läste i en grupp på qx som jag är med i om olika kommentarer FTM's fått av andra människor.
Den första jag kom att tänka på var från en kille på skolan jag gick på, han har inte en susning om vem jag är. (om de nu inte syns vill säga)
han:
-Asså du får inte ta illa upp nu
jag:
-vaddå, jag lovar jag ska inte ta illa upp. säg det.
han:
-Lova att du inte blir sur o dissar mig, men jag har lixom aldrig sett dig som tjej utan mer som en killkompis med bröst.
Jag måste sett väldigt frågande ut för han fortsatte.
- Jo alltså du går omkring här i oljiga snickarbrallor, och spottar och är som jag helt enkelt. Så du är inte tjej utan som en kille fast du är tjej... elller.. öh...
pinsam tystnad
jag:
-Lungt asså inte tror du väl ja blir sur för d.
Den här kommentaren kom precis när jag behövde den, jag hade förgäves försökt få min lärare att förstå så han kunde ge mig 2 intyg, nått han blå nekade eftersom Pew bara var en fantasi person inom mitt eget huvud. Jag visste vad jag ville men vågade inte då ta steget att leva som det på heltid. Nått den kommentaren faktiskt fick mig att våga göra, även om det tog ett tag till att samla mod. Idag kanske jag inte skulle bli så glad... eller ja det skulle jag nog för han sa det så ärligt lixom. Och hellre en sån kommentar än den som en tjej sa hela tiden - Hej vackra kvinna!
Jag försökte åtskilliga gånger få den människan att inse att jag hatade det, men hon bara ignorerade mig och jag mådde verkligen piss. Jag ansåg inte ens då att jag var kvinna.
Den andra kommentaren jag kom att tänka på är av lite allvarligare karaktär och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.
Kommentaren kommer från en av mina bästa vänner som var en av de första jag kom ut inför.
Hon:
-men asså är det inte bara så att du är homo utan att våga leva ut det?
Jag:
-Nej absolut inte!
hon:
- Jo det tror jag o Du (hon skriker till lite) jag har ju kramat dig massor, tänk om det är jag som gjort dig till lesbisk.
jag:
- JAg ÄR INTe LESBISK (nu skrek jag åxå)
om jag är nått så är jag BÖG.
Hon:
-Jamen det kan du ju inte vara?!?!
Jag:
- Inte?
hon:
-Nä d fattar du väl att antingen är du homo och vill byta kön för att ingen accepterar dej som det, eller så är du hetro. DU Kan ABSOLUT INTE vara bög, det är en omöjlighet.
Slut på diskussion. Efter det tipsade min vän om olika terapeuter som skulle hjälpa mig ur villfarelsen, och allt det här berodde på min struliga uppväxt. Jag tänkte påpeka att en del av strulet kanske hade just med detta att göra, men jag höll tyst. Jag gillar henne verkligen, men jag skulle ALDRIG kunna älska henne på de sättet. Hur kan man fortsätta gilla nån efter det där? Vänskap går ibland djupare än man anar och det kanske är Tur det. Idag snackar vi visserligen inte så ofta, men jag tror hon börjar haja.(hoppas jag iallafall)
Samtidigt idag har ja blivit missmodig "IGEN" Jag borde väl ha vant mig vid att man inte kan befinna sig i ett konstant läge av - Jag vet! Och jag älskar det.
Idag är jag så förvirrad igen. Jag känner ju inom mig vad jag vill (tror jag iallafall) samtidigt känns det som att "jag är jag" alltså ingenting om att jag ska bli kille. Samtidigt på nått vis om man nu kan ha en massa känslor samtidigt (nått som iallafall jag är himla bra på) så vill jag ingenting hellre än vara klar. Och idag blir jag faktiskt inte redig på mig själv. Folk kallar mig NNN och jag antar att jag sjunker tillbaka i gamla spår en del. Är inte så lätt att stå upp på insidan när man knäar på utsidan. eller tvärtom kanske det ska vara.
Köpte en svart skjorta idag att ha på begravningen av mormor (hoppas mamma Godkänner den) Jag tänkte att det skulle vara lätt att köpa skjorta idag jag har ju lixom gjort det några gånger nu, men det var en snobbig tjej som sålde den och jag hatar såna. Jag känner mig alltid i underläge.
Nåväl eftersom jag vet vad jag har för storlek nu (istort sett iallafall) så gick jag bara o tog en.
kände mig faktiskt naken trots att jag hade skjorta på mig. något som jag märkt hittintills iallafall gjort att jag känt mig klädd. funderar på om jag ska börja "ha en kudde" under tröjan så magen kommer ut i samma höjd? (kan man kalla det höjd verkligen) som brösten. Då skulle jag få ett "flat" bröst, men å andra sidan skulle jag känna mig oerhört fet och skulle antagligen få shit dåligt självförtroende av det. Det var inte för inte som jag tagit bort ca 30 kg. Typsikt att man aldrig kan vara helt nöjd med sin kropp.
Visar inlägg med etikett kille. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett kille. Visa alla inlägg
söndag 15 april 2007
fredag 13 april 2007
Förlåt mamma!
Jag vill lägga ut en Offentlig ursäkt till min mamma för att jag "smutskastat" henne här i bloggen.
Igårkväll diskuterade vi lite vad jag skulle ha på mig på mormors begravning och jag sa att jag helst skulle vilja ha kostym o vit slips, Både morsan o Farsan tyckte att det var lite väl häftigt med tanke på släkten. och det tyckte väl jag åxå eftersom jag ännu inte kommit ut för dem, och en begravning kanske inte är bästa stället att göra det på. Efter det hade jag o morsan ett mycket bra samtal om hur jag känner egentligen och hur länge jag känt så här åsådär. Det visade sig då att allt jag tyckt, trott och tänkt att mamma tycker och tänker var fel. Hon har visserligen svårt att se mig som kille (vilket kanske inte är så förvånande), men hon vill också stötta mig i det här. Och det var med tårar i ögonen hon förstod vilket h-vete jag haft genom livet. Och det tyckte hon var det svåraste, att veta att jag haft det så svårt.
När hon hade sagt det där och dessutom sagt att vad som än händer så älskar hon mig och kommer stötta mig. Så kände jag bara att jag ville krypa upp i hennes famn o gråta, men en stor stark karl gör inte det utan jag bara nickade och gick in till tv'n.
Det kändes så himla skönt att ventilera det här. Jag tror inte att de förstår, men det är en början iallafall. Och De vet nu att jag verkligen menar att byta kön, att det lixom inte bara var en flux idé för ett tag sedan, utan att det verkligen är vad jag vill.
Är tillbaka på den skola jag gick på senast, idag iklädd skjorta och slips. Måste säga att det var en lite annorlunda känsla. Alla (de 3) som var här hejade glatt på mig. men utan namn, bara att det var kul o se mig o det var skönt. Undrar om de ser det på allvar att jag vill vara kille eller om de bara ser det som en "kul grej". Träffade även en som jag länge misstänkt är FTM (men hur 17 tar man upp det med nån annan. Jag menar allt han vill är ju att precis som jag glömma det förflutna)Och han tittade mycket mystiskt på mig. Antar att han precis som jag misstänker nått. Dock har vi ännu inte snackat med varandra, kanske skulle ta mod till mig, men äh... d får vara.
Kanske kommer det inte förräns jag kommer på hur man fixar ett snyggt skägg. För fy vad jag längtar efter det, jag längtar som bara den att få raka mig och bli "skäggig" när man frilufsar. Men tills den dagen är det en evighet (om dte någonsin händer). Såg hans skägg nu som för 2 år sedan var fjun, fjun, fjun och det var tjockt och vackert...*suck*
Nåväl det är iallfall dax att säga att jag iallafall blir ansedd som kille på tåget och det är hur skönt som helst. Och för varje dag som går så upptäcker jag mer och mer vem jag vill vara. och lever åxå i allt större utsträckning som det. För när jag väl bestämt mig finns det inget som hindrar mig, men visst tänkte jag ungefär i 1-2 år innan på vad folk skulle säga åsådär och var verkligen shitskraj. Men nu när jag börjat köra så är det bara att köra linan ut. Och även om jag inte säger till mina gamla vänner att jag heter Pew så har jag iallafall de kläder jag vill. Och någon dag när jag är modig ska jag berätta för dem om hur det är att vara kille, hur oerhört underbart det är och hur oerhört glad jag är att få känna mig hel, men dit är det en lååång väg. Just nu nöjer jag mig med de närmsta och de som ser mig på stan. Men det är så befriande och jag önskar att jag hade modet att berätta för alla.
Igårkväll diskuterade vi lite vad jag skulle ha på mig på mormors begravning och jag sa att jag helst skulle vilja ha kostym o vit slips, Både morsan o Farsan tyckte att det var lite väl häftigt med tanke på släkten. och det tyckte väl jag åxå eftersom jag ännu inte kommit ut för dem, och en begravning kanske inte är bästa stället att göra det på. Efter det hade jag o morsan ett mycket bra samtal om hur jag känner egentligen och hur länge jag känt så här åsådär. Det visade sig då att allt jag tyckt, trott och tänkt att mamma tycker och tänker var fel. Hon har visserligen svårt att se mig som kille (vilket kanske inte är så förvånande), men hon vill också stötta mig i det här. Och det var med tårar i ögonen hon förstod vilket h-vete jag haft genom livet. Och det tyckte hon var det svåraste, att veta att jag haft det så svårt.
När hon hade sagt det där och dessutom sagt att vad som än händer så älskar hon mig och kommer stötta mig. Så kände jag bara att jag ville krypa upp i hennes famn o gråta, men en stor stark karl gör inte det utan jag bara nickade och gick in till tv'n.
Det kändes så himla skönt att ventilera det här. Jag tror inte att de förstår, men det är en början iallafall. Och De vet nu att jag verkligen menar att byta kön, att det lixom inte bara var en flux idé för ett tag sedan, utan att det verkligen är vad jag vill.
Är tillbaka på den skola jag gick på senast, idag iklädd skjorta och slips. Måste säga att det var en lite annorlunda känsla. Alla (de 3) som var här hejade glatt på mig. men utan namn, bara att det var kul o se mig o det var skönt. Undrar om de ser det på allvar att jag vill vara kille eller om de bara ser det som en "kul grej". Träffade även en som jag länge misstänkt är FTM (men hur 17 tar man upp det med nån annan. Jag menar allt han vill är ju att precis som jag glömma det förflutna)Och han tittade mycket mystiskt på mig. Antar att han precis som jag misstänker nått. Dock har vi ännu inte snackat med varandra, kanske skulle ta mod till mig, men äh... d får vara.
Kanske kommer det inte förräns jag kommer på hur man fixar ett snyggt skägg. För fy vad jag längtar efter det, jag längtar som bara den att få raka mig och bli "skäggig" när man frilufsar. Men tills den dagen är det en evighet (om dte någonsin händer). Såg hans skägg nu som för 2 år sedan var fjun, fjun, fjun och det var tjockt och vackert...*suck*
Nåväl det är iallfall dax att säga att jag iallafall blir ansedd som kille på tåget och det är hur skönt som helst. Och för varje dag som går så upptäcker jag mer och mer vem jag vill vara. och lever åxå i allt större utsträckning som det. För när jag väl bestämt mig finns det inget som hindrar mig, men visst tänkte jag ungefär i 1-2 år innan på vad folk skulle säga åsådär och var verkligen shitskraj. Men nu när jag börjat köra så är det bara att köra linan ut. Och även om jag inte säger till mina gamla vänner att jag heter Pew så har jag iallafall de kläder jag vill. Och någon dag när jag är modig ska jag berätta för dem om hur det är att vara kille, hur oerhört underbart det är och hur oerhört glad jag är att få känna mig hel, men dit är det en lååång väg. Just nu nöjer jag mig med de närmsta och de som ser mig på stan. Men det är så befriande och jag önskar att jag hade modet att berätta för alla.
onsdag 11 april 2007
Vill bort!
Har nu bott hemma hos mamma kanske 3-4 veckor. Och jag känner hur jag kvävs mer och mer och bara vill bort därifrån. Jag har i stortsett ingen tillgång till internet och mina vänner. Jag får inte gå klädd som jag vill även om jag gör det ändå, men hårda ord mellan mig o morsan som svar. Varje gång jag påpekar att jag är kille så säger hon bara att det är jag inte alls! Jag är en välfungerande vacker kvinna. Har jag inte bröst och regelbunden mens kanske? Jo just det och att jag tror att jag är kille är bara att gå i terapi för och så tillsätta lite extra östrogen kanske så kommer allt att bli bra.
Svar 1 jag har gått hos olika terapeuter under 2 års tid, ingen har kunnat hjälpa mig för ingen har kunnat finna något fel på mig.
Svar 2 jag testade ett tag att ta östrogentaletter och det fick mig att må så psykiskt dåligt som aldrig förr, ingenting jag kommer utsätta mig för igen om jag kan slippa.
Problemet är väl att jag bott hemifrån under 3 år och det är under de här åren jag kommit fram till vem jag är. Jag kände mig aldrig bekväm när jag bodde hemma förrut heller för jag mådde piss och funderade bara på att ta mitt liv, men på mina läppar fanns alltid ett leénde för att ingen skulle misstänka något.
Jag har velat dö sen jag var 9 eller nått, idag kan jag ana varför.
Idag trots att det är jobbigt att behöva komma ut för gamla vänner (de nya har inte så stort problem med att jag är kille) så känner jag för första gången på hur länge som helst att jag faktiskt vill leva. Och varje gång nån av mina trofasta vänner ringer o säger "-hej pew! Kul att höra din röst hur är det?" så nästan flyger jag fram. Dessvärre är jag fortfarande "-min älskade lilla dotter NNN" för mamma och alla på "byn" Säger "-Nämen HEJ NNN, det var inte igår hur står det till med bruden då?" Grr då vill jag bara beroende på humör springa därifrån eller slå till dem.
Och det är såna dagar jag inser att även om jag själv lever? som kille och känne rmig som kille så kommer jag behöva fortsätta att spela teater och vara NNN för de som känner mig. Och det är nog det jobbigaste av allt! För när nu kampen inom mig är över och jag börjar försonas med mig själv. Och faktikst bara längtar efter att leva efter min inre övertygelse så måste jag fortsätta spela teater.
JAG ÄR TRÖTT PÅ DET!!!
Hela mitt liv har varit ett skådespel och aldrig har jag känt att det är jag som gör saker utan någon annan. Idag vet jag att det är jag som gör sakerna och jag njuter av att kunna känna den känslan, men när jag blir ansedd som NNN så halkar jag tillbaka ner i mörkret.
*SUCK*
Varför ska det vara så himla svårt för att få leva som den jag vill för. Önskar att jag kunde få ett jobb så att jag kan få en nystart. De som inte känner mig som NNN lär ju förhoppningsvis acceptera mig lättare som Pew. Och att få flytta till ett nytt ställe vore så himla underbart. ett ställe där ingen känner mig. för i en byhåla på ca 1500pers så känner alla en mer eller mindre, och eftersom jag var väldigt aktiv inom olika föreningar så känner folk mig ännu bättre. Och jag är fortfarande "coach NNN" för basketlagen. och "klippan NNN" för dem på kommunkontoret. Stämplar jag visserligen är stolt över, det betyder ju att man gjorde nån nytta när man var yngre, men önskar att NNN kunde över en natt bytas ut mot Pew.
Kämpar mycket nu här "hemma" åxå med kniven. Den har vilat sedan jag tog beslutet. Och jag vill inte skära av flera orsaker, den första- det försvårar den dag jag kommer inför utredning, den andra- min kropp blir så himla ful, den tredje- jag får ångest efteråt.
Men när allting känns så himla mörkt så måste jag göra av mörkret någonstans, och nu när jag inte har internet o kan snacka av mig måste jag ju få ur mig de på nått vis, musiklirande på guran eller trombonen brukar funka hyffsat, men när morsan o "farsan" ligger där uppe o sover så går ju inte det. Och att skrika rocklåtarna är ju inte att snacka om när de lyssnar. Näe det är ju sånt man gör i ensamhet.
Så tacksamför låten Kamikazie (som jag hörde på radioy hot) som blev ett startskott för mig att kasta mig ut i livet utan säkerhet.
Det är där jag är, så trots att det är tufft just nu och troligtvis kommer bli ännu tuffare så har jag kastat mig ut i livet med hull och hår. Nu vill jag LEVA och ta igen allt jag missat. Vi ses där ute i verkligheten mina vänner!
Svar 1 jag har gått hos olika terapeuter under 2 års tid, ingen har kunnat hjälpa mig för ingen har kunnat finna något fel på mig.
Svar 2 jag testade ett tag att ta östrogentaletter och det fick mig att må så psykiskt dåligt som aldrig förr, ingenting jag kommer utsätta mig för igen om jag kan slippa.
Problemet är väl att jag bott hemifrån under 3 år och det är under de här åren jag kommit fram till vem jag är. Jag kände mig aldrig bekväm när jag bodde hemma förrut heller för jag mådde piss och funderade bara på att ta mitt liv, men på mina läppar fanns alltid ett leénde för att ingen skulle misstänka något.
Jag har velat dö sen jag var 9 eller nått, idag kan jag ana varför.
Idag trots att det är jobbigt att behöva komma ut för gamla vänner (de nya har inte så stort problem med att jag är kille) så känner jag för första gången på hur länge som helst att jag faktiskt vill leva. Och varje gång nån av mina trofasta vänner ringer o säger "-hej pew! Kul att höra din röst hur är det?" så nästan flyger jag fram. Dessvärre är jag fortfarande "-min älskade lilla dotter NNN" för mamma och alla på "byn" Säger "-Nämen HEJ NNN, det var inte igår hur står det till med bruden då?" Grr då vill jag bara beroende på humör springa därifrån eller slå till dem.
Och det är såna dagar jag inser att även om jag själv lever? som kille och känne rmig som kille så kommer jag behöva fortsätta att spela teater och vara NNN för de som känner mig. Och det är nog det jobbigaste av allt! För när nu kampen inom mig är över och jag börjar försonas med mig själv. Och faktikst bara längtar efter att leva efter min inre övertygelse så måste jag fortsätta spela teater.
JAG ÄR TRÖTT PÅ DET!!!
Hela mitt liv har varit ett skådespel och aldrig har jag känt att det är jag som gör saker utan någon annan. Idag vet jag att det är jag som gör sakerna och jag njuter av att kunna känna den känslan, men när jag blir ansedd som NNN så halkar jag tillbaka ner i mörkret.
*SUCK*
Varför ska det vara så himla svårt för att få leva som den jag vill för. Önskar att jag kunde få ett jobb så att jag kan få en nystart. De som inte känner mig som NNN lär ju förhoppningsvis acceptera mig lättare som Pew. Och att få flytta till ett nytt ställe vore så himla underbart. ett ställe där ingen känner mig. för i en byhåla på ca 1500pers så känner alla en mer eller mindre, och eftersom jag var väldigt aktiv inom olika föreningar så känner folk mig ännu bättre. Och jag är fortfarande "coach NNN" för basketlagen. och "klippan NNN" för dem på kommunkontoret. Stämplar jag visserligen är stolt över, det betyder ju att man gjorde nån nytta när man var yngre, men önskar att NNN kunde över en natt bytas ut mot Pew.
Kämpar mycket nu här "hemma" åxå med kniven. Den har vilat sedan jag tog beslutet. Och jag vill inte skära av flera orsaker, den första- det försvårar den dag jag kommer inför utredning, den andra- min kropp blir så himla ful, den tredje- jag får ångest efteråt.
Men när allting känns så himla mörkt så måste jag göra av mörkret någonstans, och nu när jag inte har internet o kan snacka av mig måste jag ju få ur mig de på nått vis, musiklirande på guran eller trombonen brukar funka hyffsat, men när morsan o "farsan" ligger där uppe o sover så går ju inte det. Och att skrika rocklåtarna är ju inte att snacka om när de lyssnar. Näe det är ju sånt man gör i ensamhet.
Så tacksamför låten Kamikazie (som jag hörde på radioy hot) som blev ett startskott för mig att kasta mig ut i livet utan säkerhet.
Det är där jag är, så trots att det är tufft just nu och troligtvis kommer bli ännu tuffare så har jag kastat mig ut i livet med hull och hår. Nu vill jag LEVA och ta igen allt jag missat. Vi ses där ute i verkligheten mina vänner!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
