första psyk besöket

Oj!
Så mycket jag kommer på under arbetstid att jag vill säga, men när sedan kvällen kommer så har jag glömt bort det eller så har jag inte orken att skriva...
Insåg att det snart är en månad sen jag skrev... Alldelles för länge jag får verkligen försöka skärpa till mig...
*suck*

Under den här tiden har jag träffat en psykolog 1 ggn det var inge kul besök, den här personen som jag fortsättningsvis kommer kalla tomten för att han var lika diffus som en tomtegubbe kommer följa mig om jag förstod det rätt hela vägen tills jag är man...
Vi snacka lite shit först sedan slängde han upp nått test, fick svara på typ 580påståenden av typen
Jag gillar att läsa
Jag blir ofta arg
Jag är inte glad
Jag är negativ till min omgivning
Jag är inte social
jag gillar att laga dörrlås
Jag ser djur å människor som ingen annan ser
Med alternativen stämmer, stämmer inte

En hel del av alternativen höll jag på att dö av skratt när jag läste... Hallå lixom, ja är inget psykfall... eller?

Visade visst att jag inte var så enkel att förstå sig på enligt hans utsago när han såg resultatet...
Jag hade hoppats att jag bara behövde träffa han 3-4ggr, men han vill träffa mig i MINST 1,5 år innan han skickar mig vidare till en utredare...
*Suck* vad jag kände mig nedslagen av det
Samtidigt snackade han någe om att om det var så att jag skulle genomföra d här så skulle jag ev i början av hösten få kontakt med en läkare...
Var allmänt förvirrad av det där mötet...
Tror jag får försöka när jag träffar honom på fredag igen få lite klarhet i allt det där... och även att han talar om för mig varför just d där testet är så bra o viktigt så här "tidigt". Anar nämligen att det kommer bli minst ett nytt test till...

Av de historier jag hört av andra transmän så har det vatt så att de träffat en utredare, där fått remiss efter ett tag till en extern psykolog som gjort alla dessa tester med dem och skickat svaren till utredaren... Betyder detta att han redan gör dem med mig att jag kommer behöva göra de 2ggr, eller kommer jag vara "klar" när han är färdig med mig...
Förvirrad!!!

Nåväl...
börjar så smått vänja mig att jag numera är Pew... Visserligen säger de fortfarande d där fula tjejnamnet på jobbet, men för alla nya jag träffar så presenterar jag mig som pew med automatik.
Extraknäckte som assistent igår för ett gäng förståndshandikappade, hade skjorta å slips på mig, den klädsel jag trivs bäst i...
Vissa tyckte att det var ett konstigt namn på en tjej, ytterligare andra tyckte att det var ett annorlunda namn för kille.
Några ropade grabben efter mig när de ville nått, ytterligare andra sa bara du.
Så länge folk kallar mig det jag vill så kan jag väl ta att de reffar mig som tjej även om jag inte gillar det.
Men jag vet ju åxå vad jag är... och "pupparna" går inte att dölja utan binder (om ens då?)

Älskar de dagar jag åker tåg... för alla okända människor som bara ser mig en snabbis så är jag kille helt å fullt.. problemet kommer när man umgås med ngn en längre tid... man måste ju dessvärre röra på sig en del, och då avslöjas man...
skulle nog inte göra det om d inte var för brösten,,,
men vem är jag att säga det...

Vet bara att ingen NÅgonsin sagt att jag beter mig kvinnligt, snarare har de alltid sagt att jag faktiskt mer beter mig som kille.
Och nu låter jag de dragen som jag försökt hålla tillbaka komma fram ännu mera.
Och det är så skönt... så skönt att slippa behöva vakna varje morgon å intala mig själv att jag är kvinna...
Så skönt att bara hoppa upp å säga "godmorgon Pew, vilken skjorta tror du passar idag?, den gröna eller röda?"

Ojdå!

Träffade en psykolog idag och jag var så shitnervös som man bara kan vara. Var nästan mer himla nervös än innan jag berättade för morsan. När jag dessutom gick till "fel" ställe och var tvungen att rusa ut o leta reda på ett nytt hus bara 5 minuter innan min tid trodde jag att jag skulle gå under.
Men jag hann i tid och hann även samla tankarna en sekund eftersom alla psykos kör med 5-10 akademiska minuter.
Den man som mötte mig var en himla trevlig prick med spelande ögon och sånt där mysigt skägg. Jag fann honom förtroendeingivande från första stund, trots att jag var shitnervös.
Jag hade klätt mig i jeans o skjorta, men när jag hade sett min spegelbild i ett skyltfönster lite innan så visste jag att jag var dömd. D där är ingen kille-vem försöker jag lura egentligen.

Men det är inte så himla lätt heller att plötsligt klä sig dels som den man vill med den "dresscode" man vill ha, jag har haft en massa stilar och ingen har känts riktigt som jag.
Nu tror jag att jag börjar hitta mig själv iochmed att jag börjat tillåta mig att se den som jag varit inom mig hela tiden och låter den komma ut. Men det går inte på en dag.

Så där satt jag i hans rum och kände mig mest som att jag var på maskerad och jag visste att han skulle se igenom mig och dissa mig.
Han frågar varför jag är där och jag säger att jag vill byta kön. Vi snackar sedan om det ett tag och han får väl intrycket att jag faktiskt tänkt över det här och inte bara sett en film och tycker att det verkar coolt. Han sa att det var svårt och en jobbig process, jag sa att jag visste det men hade insett att det var värd all möda att få bli den jag ville. Han frågade om jag tänkt över könsoperationen och jag svarade så ärligt jag kunde. Och efter typ 20-30minuter hade vi inte mer att säga. Så då sa han att jag verkade ha tänkt över det där och nu skickar han en remiss till nån specialist på området som sedan isåfall kan skicka mig vidare till utredare, för han hade ingen anledning att misstro mig.
Jag verkligen flög ut från hans kontor, men han sa åxå att det nu var dax för att börja leva som Pew på heltid för att lixom vänja sig vid det.
Skulle vara betydligt lättare om jag inte bodde hemma hos morsan som förbjuder mig att ha skjorta även utan att jag döljer brösten. som jag dessutom fortfarande inte kommit på hur jag ska göra för att dölja DE ÄR STORA strl C-D om du har nått tips så skriv gärna ner det.

Jag mår bättre än någonsin och jag tror inte att det är för våren, utan just för att jag så himla tydligt börjar se vem jag är ocy det är en sån ny känsla. Att lixom inte alltid sakna nått i tillvaron som man inte kunnat sätta ord på. Att bara känna sig som "jag" där skumt o härligt på samma gång.

Under??!!??

För ca 2 veckor sedan ringde jag till psykmottagningen. Och när jag ringde upp dem i förra veckan för att kolla vad de sa så skulle jag ringa nu idag. Jag förväntade mig inte att få komma till dem, min erfarenhet av psykvården är att det är LÅÅÅNGA köer och LÅÅÅNG väntan. Men hur som helst så fick jag ett brev idag innan jag hann ringa om att jag ska dit på fredag. Satte i halsen! vad är det här. Jag har en tid bara 2 veckor efter att jag första gången tog kontakt med dem.
Det måste ha blivit något fel, eller åxå inte.
Innan när jag sökt har det varit för att jag varit deprimerad och även ibland hamnat på sjukan av överdoser som ett resultat av självmordsförsök.
Nu sa jag vad jag antog vara min diagnos "transexuell" och de tog sig an mig, kanske för att det är så välkänt att TS personer faktiskt tar sitt liv. Hörde siffran 20% någonstans av alla som är TS tar sitt eget liv.
Det är skrämmande statistik. Och jag har ju själv gjort flera försök så jag vet.
Samtidigt sedan jag började leva som kille på Nätet och även till viss del i vardagslivet så har jag aldrig mått så bra som jag gör nu.
Dessvärre förstår inte morsan det så när jag just nu bor hemma hos henne igen så är det bara att svälja sig själv och gå in i rollen som pojkflicka igen. *suck*
Jag pallar det inte, pallar inte med den här självförnekelsen längre jag har levt i den i 20 år. Nu vill jag bara vara den jag vet att jag är.