Förlåt mamma!

Jag vill lägga ut en Offentlig ursäkt till min mamma för att jag "smutskastat" henne här i bloggen.

Igårkväll diskuterade vi lite vad jag skulle ha på mig på mormors begravning och jag sa att jag helst skulle vilja ha kostym o vit slips, Både morsan o Farsan tyckte att det var lite väl häftigt med tanke på släkten. och det tyckte väl jag åxå eftersom jag ännu inte kommit ut för dem, och en begravning kanske inte är bästa stället att göra det på. Efter det hade jag o morsan ett mycket bra samtal om hur jag känner egentligen och hur länge jag känt så här åsådär. Det visade sig då att allt jag tyckt, trott och tänkt att mamma tycker och tänker var fel. Hon har visserligen svårt att se mig som kille (vilket kanske inte är så förvånande), men hon vill också stötta mig i det här. Och det var med tårar i ögonen hon förstod vilket h-vete jag haft genom livet. Och det tyckte hon var det svåraste, att veta att jag haft det så svårt.

När hon hade sagt det där och dessutom sagt att vad som än händer så älskar hon mig och kommer stötta mig. Så kände jag bara att jag ville krypa upp i hennes famn o gråta, men en stor stark karl gör inte det utan jag bara nickade och gick in till tv'n.
Det kändes så himla skönt att ventilera det här. Jag tror inte att de förstår, men det är en början iallafall. Och De vet nu att jag verkligen menar att byta kön, att det lixom inte bara var en flux idé för ett tag sedan, utan att det verkligen är vad jag vill.


Är tillbaka på den skola jag gick på senast, idag iklädd skjorta och slips. Måste säga att det var en lite annorlunda känsla. Alla (de 3) som var här hejade glatt på mig. men utan namn, bara att det var kul o se mig o det var skönt. Undrar om de ser det på allvar att jag vill vara kille eller om de bara ser det som en "kul grej". Träffade även en som jag länge misstänkt är FTM (men hur 17 tar man upp det med nån annan. Jag menar allt han vill är ju att precis som jag glömma det förflutna)Och han tittade mycket mystiskt på mig. Antar att han precis som jag misstänker nått. Dock har vi ännu inte snackat med varandra, kanske skulle ta mod till mig, men äh... d får vara.

Kanske kommer det inte förräns jag kommer på hur man fixar ett snyggt skägg. För fy vad jag längtar efter det, jag längtar som bara den att få raka mig och bli "skäggig" när man frilufsar. Men tills den dagen är det en evighet (om dte någonsin händer). Såg hans skägg nu som för 2 år sedan var fjun, fjun, fjun och det var tjockt och vackert...*suck*

Nåväl det är iallfall dax att säga att jag iallafall blir ansedd som kille på tåget och det är hur skönt som helst. Och för varje dag som går så upptäcker jag mer och mer vem jag vill vara. och lever åxå i allt större utsträckning som det. För när jag väl bestämt mig finns det inget som hindrar mig, men visst tänkte jag ungefär i 1-2 år innan på vad folk skulle säga åsådär och var verkligen shitskraj. Men nu när jag börjat köra så är det bara att köra linan ut. Och även om jag inte säger till mina gamla vänner att jag heter Pew så har jag iallafall de kläder jag vill. Och någon dag när jag är modig ska jag berätta för dem om hur det är att vara kille, hur oerhört underbart det är och hur oerhört glad jag är att få känna mig hel, men dit är det en lååång väg. Just nu nöjer jag mig med de närmsta och de som ser mig på stan. Men det är så befriande och jag önskar att jag hade modet att berätta för alla.