Ojdå!

Träffade en psykolog idag och jag var så shitnervös som man bara kan vara. Var nästan mer himla nervös än innan jag berättade för morsan. När jag dessutom gick till "fel" ställe och var tvungen att rusa ut o leta reda på ett nytt hus bara 5 minuter innan min tid trodde jag att jag skulle gå under.
Men jag hann i tid och hann även samla tankarna en sekund eftersom alla psykos kör med 5-10 akademiska minuter.
Den man som mötte mig var en himla trevlig prick med spelande ögon och sånt där mysigt skägg. Jag fann honom förtroendeingivande från första stund, trots att jag var shitnervös.
Jag hade klätt mig i jeans o skjorta, men när jag hade sett min spegelbild i ett skyltfönster lite innan så visste jag att jag var dömd. D där är ingen kille-vem försöker jag lura egentligen.

Men det är inte så himla lätt heller att plötsligt klä sig dels som den man vill med den "dresscode" man vill ha, jag har haft en massa stilar och ingen har känts riktigt som jag.
Nu tror jag att jag börjar hitta mig själv iochmed att jag börjat tillåta mig att se den som jag varit inom mig hela tiden och låter den komma ut. Men det går inte på en dag.

Så där satt jag i hans rum och kände mig mest som att jag var på maskerad och jag visste att han skulle se igenom mig och dissa mig.
Han frågar varför jag är där och jag säger att jag vill byta kön. Vi snackar sedan om det ett tag och han får väl intrycket att jag faktiskt tänkt över det här och inte bara sett en film och tycker att det verkar coolt. Han sa att det var svårt och en jobbig process, jag sa att jag visste det men hade insett att det var värd all möda att få bli den jag ville. Han frågade om jag tänkt över könsoperationen och jag svarade så ärligt jag kunde. Och efter typ 20-30minuter hade vi inte mer att säga. Så då sa han att jag verkade ha tänkt över det där och nu skickar han en remiss till nån specialist på området som sedan isåfall kan skicka mig vidare till utredare, för han hade ingen anledning att misstro mig.
Jag verkligen flög ut från hans kontor, men han sa åxå att det nu var dax för att börja leva som Pew på heltid för att lixom vänja sig vid det.
Skulle vara betydligt lättare om jag inte bodde hemma hos morsan som förbjuder mig att ha skjorta även utan att jag döljer brösten. som jag dessutom fortfarande inte kommit på hur jag ska göra för att dölja DE ÄR STORA strl C-D om du har nått tips så skriv gärna ner det.

Jag mår bättre än någonsin och jag tror inte att det är för våren, utan just för att jag så himla tydligt börjar se vem jag är ocy det är en sån ny känsla. Att lixom inte alltid sakna nått i tillvaron som man inte kunnat sätta ord på. Att bara känna sig som "jag" där skumt o härligt på samma gång.