akademiska minuter.
Den man som mötte mig var en himla trevlig prick med spelande ögon och sånt där mysigt skägg. Jag fann honom förtroendeingivande från första stund, trots att jag var shitnervös.
Jag hade klätt mig i jeans o skjorta, men när jag hade sett min spegelbild i ett skyltfönster lite innan så visste jag att jag var dömd. D där är ingen kille-vem försöker jag lura egentligen.
Men det är inte så himla lätt heller att plötsligt klä sig dels som den man vill med den "dresscode" man vill ha, jag har haft en massa stilar och ingen har känts riktigt som jag.
Nu tror jag att jag börjar hitta mig själv iochmed att jag börjat tillåta mig att se den som jag varit inom mig hela tiden och låter den komma ut. Men det går inte på en dag.
Så där satt jag i hans rum och kände mig mest som att jag var på maskerad och jag visste att han skulle se igenom mig och dissa mig.
Han frågar varför jag är där och jag säger att jag vill byta kön. Vi snackar sedan om det ett tag och han får väl intrycket att jag faktiskt tänkt över det här och inte bara sett en film och tycker att det verkar coolt. Han sa att det var svårt och en jobbig process, jag sa att jag visste det men hade insett att det var värd all möda att få bli den jag ville. Han frågade om jag tänkt över könsoperationen och jag svarade så ärligt jag kunde. Och efter typ 20-30minuter hade vi inte mer att säga. Så då sa han att jag verkade ha tänkt över det där och nu skickar han en remiss till nån specialist på området som sedan isåfall kan skicka mig vidare till utredare, för han hade ingen anledning att misstro mig.
Jag verkligen flög ut från hans kontor, men han sa åxå att det nu var dax för att börja leva som Pew på heltid för att lixom vänja sig vid det.
Skulle vara betydligt lättare om jag inte bodde hemma hos morsan som förbjuder mig att ha skjorta även utan att jag döljer brösten. som jag dessutom fortfarande inte kommit på hur jag ska göra för att dölja DE ÄR STORA strl C-D om du har nått tips så skriv gärna ner det.
Jag mår bättre än någonsin och jag tror inte att det är för våren, utan just för att jag så himla tydligt börjar se vem jag är ocy det är en sån ny känsla. Att lixom inte alltid sakna nått i tillvaron som man inte kunnat sätta ord på. Att bara känna sig som "jag" där skumt o härligt på samma gång.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
