För min eller DIN skull

Idag funderar jag lite kring hur andra kanske tar det här med att ja byter kön "bara så där".
frågan kom upp på ett comunity ja är med i hur andra tacklar det och vad det finns för hjälp för dem. personen i fråga tyckte att de var lite för mycket ur den TS's perspektiv, men dåligt hur det påverkar ex familjen.
Jag har verkligen försökt sätta mig in i hur det är att nån kommer till mig å säger att den är TS hur jag lixom skulle reagera (om ja inte var det själv)Tycker det är jättesvårt att sätta sig in i.
Jag tar så för givet att alla ska förstå mig å den smärta ja går igenom, jag har nog inte riktigt tänkt på den smärta jag orsakar alla i min omgivning å vilken chock det måste bli.
Har inte tänkt på det psykiskt svåra det måste vara för ex morsan att "plötsligt få en son till"

Hur kan jag hjälpa dem?
Jag är dålig på att snacka om känslor å vad jag egentligen tänker å känner.
Jag är dålig på att förklara va hela den här Ts grejen egentligen handlar om.
Och allra sämst är jag på att förstå hur det är för dem.

Vad känner de?
Är ja numera ett ufo?
eller är det de som är ett ufo.
en god vän sa häromdan.
"NNN Du är inte Klok!
D är äckligt fattar du det!
Jag skulle ALDRIG kunna göra om mig från kvinna, d är perverst å tänka så. Okej att ja inte gillar min kropp, ja menar vem gör det.... men att göra om den till en killes. D ä fel och perverst"
Och kanske att hon har rätt, jag är bara så faccinerad över alla som "vet" o känner sig hemma från början... Ja tycker det är skumt... ja förväntar mig ju nästan att alla ska vara som jag å fundera å ha görmycket ångest över vad de är egentligen. Å i vilken mall de ska in.

om jag lyssnade på alla mina vänner så skulle jag lägga ner hela projektet att bli kille, för enligt dem så är jag ju tjej så det bara skriker om det, är ju lixom bara att kolla på min kropp.
Om jag ska lyssna på mig själv så borde jag tagit beslutet tidigare.
Känner mig så fruktansvärt malplacerad! Känner mig så fel och har ju alltid gjort det. Känner att jag inte vet hur länge till jag skulle palla att försöka vara tjej.
Så jag har insett att den enda som kan ta ett beslut om detta är jag. Och jag gör det INTE för DIN skull utan för att jag ska få må bra.

Under??!!??

För ca 2 veckor sedan ringde jag till psykmottagningen. Och när jag ringde upp dem i förra veckan för att kolla vad de sa så skulle jag ringa nu idag. Jag förväntade mig inte att få komma till dem, min erfarenhet av psykvården är att det är LÅÅÅNGA köer och LÅÅÅNG väntan. Men hur som helst så fick jag ett brev idag innan jag hann ringa om att jag ska dit på fredag. Satte i halsen! vad är det här. Jag har en tid bara 2 veckor efter att jag första gången tog kontakt med dem.
Det måste ha blivit något fel, eller åxå inte.
Innan när jag sökt har det varit för att jag varit deprimerad och även ibland hamnat på sjukan av överdoser som ett resultat av självmordsförsök.
Nu sa jag vad jag antog vara min diagnos "transexuell" och de tog sig an mig, kanske för att det är så välkänt att TS personer faktiskt tar sitt liv. Hörde siffran 20% någonstans av alla som är TS tar sitt eget liv.
Det är skrämmande statistik. Och jag har ju själv gjort flera försök så jag vet.
Samtidigt sedan jag började leva som kille på Nätet och även till viss del i vardagslivet så har jag aldrig mått så bra som jag gör nu.
Dessvärre förstår inte morsan det så när jag just nu bor hemma hos henne igen så är det bara att svälja sig själv och gå in i rollen som pojkflicka igen. *suck*
Jag pallar det inte, pallar inte med den här självförnekelsen längre jag har levt i den i 20 år. Nu vill jag bara vara den jag vet att jag är.