Har nu bott hemma hos mamma kanske 3-4 veckor. Och jag känner hur jag kvävs mer och mer och bara vill bort därifrån. Jag har i stortsett ingen tillgång till internet och mina vänner. Jag får inte gå klädd som jag vill även om jag gör det ändå, men hårda ord mellan mig o morsan som svar. Varje gång jag påpekar att jag är kille så säger hon bara att det är jag inte alls! Jag är en välfungerande vacker kvinna. Har jag inte bröst och regelbunden mens kanske? Jo just det och att jag tror att jag är kille är bara att gå i terapi för och så tillsätta lite extra östrogen kanske så kommer allt att bli bra.
Svar 1 jag har gått hos olika terapeuter under 2 års tid, ingen har kunnat hjälpa mig för ingen har kunnat finna något fel på mig.
Svar 2 jag testade ett tag att ta östrogentaletter och det fick mig att må så psykiskt dåligt som aldrig förr, ingenting jag kommer utsätta mig för igen om jag kan slippa.
Problemet är väl att jag bott hemifrån under 3 år och det är under de här åren jag kommit fram till vem jag är. Jag kände mig aldrig bekväm när jag bodde hemma förrut heller för jag mådde piss och funderade bara på att ta mitt liv, men på mina läppar fanns alltid ett leénde för att ingen skulle misstänka något.
Jag har velat dö sen jag var 9 eller nått, idag kan jag ana varför.
Idag trots att det är jobbigt att behöva komma ut för gamla vänner (de nya har inte så stort problem med att jag är kille) så känner jag för första gången på hur länge som helst att jag faktiskt vill leva. Och varje gång nån av mina trofasta vänner ringer o säger "-hej pew! Kul att höra din röst hur är det?" så nästan flyger jag fram. Dessvärre är jag fortfarande "-min älskade lilla dotter NNN" för mamma och alla på "byn" Säger "-Nämen HEJ NNN, det var inte igår hur står det till med bruden då?" Grr då vill jag bara beroende på humör springa därifrån eller slå till dem.
Och det är såna dagar jag inser att även om jag själv lever? som kille och känne rmig som kille så kommer jag behöva fortsätta att spela teater och vara NNN för de som känner mig. Och det är nog det jobbigaste av allt! För när nu kampen inom mig är över och jag börjar försonas med mig själv. Och faktikst bara längtar efter att leva efter min inre övertygelse så måste jag fortsätta spela teater.
JAG ÄR TRÖTT PÅ DET!!!
Hela mitt liv har varit ett skådespel och aldrig har jag känt att det är jag som gör saker utan någon annan. Idag vet jag att det är jag som gör sakerna och jag njuter av att kunna känna den känslan, men när jag blir ansedd som NNN så halkar jag tillbaka ner i mörkret.
*SUCK*
Varför ska det vara så himla svårt för att få leva som den jag vill för. Önskar att jag kunde få ett jobb så att jag kan få en nystart. De som inte känner mig som NNN lär ju förhoppningsvis acceptera mig lättare som Pew. Och att få flytta till ett nytt ställe vore så himla underbart. ett ställe där ingen känner mig. för i en byhåla på ca 1500pers så känner alla en mer eller mindre, och eftersom jag var väldigt aktiv inom olika föreningar så känner folk mig ännu bättre. Och jag är fortfarande "coach NNN" för basketlagen. och "klippan NNN" för dem på kommunkontoret. Stämplar jag visserligen är stolt över, det betyder ju att man gjorde nån nytta när man var yngre, men önskar att NNN kunde över en natt bytas ut mot Pew.
Kämpar mycket nu här "hemma" åxå med kniven. Den har vilat sedan jag tog beslutet. Och jag vill inte skära av flera orsaker, den första- det försvårar den dag jag kommer inför utredning, den andra- min kropp blir så himla ful, den tredje- jag får ångest efteråt.
Men när allting känns så himla mörkt så måste jag göra av mörkret någonstans, och nu när jag inte har internet o kan snacka av mig måste jag ju få ur mig de på nått vis, musiklirande på guran eller trombonen brukar funka hyffsat, men när morsan o "farsan" ligger där uppe o sover så går ju inte det. Och att skrika rocklåtarna är ju inte att snacka om när de lyssnar. Näe det är ju sånt man gör i ensamhet.
Så tacksamför låten Kamikazie (som jag hörde på radioy hot) som blev ett startskott för mig att kasta mig ut i livet utan säkerhet.
Det är där jag är, så trots att det är tufft just nu och troligtvis kommer bli ännu tuffare så har jag kastat mig ut i livet med hull och hår. Nu vill jag LEVA och ta igen allt jag missat. Vi ses där ute i verkligheten mina vänner!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
varför kan du inte leva som den du är i den kropp du har? om du nu är en kille så är du ju en kille i en kvinnokropp och det är exakt DET du är. Varför går det inte att acceptera att man kan vara kvinna och känna sig mer som en man? Jag kan förstå att man vill bli någon annan, men det starkaste är väl att stå upp och kämpa för den man är? varför begränsa sig och anpassa sig till en roll som kvinna bara för att samhället tycker att de som är födda i kvinnokropp ska agera på ett visst sätt. tycker du också att de med penis ska vara på ett sätt och de med bröst på ett annat? kan du inte bara vara pew. du anpassar dig ju bara till normen genom att tycka att din kropp måste se ut på ett visst sätt för att du är på ett visst sätt. och nej. Jag fattar ingenting.
Det är inte många som gör det. Dessvärre handlar inte livet bara om hur jag ser på mig. Då skulle det lixom inte vara nått problem, men eftersom jag lever i ett samhälle där kvinnor har bröst o män kukar så är det de mallarna jag måste passa in mig i.
Dessutom handlar det om nått så fundamentalt som att jag faktiskt aldrig kunnat referera brösten till mig, jag ska ha ett plattbröst så enkelt är det bara.
Vore även kul o veta vad du själv definerar dig som vs vad samhället reffar när de ser dig.
Skicka en kommentar